Ännu ett upprop från de vanliga misstänkta

De vanliga misstänkta bjuder
på mental striptease.

Så fick vi vanliga väljare i går kväll ännu en politisk lektion från "kändisar", eller åtminstone de som ser sig som sådana. Även denna gång är det Kjell Bergqvist som rycker i trådarna, och Aftonbladet upplåter glatt utrymme åt vad som helst som de tror är ett slag mot Sverigedemokraterna. Förutom det lilla uppropet, publiceras också några kommentarer från den uppmärksamhetstörstande kulturarbetaren, och han menar förstås att han som skådespelare har det där särskilda ansvaret som väger tungt hos den som setts i tv:

"Jag kan inte sitta stilla i båten och bara titta på, jag måste göra det jag kan."

Nu är det ju inte så hemskt mycket han egentligen kan, men någon har i alla fall hjälpt honom att skapa en sida på Facebook:

"I skrivande stund är vi över 120 000 medlemmar och däribland över 250 av landets mest folkkära artister, skådespelare, tv-personligheter och författare."

En titt på listan visar att de flesta knappast kan klassas som "folkkära", eller ens som särskilt kända, men så blir det förstås när det viktigaste är antalet namn. Bergqvists framställning blir allt mer fantastisk och grandios i takt med att han hetsar upp sig:

"Det är just det som gör att jag orkar hålla på med det här. Jag sitter uppe långt in på nätterna med detta och responsen vi får är helt otrolig. Folk beskriver sin rädsla men är så tacksamma att vi gör detta. Vi som har en röst."

Här är kommentar egentligen överflödig, men vi kan konstatera att liknande utspel blir helt missvisande, eftersom ingen som är känd inom kultur eller idrott skulle kunna samla in namn för en motsatt hållning, och framför allt inte få ett sådant upprop publicerat i de stora tidningarna.

Man kan ju föreställa sig ungefär hur det går till när underskrifter ska insamlas:

- Tjena, Kjell Bergqvist här.
- Vem?
- Det var jag som kallades "en svensk B-skådis" av en importerad kinesisk skvallerkärring. Han hade gått ända från Kina för att skymfa mig. Han gav ju inget bra intryck av utlänningar direkt.
- Jaha, och...?
- Nu måste vi älskade kulturmänniskor gå samman för att stoppa det där rasistiska partiet. Om vi får 200 underskrifter kommer de säkert att få lämna riksdagen.
- Alltså, jag...
- Vadå, gillar du dom eller?
- Okej, sätt mitt namn där då.

Man kan tänka sig att mottagandet ibland blir mer entusiastiskt:

- Kjell Bergqvist här.
- Vad bra att du ringde! Jag hänger inte riktigt med, men tydligen finns det ett nazistiskt parti som du modigt kämpar mot!
- Tack, tack, och du har ju lagt upp ett videoklipp på Instagram där du visar att du har hjärtat på rätta stället. Vi är många som står upp för godheten.
- Nu ska jag till gymmet här i Venice Beach, men släng in mitt namn om du har någonting på gång.

När Kjell Bergqvist beskriver sin insats får vi givetvis en mer storslagen bild:

"Listan är helt unik i sitt slag. Vad jag vet har det aldrig tidigare hänt att så många folkkära människor enats bakom en fråga. Det var lite trögt i början men när Lisa Nilsson skrev på öppnades många dörrar. Nu står folk i kö för att få skriva på."

Nej, den är sannerligen inte unik. Vi har alla sett liknande listor med ungefär samma figurer och inte sällan om ungefär samma område. Mycket avslöjande är beskrivningen av hur dörrarna öppnades, där de "folkkära" inte sprang till för att de brydde sig om frågan, utan skrev under när de kände att det nog var någonting som många kollegor i samma sfär skulle göra. När man nu uppnått 250 namn står tydligen fler "i kö", varför man nu skulle behöva göra det.

Ibland känns ansvaret så stort att man
på eget bevåg spelar in ett litet klipp.

Själva uppropet publiceras förstås också i Aftonbladet, och självbilden är fantastisk redan från första raden:

"Vi som är verksamma inom Sveriges kulturliv är några av de som varje dag upprätthåller den demokratiska infrastruktur som står öppen för alla...".

Jag funderade lite på detta påstående, men har svårt att se på vilket sätt dessa kulturfigurer överhuvudtaget skulle upprätthålla demokratin, eller ens en "demokratisk infrastruktur", vad nu det innebär. En demokratisk infrastruktur upprätthålls i betydligt högre grad av de vanliga människor som till exempel hjälper till i vallokalen, än av någon som får betalt för att stå på scen eller äta mat i Asien. Uppropets text är kort, men saknar inte komiska inslag:

"I Sverige är det i dag tredje största partiet i riksdagen, Sverigedemokraterna, inte bara ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Det är ett parti som har en mycket tydlig riktning för en helt ny kulturpolitik."

Rasism, nazism och rentav "en helt ny kulturpolitik". Här ser vi återigen problemet med att vara alltför generös med stämplarna. Gång på gång reagerar samma personer som gärna använder mantrat "rasistiskt parti med nazistiska rötter" på utspel i frågor vars betydelse borde blekna inför tidigare etiketter. Särskilt patetiskt blir det förstås när dessa människor låtsas förfärade över någon rasistisk kommentar från en företrädare för det parti som annars utmålas som rakt igenom rasistiskt.

Många har ju även tidigare bidragit
med sina analyser.

Den grandiosa självbilden leder till lite märkliga beräkningar:

"Nu ser vi att vi är många som står tillsammans. Det är inte bara kulturarbetare, journalister och personer yrkesverksamma i media som står bakom uppropet. Det är människor från samhällets alla positioner, från alla politiska partier som är med."

Ni är 253 personer, medan Sverigedemokraterna stöds av över en miljon människor. Den överdrivna bilden av undertecknarnas antal handlar inte bara om att de lever i sin bubbla, utan troligen också om att de ser sig som så centrala att 253 viktiga personer definitivt trumfar en miljon meningslösa människor.

En del är tydligen så folkkära att de inte kan nöja sig med en enkel underskrift, utan känner sig nödgade att filma sig själva när de berättar hur svensken ska rösta. Vi har här tidigare tittat på bland annat Joel Kinnamans uppfordrande valfilm, och för skojs skull kan vi också titta på det klipp som har skapats av Erik "Jerka" Johansson, som i någon artikel festligt nog beskrivs som just "folkkär". Han riktar sig till de som inte kommer att rösta på SD, vilket egentligen alla dessa små uppvisningar gör, och som därför har ett ansvar att tala andra tillrätta.






Det är alltid tragikomiskt när det antas att den egna sidan är så överlägsen att det räcker med att de pratar med någon meningsmotståndare för att denne ska vika sig. Tänk om den där familjemedlemmen, gamle släktingen eller arbetskollegan istället övertygar Jerkas beundrare att komma över till det blågula laget?

Det finns trots allt ett budskap från Kjell Bergqvist vi kan ta till oss:

"Du kanske inte ska rösta på någon den här gången, du kanske [ska] rösta för någon. För någon annans välmående. Men vad du än gör så stanna inte hemma, gå och rösta. Och se till att du kan gå ut ur vallokalen med rak rygg och huvudet högt."

Vem vet, kanske ingår ni rentav i en kommande löpsedel från Expressen.

Dagen efter, 2014. Denna gång lär
siffran åtminstone bli 1 332 481.