Socialdemokraterna, rötterna och filmen

I går publicerade sverigedemokratiska Samtiden en sorts dokumentär om Socialdemokraternas historia, eller snarare de delar av den som handlar om rasideologi. Att tankar kring förädling av folkstammen och skydd mot utländska element var tämligen okontroversiellt på 1920- och 1930-talen är väl känt, liksom de tvångssteriliseringar som ägde rum fram till 1970-talet, men Samtidens film ger en mer ingående bild av denna historia.






Att SD väljer att fokusera på ett annat partis historia när man ändå producerar en långfilm inför valet kan te sig lite märkligt och jag är själv inte insatt i tankegången bakom. En möjlighet är att man tröttnat på det eviga talet om SD:s rötter och vill slå tillbaka, samt därigenom på förhand neutralisera en sådan taktik. Det skulle också kunna finnas en mer avancerad tanke bakom, där man vill få någon sorts uppmärksamhet i största allmänhet, utmåla Socialdemokraterna som huvudmotståndare eller vad det nu kan vara. Det är föga sannolikt att många övertygade socialdemokrater skulle byta parti på grund av dessa rötter, särskilt då det inte heller har fungerat för att bekämpa SD.

Uppmärksamhet har filmen skapat och motangreppen är patetiska och i många fall rena självmål. I Aftonbladet, festligt nog samma tidning som i filmen flitigt citeras som tyskvänlig, säger Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad bland annat:

"När de flesta av oss tack och lov har lämnat dessa tankar bakom oss och tar avstånd, kan vi se hur Sverigedemokraterna fortfarande idag lyfter rasbiologiska termer i sitt principprogram."

Samtidigt påstår ingen att SD är samma parti i dag som för 30 år sedan, vilket gör det märkligt att dessa rötter anses oerhört viktiga, medan Socialdemokraternas historia tydligen är helt irrelevant, ett fenomen som är än tydligare i fallet Vänsterpartiet. Rådström Baastad åsyftar här uttrycket "nedärvd essens", ett mycket populärt drag i vänsterkretsar, en formulering som ingår i ett resonemang som är mer obegripligt än förfärande. SD påpekar å sin sida, vilket de har alldeles rätt i, att vissa aspekter av partiets historia främst har skadat dem själva, medan Socialdemokraternas politik har fått konsekvenser i själva verkligheten. På samma sätt försvaras Aftonbladet genom att de var pronazistiska då, men inte nu. Hyckleri och självmål, alltså.

Roligast i motanfallet är förstås, som så ofta, Henrik Arnstad. Ni kan gissa vilken etikett filmen får:

Texten som Arnstad tyckte var "bra" är skriven av Per Wirtén och publiceras i Expressen. Den är någorlunda resonerande, men slutklämmen är alldeles fantastisk:

"Min slutsats efter att ha sett den är enkel: rösta på vad som helst, men inte på SD." 

En sådan analys är varken ny eller ovanlig. Dessutom blir den ju alltid närmast ett slag för SD, eftersom det tydligen inte är någon större skillnad mellan alla andra partier, utan valet står mellan dem och just SD.

Som sagt, möjligen är syftet med filmen mer avancerat och mångfacetterat än att SD bara vill "ge igen" för år av demonisering. Själv skulle jag nog ändå hellre sett att en dokumentär långfilmssatsning handlade om exempelvis de senaste decenniernas samhällsutveckling. Samtidigt finns det en tanke med att ta upp just Socialdemokraternas historia, eftersom det är det parti som i särklass högst grad vill glorifiera tidiga år. Moderaterna bryr sig inte om sin historia, Vänsterpartiet vill inte kännas vid den, och Miljöpartiet vill inte ens stå för den politik de för i dagsläget. En positiv effekt av denna film skulle kunna bli att Stefan Löfven och övriga lugnar sig lite i dessa angrepp och hellre talar politik än fantasier kring partihistoria.

Avslutningsvis vill jag knyta an till föregående blogginlägg, eftersom ett par texter på Aftonbladets debattsida på ett utmärkt sett visar hur roligt det kan bli när moderater och socialdemokrater släpper tramset om "rasism", eller "rötter", och försöker ge sakpolitiska skäl till att de egna väljarna inte istället ska rösta på SD:

Tobias Billström (M) menar att en röst på SD är en röst för Stefan Löfven, medan Philip Botström (S) menar ungefär det motsatta. Billström fokuserar på för stora bidrag, Botström på för låga skatter och för små satsningar på den offentliga sektorn. Det visar i vanlig ordning helt enkelt att SD numera är själva mittpunkten i svensk politik, som man försöker förhålla sig till genom att utmåla partiet som en del av övriga motståndares läger. Att se just Tobias Billström, som hamnade i blåsväder för att ha talat om volymer i migrationen, är också ett festligt inslag. För ett par dagar sedan hade för övrigt Expressens debattsida en mer apart ingång: