Kulturfigur bjuder på lite apologetiskt trams

Tidningarnas kulturredaktioner består märkligt nog av många individer som egentligen vill skriva om politik, och som än märkligare tillåts göra det. Expressen är inget undantag, och i dag kan vi där läsa en enkelt skriven text som av författaren troligen uppfattas som lite genial och mycket tänkvärd. Under rubriken "Massakern i El Paso har väl inget med mig att göra…?", får vi ett antal fåniga meningar som ska utgöra tänkta invändningar från svenskar då de kopplas samman med en av den senaste tidens skjutningar i USA. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om att vi alla bär någon skuld, men poängen är med all sannolikhet att detta drabbar stackars muslimer efter muslimska terrordåd. Särskilt eftersom den ursprungliga rubriken verkar ha varit "Kollektiv skuld drabbar aldrig såna som mig".

Vi får passager som:

"– Förlåt? Vad jag som kristen vit man tycker om att den misstänkte kallade sig en ”proud God loving Christian”… men vänta lite nu här, jag är inte kristen, jo eller det är väl klart att jag firar jul och påsk och sjunger psalmer ibland på skolavslutningar men..."

Samt givetvis:

"– Förlåt? Om jag har kompisar som röstar på Sverigedemokraterna? Jovisst men det är ju helt vanliga, schyssta killar, farsor, brorsor, vanliga svenssons, de tycker inte som jag i invandringsfrågan men de är verkligen inga våldsamma galningar och skulle aldrig … ja, okej, i den lilla sydsvenska staden där jag växte upp fanns det en del rätt läskiga skinnskallar som skyltade med vasakärvar och lyssnade på vikingarock och höll på med sånt där, men…"

Mediernas två mest älskade dåd dyker förstås också upp:

"– Förlåt? Om jag har fördömt terrorattacken i Christchurch? Nej, faktiskt inte. – Förlåt? Utøya? Nej, jag har aldrig gått ut offentligt och sagt att Anders Behring Breivik inte representerar mig."

Som sista poäng kan vi ta:

"– Förlåt? Varför jag lät det gå flera dagar innan jag tog ställning? Kanske för att ingen någonsin har bett mig ta avstånd från vidriga, brottsliga gärningar som begås av fullständiga främlingar i andra länder, ingen har någonsin bett mig representera någon annan än mig själv."

Nej, jag tycker inte att detta grepp var särskilt briljant. Om man ansluter sig till en ideologi bör man också kunna förhålla sig till dess yttringar, och att ta avstånd från aspekter man ogillar borde inte vara en stor sak. Det är många som delvis hyser samma åsikter som exempelvis Breivik, men definitivt tar avstånd från hans dåd. Om en skytt i USA nu åberopat kristendomen, är en fråga om detta till kristna inte särskilt stötande.

Det är egentligen enbart islamiska terrordåd som alltid ska förklaras bort, och aldrig har med någon ideologi att göra. Och enbart i dessa fall är en fråga om inställning eller avståndstagande fullständigt orimlig. Dessutom får ideologins företrädare villig hjälp av apologeter som Jens Liljestrand. Att västerlänningar snabbt kommer till undsättning, och vid varje dåd direkt påpekar att absolut viktigast är att ideologin inte stigmatiseras, beror sannolikt på att de i vanlig ordning ser anhängarna som någon sorts omyndiga offer. Faktum är att oviljan att fördöma terrororganisationer eller deras dåd snarare kan tolkas som ingenting mer komplicerat än att man inte vill fördöma dem.

Observera också att Liljestrand gör rejält breda svep för att fånga in i stort sett alla européer. Att någon som känner någon som röstar på SD kan kopplas ihop med en skjutning i USA är helt enkelt mer långsökt än vid den ideologi han här vill skydda. Vi kan titta på ett par exempel. Helena Benaouda, då ordförande för Sveriges muslimska råd, kunde i tv sitta och hävda att hon aldrig stött på någon radikalism. Det visade sig snart att bland annat hennes egen svärson varit på väg att utföra ett terrordåd. På samma sätt kunde Michael Skråmo, i ett annat tv-sammanhang, berätta att om någon såg ideologin som våldsam eller ett hot berodde det på okunskap. Senare anslöt han sig som bekant till Islamiska staten. 

Ordförande för Sveriges unga muslimer

"besvarar" fråga om Islamiska staten.

Den kanske viktigaste skillnaden mellan det som ska försvaras och de dåd som ska kopplas till oss alla, är att vi frivilligt importerar det ena och ser till att andelen radikala eller våldsbejakande element ständigt ökar. 

För Jens Liljestrand spelar förstås inget av detta någon roll. Jag gissar att hans alster i vanlig ordning delas av andra mediefigurer med kommentarer som ”bara läs” och ”lysande”, en god indikation på att något är uselt men står på den rätta sidan. Ingen behöver bry sig om vad som skrivs på Expressens kultursida, men vi ska komma ihåg att detta är vanliga hållningar inom vår överhet, vilket hela tiden får destruktiva konsekvenser i själva verkligheten.