Lärare Magnusson tramsar vidare

Magasinet Paragraf, som dykt upp här vid ett par tidigare tillfällen, är en märklig publikation. Chefredaktör Dick Sundevall kommer från 1970-talets extremvänster och har av någon anledning värvat läraren Andreas Magnusson för att skriva text efter text med det enda egentliga budskapet att asylinvandring är bra och SD dåligt. Då ska man komma ihåg att sidan presenteras som ett "kriminal- och rättsmagasin".

Under bloggens senaste vila har Magnusson förstås hunnit presentera ett stort antal alster på det vanliga temat, och bjöd för bara några dagar sedan på ett aktuellt perspektiv:

Det inlägget behöver vi inte gå in på, men kan konstatera att resonemanget förstås var rejält långsökt och av författaren sannolikt upplevdes som briljant. I går publicerades så nästa bidrag från Magnusson, under rubriken "Sverigedemokraternas vattenpojkar och hejaklacksledare". Jag misstänker som vanligt att denne lärare ser Jan Guillou som den absolut mest skarpsinniga debattören, eftersom Magnusson på samma sätt försöker hitta på små egna fyndigheter, som sedan upprepas in absurdum. Här används det fåniga ordet "vattenpojkar", som helt enkelt är personer som inte har någonting med SD att göra, men på olika sätt anses gynna partiet. Det blir infantilt redan från början:

"Det finns en utbredd myt om att Sverigedemokraternas väljare inte alls är rasister eller tycker särskilt illa om invandrare utan bara är missnöjda med de andra partiernas politik."

Myt? Jag gissar, lika ovetenskapligt, att en majoritet av dessa väljare knappast har något större intresse för rasbiologi, men vi vet å andra sidan att "rasism" sedan länge handlar om invandringspolitik, där det finaste är att propagera för en stor asylinvandring, medan en begränsning av densamma kort och gott är "rasism". Givetvis har SD växt fram på grund av att allt fler väljare har kommit att misstro övriga partiers invandringspolitik. Förvisso refererar Magnusson till en forskningsrapport, men den verkar inte riktigt handla om det som han själv vill tro. Därefter får vi:

"En del menar att nyssnazisterna Sverigedemokraterna bara växer om man berättar för människor att de är rasister. Istället ska man, enligt denna teori, ta deras åsikter på allvar och inte stämpla deras invandringskritik som rasistisk."

Även om skribenten här vill slå ett slag för att etablera sin egen fyndighet, de där "vattenpojkarna", har han fastnat för en av de senare som myntats av någon annan; "nyssnazisterna". Det har dykt upp lite här och där från de vanliga misstänkta, då det tydligen är så begåvat att man inte riktigt kan låta bli. Särskilt begåvat är det dock inte, eftersom perioden man åsyftar inte var nyss, utan för runt 25 år sedan, och partiet inte ens då kunde kallas för nationalsocialistiskt. Dessutom använder Magnusson sig här av en mycket vanlig argumentationslinje, eller vad man nu ska kalla det, som kan sammanfattas med det frekventa "Ska man inte kalla rasister för rasister?".

Det som alltid slår en vid en läsning av Magnussons alster i denna genre, är att argumentationen förefaller vara direkt hämtad från 1990-talet. På senare år har de övriga partierna, istället för att fortsätta med tramset om "rasism" och "nazism", övergått till att antingen framställa SD som skattehöjande sossar eller som ett "arbetarfientligt" högerparti. Det borde vara en mer framgångsrik taktik, om än nästan lika förljugen, men har sannolikt kommit lite väl sent.

I den aktuella texten är det inte bara definitionen av rasism som är förvriden, vilket vi är vana vid, utan även HMF-lagstiftningen:

"Lagen om hets mot folkgrupp kopplas gärna på när man talar om nynazister, men sällan när det gäller nyssnazister trots att budskapet i princip är detsamma: Människor från vissa kulturer och religioner har inte i landet att göra."

Därför att den som förespråkar en minskad asylinvandring knappast hetsar mot en särskild folkgrupp. Dels är asylsökande inte en folkgrupp, men framför allt riktar sig invandringskritiker sällan mot de enskilda individerna, utan mot systemet, politiken och aktivisterna. Läraren besitter en fantastisk arrogans, som gör att de flesta texterna om och om igen raljerar kring hur dumma andra framstår bredvid hans egen intellektuella överlägsenhet. Resultatet blir ofta snarare en uppvisning i det motsatta:

"Sverigedemokraternas väljare är bara missnöjda för att ingen lyssnar på dem, menar man. Ungefär som små barn som skriker i spjälsängen i brist på språklig förmåga att berätta vad de vill och praktisk förmåga att själva ta tag i sina liv. Det är ett slags daltande som föreslås. Politisk tittut-lek med vuxna människor som beter sig som barn."

Det, om något, skulle jag vilja kalla för en barnslig "analys", eller åtminstone liknelse. I verkligheten vet vi ju att övriga partier framhärdar i att försöka isolera SD, och fram till inte allt för länge sedan fick invandringskritik av något slag knappt något utrymme i den offentliga debatten. Magnusson leder tankarna kring de där barnen vidare, för att sedan äntligen komma till vilka "vattenpojkarna" är, vilket är precis de individer som alltid lyfts fram i dessa sammanhang: Hanif Bali, Katerina Janouch, Joakim Lamotte, Tino Sanandaji och så vidare. Dessa figurer verkar numera vara mer avskydda inom asylvänstern än nästan vilken sverigedemokratisk företrädare som helst. Sannolikt beror det på att de anses vara etablerade och därmed borde veta bättre än att ställa sig på fel sida i en fråga som tydligen kan delas upp i ont och gott. Jens Ganman, som bland annat delar festliga diagram på Twitter, dyker också upp:

"Ganmans analys innebär alltså att Sverigedemokraternas väljare inte är rasister eftersom de själva säger att de inte är rasister. Det hade varit intressant att se en Ganmansk analys av våldtäktsförövare eller män som misshandlar kvinnor."

Ett av många cirkeldiagram från Ganman.

Som om det skulle vara hederligare att utpeka dem som rasister för att man själv säger att de är det. Rimligare skulle förstås vara att se politiken och där asylnivåer överhuvudtaget inte kan kopplas till rasism, såvida den inte analyseras på detta sätt. Dessutom brukar de mer rasideologiskt inriktade faktiskt kalla sig själva för rasister, inte utan en viss stolthet. Att blanda in våld mot kvinnor är bara idiotiskt och behöver inte kommenteras vidare. Texten fortsätter att vara paradoxal, då denne vuxne person gång på gång använder en tämligen barnslig retorik:

"De som menar att människor som röstar på SD borde skämmas borde istället själva skämmas. Att förvänta sig att människor tar ansvar för sitt agerande är tydligen inte aktuellt."

Eller så skäms ingen för sitt partival, utan funderar kring det och motiverar det för sig själv. Om Magnusson känner sig trygg i sitt förordande av enorm asylinvandring behöver inte heller han skämmas. Att hålla fast vid att allt annat är rasism förblir dock lite pinsamt, men linjen "jag kallar rasister för rasister" fortsätter oförtrutet:

"Sverigedemokraterna växer eftersom människor kan tänka sig att rösta på ett parti som nyligen grundades av nazister. Så enkelt är det."

På ett sätt har han rätt, men då bör vi kanske modifiera analysen till att människor kan tänka sig att rösta på ett parti som av motståndare anses ha varit nazistiskt för 30 år sedan. En mytisk bild av vad som utspelades i början av 1990-talet är mindre relevant än de val vi står inför 2018. Så enkelt är det. Den som vill bekämpa partiet, en egentligen märklig drivkraft, bör nog hitta ett effektivare sätt än det som inte fungerat de senaste valen, men som är just Magnussons genomgående metod:

"Det bästa vi kan göra är att sätta ner foten och markera hårt mot okunskap, främlingsfientlighet och rasism. Det kan vi göra genom sakliga faktainlägg eller skämtsamt raljerande."

Visst, vi kan vara generösa och kalla "vattenpojkar" och "svärjevänner" för skämtsamt raljerande, men vi väntar fortfarande på "sakliga faktainlägg" från den andra sidan och inte minst från Andreas Magnusson själv.