Den 26 juli avvisar en busschaufför i Malmö en kvinna, med hänvisning till att hon är alltför lättklädd. Jag kommenterade inte detta, då händelsen i sig inte var av större dignitet, men att den skapade debatt och hur denna debatt såg ut är desto intressantare.
Många misstänkte att föraren ifråga var muslim, vilket främst berodde på skälet till att kvinnan avvisades, en slutsats som inte blev mindre rimlig genom kombinationen av yrke och stad. Som sagt, en liten händelse som är långt ifrån det värsta som sker i vårt land. När det inträffade trots allt fick stor uppmärksamhet, reagerade medierna på exakt det sätt vi kan förvänta oss i dessa sammanhang.
Samma medier hade förstås utan svårighet kunnat ta reda på vem chauffören var, men i detta fall hänvisade de alla till bussbolaget Nobinas uttalande om att "han har absolut inte haft några religiösa eller andra politiska motiv". Egentligen ska journalistikens uppgift vara att ta reda på fakta, men här var ett företags pliktskyldiga meddelande den absoluta och slutgiltiga sanningen. Tidningar som Sydsvenskan ägnade rentav helsidor åt att fnysa åt olämplig ryktesspridning, samtidigt som de alltså lyckades fylla en sida utan att en enda gång nämna sakförhållandet. Nobinas uttalande betyder absolut ingenting, för vad skulle de annars säga?
Några dagar senare cirkulerar en bild på en busschaufför med son som ber i bussen, vilket fick riksdagsledamot Hanif Bali (M) att skämta om att det kanske var mormoner. Återigen blev mediernas uppgift att läxa upp skvallrande medborgare, och Aftonbladets ledarsida tvekade förstås inte. Efter att SD avhandlats på ren rutin, blev det Moderaternas tur under rubriken "Moderater deltar i rasistiska visklekar". Visserligen hade inte heller detta någonting med faktisk rasism att göra, men på sedvanligt vänstermanér avslutar författaren Susanna Kierkegaard med orden "rasistisk dynga".
Den som inte reagerar på svenska mediers agerande bör kanske föreställa sig en liknande situation med andra förtecken: En aktiv sverigedemokrat arbetar som busschaufför och nekar en hijabbärande kvinna tillträde till bussen. Tror någon att dessa medier då skulle nöja sig med "han säger att han inte hade något politiskt motiv" och försvara det som den absoluta sanningen? Absolut inte, och de skulle dessutom vara de som drog igång stormen mot denne busschaufför. Vi skulle få namn och bild och han skulle jagas av reportrar ända fram till sitt avsked och sin uteslutning ur partiet.
Medier i Sverige, och för all del i andra länder med europeisk befolkning, har inte bara en agenda, utan dessutom en klar hierarki och fiendebild, där vissa alltid är misstänkta och andra alltid offer. Därför är en fiktiv avryckt slöja alltid en mer intressant nyhet än vilken reell terrorplan som helst. Situationen har fått oss att också läsa nyheter på ett sätt som man alltid har gjort i totalitära stater. Vid brott innebär frånvaron av ett signalement i sig ett signalement, och krumbukterna kring en busschaufför i Malmö att de folkliga misstankarna nog är alldeles riktiga.
Avslutningsvis kan vi fundera över varför liknande små berättelser får så pass stor spridning och kraftiga reaktioner. Det är nog ingen vågad gissning att de ger uttryck för en frustration som har byggts upp under alla år då locket legat på. Få lär bry sig om att en busschaufför någonstans ber på en buss efter avslutat pass, men desto fler är ursinniga över att vi snabbt har fått ett land där frågor kring bönestunder och islamisk klädkod dagligen måste hanteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar