Vänsterpartiet och skriken

Den så kallade "trasvänstern" är trogna
besökare vid bland annat SD:s framträdanden.

Vi har sett det i åratal. När någon organisation eller person som uppfattas som invandringskritisk håller ett möte, känner sig ett antal vänstermänniskor kallade att också dyka upp för att skrika och på olika sätt störa. Sannolikt har en del av dem besökt fler tillställningar med SD än många sverigedemokrater. För ett par dagar sedan avbröt Jimmie Åkesson ett framträdande i Luleå, vilket dessa element antagligen ser som en stor framgång.

En del av de eviga "motdemonstranterna" kan knytas till Vänsterpartiet, och då särskilt ungdomsförbundet Ung Vänster, som redan aviserat att man ska dyka upp i Göteborg den 28 augusti för att försöka stoppa Jimmie Åkesson från att tala där. Det som är lite speciellt med Vänsterpartiet är att deras högsta företrädare verkligen inte vill ta avstånd från dessa metoder. Angående mötet i Göteborg säger Jessica Nordh, pressekreterare till Jonas Sjöstedt:

"De är en egen organisation och måste stå för vad de själva gör."

Det är ett fantastiskt uttalande, eftersom inget annat parti så nonchalant skulle kunna skaka av sig en koppling till det egna ungdomsförbundet. När det gäller den enskilde motdemonstranten, är jag helt övertygad om att denne helt enkelt gillar att skrika i grupp och tycker att upplevelsen är rolig och mäktig, men mer förvånande är varför Vänsterpartiet och Ung Vänster godkänner och uppmuntrar beteendet. En mötesstörning lär varken sänka SD eller gynna Vänsterpartiet, så varför vill det sistnämnda partiet inte ta avstånd? Jag har någon teori, men låt oss först titta på när Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot i går skulle debattera fenomenet med SD:s presschef Henrik Vinge.







Redan Malmrots första meningar är så enormt förljugna. Om och om igen säger han att syftet är att "demonstrera mot rasism", trots att kallelsen från Ung Vänster var helt inriktad på SD och Jimmie Åkesson. Om de hade velat protestera mot rasism, skulle de kunna demonstrera på en annan plats eller på samma plats en annan dag.

I nästan varje andetag nämner Malmrot "rasism", något som Jimmie Åkesson knappast lär bjuda på under dessa valtal. För att förstå retoriken måste vi inse att vänstern, och för all del liberaler, har förvridit begreppet till att helt handla om inställning i invandringsfrågan. Följaktligen vill de som kallar sig "antirasister" bekämpa olika partier, rörelser och publikationer, snarare än verklig rasism i samhället.

Detta är endast ett litet exempel på dagens vänsters omvända engagemang. Ung Vänster skulle kunna hålla ett eget möte, där de tar upp hur de vill att invandringspolitiken ska se ut, men de vill hellre attackera meningsmotståndare. På sociala medier kan vi se hur vissa personer är helt upptagna av det där partiet som de ändå inte kommer rösta på. Vi ser samma fenomen när det gäller tidningar och nätsidor, där vänstermänniskor älskar att "kartlägga" meningsmotstårndare och berätta vilka sidor som inte får besökas, istället för att skicka ut listor på fina vänsterpublikationer.

Mest förljuget i Malmrots framträdande är kanske hur han använder begreppet yttrandefrihet. Det stämmer att både vänsterpartister och sverigedemokrater har rätt att yttra sig, men det är inte riktigt vad han faktiskt vill ha. Ett möte som saboteras går naturligtvis emot demokratins och yttrandefrihetens tanke, men hela Malmrots retorik och framtoning väcker misstanken att han nog inte vill att andra åsikter än hans egna ska kunna framföras.

Jag är visserligen partisk, men jag tycker att Henrik Vinge här gjorde en lysande insats, inte minst genom att ställa frågan varför just Henrik Malmrot skulle avgöra vem som har rätt att tala. Vinge gjorde också helt rätt genom att först ignorera mantrat om rasism, för att slutligen bemöta det när det visade sig att detta var Malmrots enda kort som återkom i varje replik. En något bättre skådespelare är då partiordförande Jonas Sjöstedt, som i detta ämne nästan lyckades framställa sig som uppriktigt förvånad:







Den stora frågan är varför ledande figurer inom Vänsterpartiet inte markerar eller agerar mot ett beteende som varken lyfter det egna partiet, sänker stödet för ett annat eller ens bekämpar rasism. Min gissning blir att attacker mot meningsmotståndare i så hög grad utgör partiets livsluft att ingen företrädare kan fördöma beteendet utan att tappa sin egen position. Därför att även om man inte uppnår någonting, ses man ändå av de egna som en kämpe "mot fascismen", eller vilken etikett man nu väljer.