I dagens Aftonbladet intervjuas vår tidigare finansminister Anders Borg om livet efter politiken. Den nuvarande flyktingkrisen berörs och svaren kan snällt kallas för otillfredsställande:
Fredrik Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal har diskuterats flitigt i efterhand. Hur ser du på det i dag?
– I valrörelsen försökte vi säga att det var en förskjutning på gång, som var stor och väldigt allvarligt för Sverige. Omvärlden är brutalare än vad den varit på länge och det finns inget som tyder på att det skulle ändra på sig. Det kommer ställa svenska samhället inför stora utmaningar i termer av stora kostnader och kulturella utmaningar. Nu har ju till och med Magdalena Andersson och Stefan Löfven erkänt att det här är en utmaning.
Ordet "utmaning" har nu förgiftats till den grad att det känns märkligt när ordet används korrekt istället för som en eufemism för invandringsrelaterade problem. När politiker använder ordet på detta sätt kan det knappast kallas för ett "erkännande". Det är dock intressant att Borg, förutom de direkta kostnaderna, faktiskt nämner "kulturella utmaningar", vilket vi kan se som en förskönande omskrivning för islam.
När Borg säger att "omvärlden är brutalare än på länge" ansluter han sig till den populära beskrivningen att Sverige inte kan bestämma asyltrycket eftersom det påverkas av situationen i omvärlden. Det må låta rimligt, men förklarar inte varför trycket på just Sverige är större än det är på exempelvis våra grannländer. I själva verket äger oroligheter alltid rum någonstans i världen och miljoner befinner sig på flykt. Att Sverige är den populäraste destinationen beror helt enkelt på att vi genom generösare villkor gjort oss kända och attraktiva bland de flyktingar som har medlen att ta sig till Europa. Idag kommer många flyktingar av förklarliga skäl från Syrien, men i vanlig ordning glöms de mångåriga konflikterna i Kongo-Kinshasa bort, där antalet civila dödsoffer brukar uppskattas till mellan två och fem miljoner människor. Dessa krig märktes mindre i Europa, dels därför att medierna ägnade dem lite intresse och dels därför att konflikternas offer inte hade ekonomiska möjligheter att ta sig till Europa. Dessförinnan, 1994, ägde storskaliga massakrer rum i Rwanda, ännu en konflikt vars offer inte dök upp i Europa.
Intervjun fortsätter:
Hur ser du på den pågående flyktingkrisen?
– Det är en väldig utmaning för svenska samhället. Vi ska klara vår sammanhållning och samtidigt klara av att ta in människor. Med de takter vi har i dag tror jag inte det går, vi måste göra en bedömning av vad vi klarar. Vi måste på något sätt göra en restriktion.
Helt plötsligt är det möjligt för politiker att på detta sätt tala om volymer. När det gäller sammanhållningen kan man fråga sig om den i stora stycken inte redan har eroderat. Vi bjuds också på Borgs uppskattning av det ideala trycket:
Vad menar du?
– Jag tror att man måste göra en bedömning av hur många människor vi kan ge ett anständigt mottagande. Sedan måste andra europeiska länder ta ett större ansvar. Men jag skulle tro att någonstans mellan 100 000-150 000 personer per år är vad Sverige klarar. Vi kan ju inte ha tältläger permanent.
Nej, vi ska inte alls sätta ribban vid det maximala inflödet som överhuvudtaget kan ges boende, utan vid den nivå som är mest gynnsam för Sverige, vilket ligger betydligt närmare noll än 100 000. Det blir sedan åter så där förljuget som det gärna blir i svensk invandringsdebatt:
Du låter orolig?
– Det här är kanske är den svåraste politiska frågan som jag har stött på. Det kan på sikt utnyttjas av populistiska krafter på ett sätt som är väldigt obehagligt. Sverige har haft förmånen att stå utanför krig, vi är rikare än nästan alla andra länder. Det är klart att Sverige ska ta ett stort ansvar för människor som flyr från massutrotningskrig. Samtidigt har vi inte förberett oss på den här situationen. Jag ser ingen enkel lösning.
Medan de flesta andra frågor kan debatteras och förslag i olika riktningar kan presenteras, innebär kritik mot invandringspolitiken och dess konsekvenser att frågan "utnyttjas". Anders Borg uppger slutligen att han inte ser någon enkel lösning, vilket är lite komiskt eftersom bland annat Sverigedemokraterna anklagas för att komma med just enkla lösningar. I de allra flesta fall, både inom politiken och livet i stort, anses enkla lösningar vara någonting gott.
