En klapp på huvudet från Nalin Pekgul

På söndag äger den där folkomröstningen om SD rum, och nej-sidan har de senaste veckorna matat medier med mer eller mindre likartade skäl till varför man inte ska stödja just detta parti. Till skillnad från de kultur- och idrottsprofiler som bara vill positionera sig och få lite uppmärksamhet, har många politiker förstått att hånfulla attacker mot 1,3 miljoner väljare nog inte är en framgångsrik väg för att locka tillbaka dem. Sålunda framförs ofta att partiet i sig är fruktansvärt, men att dess väljare säkert är rejäla människor som bara har blivit vilseledda. Man ska därför inte hata dem, utan tycka synd om dem, och med stort tålamod tala dem tillrätta.

Denna ingång får vi i dag från den gamla sossepolitruken Nalin Pekgul, som säger sig förstå SD-väljaren, men också så mycket mer som gör henne kallad att förklara för de förtappade. Efter en inledning med lika delar Kurdistan och socialdemokratisk nostalgi, börjar Pekgul att med språkbrukets hjälp förvrida verkligheten:

"Då, på 1980-talet, kunde vi aldrig föreställa oss att främlingsfientliga krafter skulle kunna bli ett hot även i ett land som Sverige med så lång demokratisk tradition."  

Är detta många socialdemokraters helt uppriktiga syn på utvecklingen? I själva verket skulle det vara märkligt om väljare i en demokrati inte reagerar på en destruktiv samhällsutveckling. Att "främlingsfientliga krafter", alltså främst invandringskritiska partier, på 1980-talet inte hade samma framgångar som nu beror förstås på att asylinvandringen inte låg på de nivåer vi har sett på senare år. Framför allt var konsekvenserna av detta inflöde inte lika uppenbara som nu, även om det inte var svårt att föreställa sig vad som komma skulle.

Så länge man vältrar sig i ord som "främlingsfientlig" och utmålar invandringskritik som ett hot mot demokratin lär man knappast förstå väljarens val. Utan att göra alltför stor sak av nästa passage, kanske den ändå är lite intressant:

"Under de 38 år jag har bott här har Sverige naturligtvis förändrats både på gott och ont. Från min horisont har jag sett två Sverige växa fram. I den ena delen kommer invandrare snabbt in i samhället, utbildar sig, får jobb, politiska uppdrag och bidrar på alla sätt till samhällsutvecklingen. I den andra delen ökar klassklyftorna, den religiösa fundamentalismen växer sig starkare och människor lever i skilda världar."

Observera att Sverige alltså kan delas upp i två delar, en som består av invandrare som integrerats, en som består av invandrare som inte gör det. Pursvenskar är i ovanstående avsnitt inte ens värda att nämnas. Jag förstår att det inte var exakt vad Pekgul ville säga, men beskrivningen säger någonting om dagens Sverige.

När en socialdemokrat ger sig in på denna mark blir det nästan oundvikligen tämligen förljuget:

"Jag har känt mig både arg och förtvivlad över att politiker, journalister och myndigheter vägrade se det som drog i väg åt fel håll. Och jag förstår mycket väl din uppgivenhet och önskan att straffa dem som har haft makten att styra utvecklingen."

Nej, försök inte. Du var riksdagsledamot 1994–2002 och ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund 2003–2011, och hade alltså en stor plattform att agera från. Du applåderade Mona Sahlin, inte vi andra. Jag minns hur det lät fram till kanske 2010, vilket gör det så provocerande när personer som varit makthavare i decennier försöker påstå att de minsann alltid har tyckt det som de tidigare fördömt.

För varje rad i texten blir det allt tydligare att Nalin Pekgul faktiskt inte förstår den sverigedemokratiske väljaren, och troligen saknar viljan att försöka:

"Sverigedemokraterna har kommit att framstå som ett tänkbart alternativ för de som är besvikna. De har varit framgångsrika i sin strävan att framstå som ett normalt svenskt parti med allmänna välfärdsambitioner, trots att alla vet att främlingsfientligheten är den verkliga politiska drivkraften. I dag utmålar Sverigedemokraterna muslimerna som det största hotet mot svenska värderingar."

Visst, man kan fortsätta att bita sig fast i uttrycket "främlingsfientlighet", men ingen betvivlar ju att invandringsfrågan har varit viktig för det enda riksdagsparti som ifrågasatt den förda politiken. Det har tramsats en hel del om vad svenska värderingar skulle kunna vara, men få inslag konfronterar så tydligt det västerländska samhället som islam. Sedan beskriver ju inte "besvikna" all den frustration, ilska och helt rationella analyser som leder svensken till detta partival.

Vi får sedan veta att Kurdistan präglas av jämställdhet:

"Min farfar som var imam tog i slutet av 1950-talet strid för sina döttrars utbildning. På fotona från 1970-talet ser jag mina utbildade fastrar i kort-korta kjolar dansa med männen. När jag var barn i Kurdistan fick jag följa med mina fastrar till politiska möten där både kvinnor och män deltog i diskussionerna. De flesta var klädda i jeans och ingen kvinna hade huvudet täckt. Det är möjligt i ett muslimskt land."

Nalin Pekgul känner troligen till att en islamistisk våg under de senaste decennierna förändrat många muslimska länder. På nätet cirkulerar en mängd foton där man jämför exempelvis 1960-talets Egypten, Afghanistan eller Iran med hur kvinnorna nu klär sig. Den viktigaste frågan för européer är inte hur Pekguls barndomsland såg ut, utan vad som sker här och nu. Även många kvinnor som är födda i Europa väljer att bära slöja, samtidigt som så kallade "moralpoliser" patrullerar vissa områden. Kvinnlig omskärelse sker nu även här, liksom att minderåriga flickor gifts bort till en man deras släkt har valt. För övrigt är det märkligt att människor från detta feministiska Kurdistan leder i antalet mord på egna döttrar.

Det blir sedan dags för ett groteskt, om än inte helt unikt, påstående:

"Sverigedemokrater och islamister förenas i sin strävan att begränsa kvinnors liv."

Även om vi accepterar vänsterns nidbild av kvinnans återtåg till köket och fixering vid antal abortveckor, går det ändå inte att jämställa med krav på heltäckande klädsel, att våldtäktsoffer straffas eller alla andra aspekter av kvinnoförtryck som islamister förespråkar. Här påminns vi också om hur "moderaten" Abdirizak Waberi förklarade när och hur en hustru skulle tuktas.

Och SD föreslår sambeskattning.
Samma talibaner här som där.

Pekgul citerar sedan Agnes Wold, läkaren som numera bland annat huserar på Twitter med politiskt korrekta betraktelser, angående de där abortveckorna:

"Eller så handlar det om det förfärliga arvet från högerextrema ideologer där kvinnans fruktsamhet ska kontrolleras"

Personligen bryr jag mig inte nämnvärt om var gränsen går för legal abort, men en särskilt stor inverkan på kvinnans fruktsamhet lär det inte ha. En direkt påverkan på kvinnors fruktsamhet hade däremot Socialdemokraternas tvångssteriliseringar. Festligt nog jämförs sedan SD med just Waberi, trots att kritiken mot partiet inte handlar om månggifte eller hustrumisshandel, utan om sambeskattning och de där abortveckorna. Vågskålen väger inte särskilt jämnt.

I fientliga texter om SD finns det också ett par länder som ofta ska användas, vilket sker även här:

"Deras beundran av auktoritära ledare som Orban i Ungern, Putin i Ryssland och Trump i USA visar åt vilket håll de vill styra utvecklingen i Sverige. Om SD skulle få inflytande över politiken hotas vårt demokratiska system och vår yttrandefrihet."

I den mån SD "beundrar" de uppräknade personerna, handlar det inte särskilt mycket om att de skulle vara auktoritära, och skälen till en positiv syn är olika för de olika individerna. Jag har nog aldrig hört någon nämna Ryssland som ett föredöme, men positiva kommentarer om Ungern och Orbán handlar om landets motstånd mot EU:s migrantkvoter och förkastande av en mångkulturell framtid. Donald Trumps seger var intressant främst på grund av att det blev ett slag mot alla de etablissemang som hade räknat ut honom.

Slutligen får vi då den klapp på huvudet vi längtat efter:

"Jag förstår att du är arg på de andra partierna som inte har kunnat hantera de samhällsproblem vi står inför. Men de anda partierna sår inte hat. De etablerade partierna må ha varit naiva, men de är inte onda."

Så tydligt och infantilt har skillnaden mellan SD och övriga partier sällan framställts. Undermeningen är alltid de goda mot de onda, men vanligen skrivs inte just de orden ut. Pekguls uppmaning är egentligen fantastisk och inte så lite arrogant, där väljarna förväntas svälja precis allting och rösta på de partier som skapat och förtigit problem, bara för att en företrädare för ett sådant parti säger att ett annat parti helt enkelt är ondska.

Nej, Nalin Pekgul, du förstår mig inte alls, du vill inte göra det och du kommer sannolikt aldrig att göra det. Fortsätt ni att kalla er "anständiga" och "goda", och försök gärna locka över människor genom att tilltala dem som vilseledda barn. Det fanns en tid när era partier och företrädare hade kunnat föra en ärlig diskussion om ödesfrågorna, men det fönstret är sedan länge stängt och nu återstår bara kampen mot er.