Socialdemokraternas surrealistiska presskonferens

Jag har här mer än en gång berört hur SD numera är själva utgångspunkten för all politik, en tendens som nu verkar intensifieras för varje vecka som går. I dag fick vi se ännu ett bisarrt inslag i denna utveckling, då Magdalena Andersson (S) och Peter Hultqvist (S) kallade till pressträff för att tala om ekonomisk politik. Inte Socialdemokraternas, utan SD:s.

Det mest häpnadsväckande var att detta framträdande ens ägde rum, och det är svårt att inte se det som ett tecken på desperation. Uppenbarligen tror man inte att det går att vinna tillbaka förlorade väljare med socialdemokratisk politik, eftersom man istället försöker skrämma bort dem från det nya partiet. Lite intressant var också valet av föredragshållare. Finansministern hade en naturlig roll i detta sammanhang, men vad gjorde försvarsministern där? Jag vill gärna tolka det som att man inte ser Stefan Löfven som en väljarmagnet.







Innan ekonomi kan beröras, måste de båda socialdemokraterna bara få ur sig allt det där andra. Man börjar med Björn Söders (SD) resonemang kring nationer, som egentligen var tämligen harmlöst och sakligt korrekt, men som numera förstås framställs som att han "inte ser judar och samer som riktiga svenskar". Vad en del kritiker kanske inte förstår är att "nation", inte minst på engelska, också kan syfta på folk. Indianer i Nordamerika talar om sina olika "nations", men alla förstår att de samtidigt är amerikanska eller kanadensiska medborgare. Att se samer som ett särskilt folk borde inte vara särskilt kontroversiellt, särskilt inte då de själva vanligen gör det.

När man lämnat Björn Söder blir det dags att håna Julia Kronlid (SD) för att hon "förnekar evolutionen", med det lika hånfulla tillägget "tror alltså inte att Darwin hade rätt". Som om Magdalena Andersson skulle ha satt sig in i Darwins teorier eller ens kan ta ställning till dem. Själv kanske jag har svårt att tro på Bibelns skapelseberättelse, men att en uttalat kristen person som Julia Kronlid gör det borde inte vara uppseendeväckande. Därefter måste givetvis "nedärvd essens" nämnas, från den sida i SD:s principprogram som vänstern älskar.

När Peter Hultqvist så får ta över, blir det lite roligt och man kan få intrycket att även han ser pressträffen som något absurd:

"Det finns då de som tycker att vi bara ska prata om vår egen politik. Det gör vi, och det är naturligtvis viktigt och det är ju huvudspåret i en valrörelse."

Så enkelt är det dock inte, eftersom man måste använda SD för att angripa Moderaterna, vilket Hultqvist gör med den fantastiska formuleringen "Moderaterna har en väldigt tydlig tvetydighet". Taktiken har nu använts en längre tid och verkar vara Socialdemokraternas huvudsakliga vapen för att komma åt Alliansen. Finns det alltså ingenting i Moderaternas politik som Socialdemokraterna motsätter sig? Hur ska de förresten själva skapa en majoritet? För säkerhets skull berättar Hultqvist sedan att SD är "ett högerextremt parti med rasistiska rötter".

Nåväl, allt detta har vi hört till leda och det förblir fånigt. Intressantare blir det egentligen när ekonomin äntligen berörs. Det är så enormt socialdemokratiskt att se skattesänkningar som någonting dåligt i sig och man kallar dessa ofta rentav "kostnader" eller "utgifter". Vi får veta att SD vill sänka skatten med 35,9 miljarder kronor, vilket tydligen är fruktansvärt, men som är i ungefär samma storleksordning som kostnaderna för afghanska män förra året.

Finansministern tar också upp vad de uteblivna pengarna hade kunnat användas till, vilket är en rimligare utgångspunkt. Framställningen blir dock förljugen och råkar visa att politik trots allt handlar om prioriteringar och att man ställer grupp mot grupp. Vi får reda på att 13 miljarder kronor skulle kunna ge lön till 20 000 sjuksköterskor, men vad man då givetvis förtiger är de många gånger större besparingar man skulle ha haft om SD:s migrationspolitik genomfördes. Faktum är att Andersson rentav nämner integrationspolitik som ett exempel på de neddragningar partiet planerat, vilket hos socialdemokrater räknas som "investeringar i välfärden". Hon drar sig inte heller för att skildra minskade statliga pengar till kommunernas kostnader för asylinvandring som ett slag mot dessa kommuner. Det blir det förvisso, om man nu ska ha denna asylinvandring, men alltihop kommer fortfarande från skattebetalarna.

Avslutningsvis kan det sägas att det är ett steg framåt att faktiskt beröra ekonomi, välfärd och skatter, men det är fortfarande lite udda att redogöra för ett annat partis politik än den egna. Samtidigt förtar man en hel del av denna seriositet genom att ändå inte lyckas låta bli de vanliga epiteten och anekdoterna. De utgjorde inledningen och man återvänder till dem på slutet. Peter Hultqvist berättar då:

"...utan det handlar om värderingar. Värderingar om hur man ser på människor och hur man ser på människors lika värde. Hur man ser på att det spelar ingen roll var någonstans man är född, utan man har ett likadant människovärde oavsett var man kommer ifrån och vi ska ha ett samhälle som omfattar alla, inte bara några."

Herregud, Peter, du hade bara behövt dra till med de fyra orden "alla människors lika värde" för att göra markeringen. Vi vet ändå inte vad det betyder, men det verkar ha någonting med asylinvandring att göra. Han följer direkt upp med ytterligare ett par signalord:

"Här har Sverigedemokraterna värderingar som varje anständigt, demokratiskt parti borde sätta ned foten emot och agera emot, även i så tydlig, praktisk handling som att inget samarbete med Sverigedemokraterna i någon mening."

Även om det hade varit välformulerat skulle det vara tomt. Udden är som vanligt riktad mot Moderaterna, vars kontakter och samarbeten intresserar Socialdemokraterna mycket. Festligt nog menar Hultqvist att Moderaterna bedriver "ett taktiskt spel", trots att även denna presskonferens var en del i samma spel.

Och den härliga valrörelsen fortsätter...

Så här mot slutet berörs faktiskt Socialdemokraterna.

"Vi ska skapa ett starkt samhälle, där ekonomin håller ihop, men där vi också bygger fungerande system som skapar trygghet långsiktigt."

Mycket fint och samtidigt helt innehållslöst. Det hade nog även Löfven kunnat klämma fram. Magdalena Andersson avslutar därefter med varför Stefan Löfven måste bli statsminister ännu en period. Det handlar varken om hans briljans som person eller ens den socialdemokratiska politiken, utan förstås om att han tydligen är den enda garanten för att det där hemska partiet inte ska få inflytande.

Jag är ingen taktiker och dessa politiker borde rimligen kunna spela detta spel bättre än jag, men valet av taktik förvånar mig. Här kallar man till presskonferens för att attackera ett partis ekonomiska politik, vilket egentligen ska vara en attack mot ett annat, något som i sin tur leder till att man röstar på ett tredje. Man försökte att fokusera på sakpolitik, men kunde inte låta bli de vanliga flosklerna. Få lär efter denna redovisning kunna redogöra för de olika budgetposterna som bollades, men ingen kan ha missat att allt handlar om SD. Vi lärde oss också att det värsta med SD:s politik var skattesänkningar, medan Moderaternas värsta aspekt var att de möjligen tänker stödja sig på SD. Och då röstar vi på Stefan Löfven?