Sverigedemokraternas nedgång i opinionen

Sifo:s senaste opinionsundersökning visar en viss nedgång för Sverigedemokraterna, från 18,2 procent i januari till 16,6 procent. Tappet är förvisso inte enormt, men det har räckt för att samtliga etablerade medier idag ska lyfta fram det och för säkerhets skull går man tillbaka till december, då SD fick 19,0 procent, så att nedgången ska vara statistiskt säkerställd. Vi ska dock komma ihåg att även om Sifo fortfarande är det mest ansedda institutet i många kretsar, har det visat sig genomgående underskatta just SD. Sentio, som kom närmast det faktiska valresultatet 2014, visar samtidigt att SD:s stöd nu ligger på 25,5 procent, vilket gör det till det största partiet. Det behöver inte heller vara sanningen, som jag misstänker ligger någonstans mittemellan.

Vi kan emellertid utgå från att SD faktiskt har förlorat en del väljare till Moderaterna, vilket inte är särskilt märkligt, eftersom en del av SD:s nya väljare har varit moderater som blev desillusionerade genom Fredrik Reinfeldts fanatism i migrationsfrågan.

Situationen på migrationsområdet är nu helt förändrad. Samtidigt som Moderaterna har aviserat en skärpt linje, genomför Socialdemokraterna och Miljöpartiet åtgärder som faktiskt har lett till en kraftig minskning av antalet asylsökande till Sverige. Efter att i åratal ha demoniserat SD som extremister med en förfärlig "människosyn", har partiets hållning kring migrationen plötsligt blivit mindre iögonfallande i och med att den nu i praktiken följs från MP till M. Vi bör förstås vara medvetna om att regeringens panikåtgärder saknar en ideologisk grund och att MP nu kommer att göra allt för att asylinvandringen ska kunna maximeras genom att bygga ut mottagningssystemen.

I detta läge tycker jag att det är lite synd att SD nu verkar lägga fokus på ett samarbete med M och rentav kräver att Moderaternas migrationspolitik ska gälla. Själv skulle jag förstås mycket hellre se att SD passade på att vässa sin egen migrationspolitik och äntligen krävde att inga fler asylansökningar ska beviljas. Partiet förblir nämligen oumbärligt för varje konstellation i svensk politik, såvida M och S inte ingår en mycket bred koalition med ytterligare ett par småpartier. Jag tror inte heller att en hårdare linje från SD skulle bestraffas av väljarna, med tanke på hur landets verklighet och opinionen ser ut. Partiet har en möjlighet att påverka på allvar, istället för att bara se till att släppa fram en Allians-regering.

Dagen då Anders Lindberg har en poäng

Som bekant kan övriga partier fälla den svaga regeringen när som helst och vi vet också att den så kallade Alliansen är ytterst motvilliga att göra det. Annie Lööf fick frågan om en gemensam Allians-budget upprepade gånger och lika många gånger undvek hon att ge ett ordentligt svar. Hon undslapp sig någonting om ett gemensamt valmanifest inför valet 2018, en hållning som också Anna Kinberg Batra vill upprätthålla. Det är problematiskt på många sätt, framför allt därför att man därigenom vägrar att agera som den opposition, och regeringsalternativ, man faktiskt är. Slingrandet har gått så långt att till och med Aftonbladets Anders Lindberg, av alla människor, har en poäng med sin rubrik "Fäll dem eller sluta tramsa". Bortom rubriken bjuder han i vanlig ordning på en hel del av just trams:

"Men tajmingen är något olycklig. Förra helgen demonstrerade sverigedemokrater tillsammans med nazister i centrala Stockholm. Lite knepigt då att en borgerlig regering i varje votering skulle vara beroende av just SD:s röster. 
[...]
Det skulle bli svettigt på ­Rosenbad nästa gång sverige­demokrater och nazister röjer på stan. Och varje ny rasist­skandal i SD skulle bli regeringens problem att hantera."

Nu är ju denna beskrivning tämligen tendentiös, men det har tydligen aldrig varit ett problem för Socialdemokraterna att kopplas med ihop med kommunistiska och våldsbenägna "motdemonstranter" eller använda Vänsterpartiet som stödparti. Anders Lindberg tycker sig ha sett olika "testballonger" från Kinberg Batra och avslutar med:

"Men bortom testballongerna finns bara två alternativ. Antingen kan de borgerliga partierna fälla regeringen och ta makten med stöd av SD. Eller så respekterar de väljarnas ­vilja och konstaterar att de ­faktiskt förlorade valet. Anna Kinberg Batra måste välja: fäll regeringen – eller ­sluta tramsa."

Jag är inte så säker på att testballonger verkligen har skickats ut, men det stora problemet är just det här med "väljarnas vilja" och den sedan länge irrelevant uppdelningen i "Alliansen" och "De rödgröna". En majoritet av väljarna stödde inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men de fick makten eftersom de tillsammans med Vänsterpartiet, som inte ens kom att ingå i regeringen, blev större än "Alliansen". Denna blockindelning var relevant när samtliga riksdagspartier tillhörde en av konstellationerna, men vid valet 2014 kan ingen av dem sägas ha vunnit. Vad Anders Lindberg förstås vill se, är att regeringen får fortsätta att ostört regera och att Alliansen upphör med de små nålstick som tillkännagivandena brukar kallas. Han gör en stor poäng av att Alliansen behöver stöd av de förfärliga Sverigedemokraterna och skriver:

"Som statsminister behöver Anna Kinberg Batra Sverige­demokraternas aktiva stöd i precis allt."

Situationen för Kinberg Batra skiljer sig inte från Löfvens, som ju inte heller samlar någon majoritet. Vad allianspartierna verkar sikta på är att fram till valet se sig som "Alliansen", bli större än "De rödgröna" och genom någon sorts kvarbliven decemberöverenskommelse kunna regera med denna konstellation i minoritet, eftersom knappast någon kan tro att Sverigedemokraterna kommer att försvinna eller ens minska sitt stöd inför 2018. Det mycket hederligare och mer logiska alternativet är förstås att helt enkelt inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna, något de kan göra omgående. Kanske tänker de sig att detta kan göras efter nästa val. Jag instämmer därför i Anders Lindbergs rubrik och avslutning.

Expressens liberala ledarsida slår fast att "Moderaterna bör inte fälla Stefan Löfven", men fokuserar på att allianspartierna inte är tillräckligt förberedda inför att regera:

"Förvisso är den rödgröna regeringen handfallen på de flesta områden. Men de allierade har inte mycket nytt att komma med." 

Det är alltså valet för de som fortfarande vägrar att rösta på SD. Låt mig ännu en gång jämföra med situationen i Nederländerna, där partierna går till val var för sig, för att sedan förhandla sig till en koalition med majoritet i kammaren. Just nu utgörs denna regeringskoalition av socialdemokrater och högerliberaler, men till och med Lijst Pim Fortuyn, som kan sägas ha varit en föregångare till dagens PVV, har ingått i regeringen och kristdemokratiska CDA har historiskt sett ingått i de flesta koalitioner.

Personligen föredrar jag att samarbeten klargörs på förhand, men det klarade Stefan Löfven inte av att göra och nu inte heller Anna Kinberg Batra. Om SD 2018 blir största parti kan utgången mycket väl bli, om vi betänker Sjuklöverns beröringsskräck och odemokratiska reflexer, att både Moderaterna och Socialdemokraterna ingår i en bred koalitionsregering. Det skulle vara sympatiskt om de klargjorde det för väljarna före valet.

Annie Lööfs osammanhängande svada

Centerpartiets Annie Lööf är en något speciell, och på sitt sätt nästan fascinerande, person. Hon kan säga ingenting och samtidigt motsäga sig själv på ett alltid lika intensivt och engagerat sätt. Man kan ge henne vilket ämne som helst, be henne inta två motsatta ståndpunkter, och orden börjar strömma. I gårdagens upplaga av SVT:s Agenda bjöds vi på flera minuter där allt förblev oklart. Se gärna hela klippet och försök sedan redogöra för de tydliga besked ni fick. Observera att programledaren vid flera tillfällen förgäves försöker få riktiga svar:






Hon är emot ID-kontroller, men tycker inte att man hade kunnat fortsätta som förut. Däremot ska man ska värna asylrätten, följt av att det är "givetvis bra att det kommer färre människor till Europa och Sverige". Vi får sedan veta att med Centerpartiets politik skulle inte samma volymer komma, märkligt nog på grund av vädret. Annie Lööf upprepar sedan att alla kostnader har en gräns, men ID-kontroller, som syftade till att minska trycket, är fel för att det "inskränker asylrätten". Sedan menar hon att systemen behöver förändras så att volymen hade kunnat hanteras. När programledaren då återigen försöker förstå vad Annie Lööf faktiskt menar, ska vi plötsligt inte tala om volymer längre, eftersom "varje människa som flyr behöver en fristad". Ändå nådde vi tydligen på något sätt en gräns under hösten. Vi får aldrig veta om 10 000 personer i veckan för Centerpartiet är en rimlig nivå.

Beskeden blir knappast tydligare när det handlar om en gemensam budget från Alliansen. Annie Lööf inleder med det intetsägande budskapet att hon "välkomnar att det finns en stark känsla för en stark Allians framåt". Å andra sidan vill hon inte fälla regeringen, eftersom det skulle innebära att Alliansen måste regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Här försöker den frustrerade programledaren återigen få ett klart besked och ställer frågan ännu en gång: "Du vill inte att ni lägger en gemensam Allians-budget i höst?". Annie Lööf svarar då att om en gemensam budget ska läggas, så kommer vi att få veta det i en "Allians-kontext". Hon kan däremot klart deklarera att det blir ett valmanifest 2018, någon sorts svar på en fråga som aldrig ställdes. Om Alliansens migrationspolitik får vi iallafall veta att den varken kommer att vara Moderaternas, Centerpartiets, Liberalernas eller Kristdemokraternas.

Annie Lööf hade alltså över tio minuter för att tala om sin politik och vi fick i princip inte reda på någonting. Jag tycker att hennes beteende är helt oacceptabelt och borde bestraffas av väljarna. Samtidigt är Centerpartiet det största småpartiet och Lööf själv får höga förtroendesiffror. Är det på den nivån svenska väljare lägger kraven; att deras företrädare alls ska kunna prata?

Drev, undfallenhet och hyckleri

I fredags kunde Arbetarbladet presentera sitt stora avslöjande, en gärning de uppenbarligen var mycket nöjda med och som de har spunnit vidare på sedan dess. "Scoopet" består i att tidningen har tittat på en moderat företrädares Facebook-sida och där funnit att han har delat artiklar från Fria Tider och Samtiden. Skälet till detta engagemang för tämligen harmlösa aktiviteter i sociala medier kommer förstås ur en bitterhet över att Socialdemokraterna har förlorat makten i Gävle för första gången på 96 år.

Tidningen skriver om saken även idag och nu är syftet att få den aktuelle politikern Jan Rust att avsättas. Personligen tycker jag att Moderaterna i Gävle agerar på ett patetiskt och onödigt undfallande sätt, så även Jan Rust själv, som bland annat skyller på att han inte är så duktig på att använda sociala medier, istället för att helt enkelt stå upp för att han fann artiklarna intressanta.

Måns Montell, Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige, låtsas se mycket allvarligt på det inträffade och säger rentav:

"När det gäller nyhetsartiklar så delar jag från exempelvis Arbetarbladet eller motsvarande nyhetssajter, där jag känner att det finns en oberoende journalistik, där det finns trovärdighet. Jag kan också dela artiklar från till exempel moderat.se där det är tydligt att avsändaren är opinionsbildare."

Måns Montell (M)

Om Måns Montell verkligen tror att Arbetarbladet är en "oberoende nyhetssajt" behöver uppenbarligen alla moderater i kommunen den där utbildningen i inte bara sociala medier, utan i medier överhuvudtaget. Tror han att Arbetarbladet skriver om Jan Rust dag efter dag för att de i sin oberoende opartiskhet uppfattar det som en viktig nyhetshändelse? Självklart har publikationer som Samtiden och Fria Tider en agenda, men det är nyttigt för människor att ta del av olika infallsvinklar och åsikter. Alltså, Jan Rust och Måns Montell, läs gärna på Moderat.se och Arbetarbladet, men glöm inte att också ta del av vad den invandringskritiska opinionen tycker.

Igår tyckte vänsterpartisten Gin Akgul Hajo  att det var dags att plocka poäng på det patetiska drevet, under den något överdrivna rubriken "Orkar Moderaterna styra Gävle?". Hon menar att "situationen är skrämmande" och inga ord är för stora:

"På fredagen uppdagade Arbetarbladet att den nya socialnämndsordföranden, Jan Rust (M) delat rasistiska inlägg på sociala medier så sent som för bara några månader sedan. Som försvar anger han att han saknar kunskap om tekniken och att han inte förstod vad han delade. Önsketänkandet om att gävleborna måste vara naiva lyser med kallt blått sken, med brun inramning." 

Precis som Arbetarbladet, tycker hon att det är fyndigt att hävda att Jan Rust antingen är rasist eller dum i huvudet, även om en mer akademisk omskrivning används för den senare egenskapen:

"Vad är då svaret från den nya högsta ledningen för Gävle kommun, när hon ställs inför faktumet att några av hennes mäktigaste politikerkollegor i kommunen uppenbart har och sprider eller saknar kognitiv förmåga att förstå rasistiska åsikter?"

Gin Akgul Hajo (V)

Nu kommer vi till det roligaste i denna egentligen meningslösa historia. Likt personer som Kurdo Baksi och Özz Nûjen, motsätter Gin Akgul Hajo sig all form av svensk nationalism, som alltid stämplas som rasism, men är förstås samtidigt en brinnande kurdisk nationalist. 1999 deltog hon i en demonstration i Stockholm mot att PKK-ledaren Abdullah Öcalan hade gripits i Turkiet. Demonstranterna tog sig in i Folkets Hus och när ett rykte började florera om att polis var på väg till platsen tog gruppen helt enkelt de personer som befann sig i byggnaden som gisslan och barrikaderade utgångarna med kontorsmöbler. Några av ockupanterna bar mask, en del av dem hotade att sätta eld på sig själva, och den tagna gisslan uppfattade situationen som mycket obehaglig.

Gin Akgul Hajo själv höll bland annat vakt, skrek "Länge leve Öcalan", och vägrade låta en person ur gisslan meddela sin läkare att han inte kunde komma på avtalad tid. Hon befanns skyldig till olaga frihetsberövande och dömdes till ett års fängelse, ett straff som i hovrätten sedan ändrades till samhällstjänst. Är Gin Akgul Hajo verkligen rätt person att kritisera någon för delningar på Facebook, eller kräva någons avgång?

På hennes egen Facebook-sida dominerar den kurdiska kampen och hatet mot Turkiet. Innan hon fick sin tjänst som kommunalråd arbetade hon som tolk och SFI-lärare. Sverige är ett synnerligen sjukt land.

Hög tid för Moderaterna att ta sitt ansvar

En opinionsundersökning är just bara en opinionsundersökning, något som partier med mindre goda opinionssiffror gärna framhåller. Det har dock hänt så pass mycket i opinionen sedan det senaste valet att det finns anledning att utgå från dessa hypotetiska siffror, inte minst då Sverigedemokraternas ökade stöd bekräftas av samtliga undersökningar. I dagens Metro, av alla ställen, utgår Jimmie Åkesson från Yougovs senaste undersökning och föreslår en allians mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Han konstaterar att de båda partierna tillsammans skulle få strax över 50 procent, samtidigt som SD faktiskt är större än regeringsunderlaget.

Metro har också konfronterat Moderaterna med förslaget, och svaret därifrån är anmärkningsvärt, även om man i viss mån har vant sig vid hur svensk politik ser ut. Enligt Metro kallar Moderaternas gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd  förslaget "orealistiskt" och upprepar med en dåres envishet ett gammalt mantra:

"Moderaterna söker regeringsmakten tillsammans med Alliansen, vi kommer inte att regera med SD."

Och det skulle vara mer realistiskt? Om vi fortsätter att utgå från undersökningen ovan samlar "Alliansen" 35,3 procent, vilket skulle ge Sverige samma svaga regering och parlamentariska situation som vi nu har, fast omvänt. Det finns inga undersökningar som ger denna konstellation över 50 procent, och så länge som SD står starkt i opinionen finns det inget som talar för att det kommer att förändras inför 2018. Det som Polfjärd säger är alltså rent nonsens, som det av någon anledning är viktigt att hålla fast vid. Avser de att hålla fast vid den linjen fram till nästa val, för att det på något sätt skulle vara mindre smärtsamt att samarbeta med SD efter valet? Kanske.

Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman, som tidigare har fnyst åt beröringsskräcken inför SD, bjuder på ett annat lite märkligt uttalande:

"Först och främst har du migrationspolitiken där Sverigedemokraterna på något vis har ställt sig vid sidan om det alla andra partier har uppfattning om. Men sen är det en del andra frågor också. SD på riksnivå betraktar inte jag som ett borgerligt parti, inte minst i ekonomiska frågor där de ligger närmre Socialdemokraterna än Moderaterna."

Det är just den avvikande uppfattningen i migrationsfrågan som är SD:s viktigaste tillgång. Det är ingen vågad gissning att många moderata lokalpolitiker och väljare gärna skulle se sitt parti anpassa sig till SD:s hållning på detta område. Även om Moderaterna, liksom övriga partier i Sjuklövern, har målat in sig i ett hörn, ger ett samarbete med SD även de mest ängsliga en ursäkt för att bedriva en friskare asylpolitik. Det är också märkligt att Ljungman menar att SD står för nära Socialdemokraterna, ty vad har Moderaterna att välja på? Eftersom en ren Allians-regering är en meningslös utopi, skulle de annars få regera med just Socialdemokraterna. Dessvärre skulle inte ens det räcka, utan man skulle tvingas till mer eller mindre bisarra konstellationer, som M+S+C+FP, eller M+S+C+MP. En sådan formering, i praktiken en cordon sanitaire, skulle sannolikt bli lika svårhanterlig som en position som minoritetsregering.

Den egentligen enda tänkbara regeringen, om ett kommande valresultat hamnar någorlunda nära den senaste tidens opinionsundersökningar, består av just SD och Moderaterna, där möjligen också KD ingår, om de klarar riksdagsspärren.

Moderaternas agerande hittills är obegripligt och oseriöst. De behöver växa upp, skärpa sig, ta sitt ansvar och bli seriösa. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer, men släpp sargen och kom in i matchen! Borgerligheten kan när som helst fälla den rödgröna minoritetsregeringen, men väljer som bekant hellre att låta de som ska vara deras motståndare regera ostört. Det förvånar mig att kritiken från de egna leden inte är kraftigare än vad den är, då de flesta moderata väljare med all sannolikhet skulle föredra en SD-M-regering framför den nuvarande rödgröna. Moderaterna sviker främst sina egna väljare, när man inte aktivt arbetar för att få makten, men egentligen också den majoritet av svenska väljare som inte stöder vänstersidan. Bollen ligger nu hos Anna Kinberg Batra.

Ebba Busch Thor om gränskontrollerna

TV4:s "Nyhetsmorgon" gästades idag av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Det blev en något ointressant intervju, inte minst eftersom hon är väldigt mycket politiker och därför något slätstruken. Att fråga en sådan person hur det första året som partiledare har varit är fullständigt meningslöst, då vi vet att svaret kommer att bli exakt det som Busch Thor bjuder på; hon trivs mycket bra, hon åtnjuter ett väldigt stort förtroende och medlemmarna är fantastiska.

Dessvärre är Tilde de Paula inte heller en tung politisk utfrågare och kan inte ens ställa en fråga om asyltrycket utan att lägga till "som vi behöver hjälpa, naturligtvis, och så."






Ebba Busch Thor hanterar frågan om gränskontroller något vårdslöst. Hon inleder med att tala om att dessa behövs för att terrorister inte ska komma in i landet, vilket förstås är alldeles sant, men som inte är syftet med ID-kontrollerna. De har helt enkelt införts som ett fegt sätt att minska det totala asyltrycket, då man inte har vågat röra den berömda asylrätten. Vi kan anta att terrorister utgör en mindre del av asylströmmen och därmed inte heller är huvudproblemet med tillströmningen. Sedan motsäger Ebba Busch Thor plötsligt sig själv, när hon säger att vi så snart som möjligt ska ta bort gränskontrollerna igen. Behövde vi inte nyss kontrollera att inga terrorister skulle komma in? Att det om några månader plötsligt inte längre skulle finnas några islamister är en minst sagt något naiv föreställning. Hon har förstås alldeles rätt i att anstormningen av asylsökande har hanterats alldeles för sent, men skulden för det ligger hos hela Sjuklövern, som ansträngt sig för att blockera all debatt och alla relevanta åtgärder för att minska trycket.

Av Tilde de Paula får vi sedan veta att Antje Jackelén har sagt någonting bra, och då vet vi vad det handlar om, nämligen att hennes ambition är att:

"Vi ska kunna se tillbaka på den här tiden och tänka på att det var lite stökigt ett tag, men sedan så öppnade vi våra hjärtan och vi öppnade vårt land för de människor som behöver vår hjälp som mest".

Jag är enormt trött på denna ärkebiskop och hennes ständiga politiska ställningstaganden. Sköt du din kyrkas administration, så kan vi andra fundera på huruvida vi ska "öppna" vårt land eller ej.

Därefter slirar Ebba Busch Thor ytterligare och kommer in på de "svenska" jihadresenärerna som inte har någonting att göra med de ID-kontroller som hon hävdar ska förhindra terrorister från att ta sig in i landet. De har nämligen svenska pass, är i många fall födda i Sverige och är produkter av just den massinvandring hon ändå vill bedriva. Det enda sättet att i framtiden förhindra sådana terrorresor är att upphöra med all muslimsk invandring, annars betyder ens avståndstagande ingenting.

Hon betonar flera gånger att Sverige ska vara en fristad för människor på flykt, för att sedan säga att de som kommer också måste komma "hem", vilket i vanlig borgerlig anda ska ske genom att olika trösklar sänks. Det är svårt att föreställa sig trösklar så höga att deras sänkning direkt leder till en absorbering av 160 000 personer årligen, varav många saknar relevant utbildning. Ebba Busch Thor drar sig inte heller för plattityder och de sedvanliga kodorden. Förutom att hon flera gånger kallar asylinvandringen för att "ta ansvar", bjuds vi också på:

"Det är inte i första hand volymer och siffror, utan människor som kommer hit."

Ja, vi förstår alla att det är människor som kommer, men ska vi då diskutera politiken utifrån varje enskild människa, eller är vi rentav tvungna att ta ställning till just volymer och siffror?

Slutligen är det rent nonsens när hon förkunnar att Alliansen ska bilda regering efter nästa val. Problemet är att de fyra partierna knappast har någon möjlighet att få majoritet, eftersom Sverigedemokraterna sannolikt kommer att erövra åtminstone 20 procent av väljarnas röster. Kristdemokraterna kanske inte ens kommer in i riksdagen.

Dagens citat: Inger Källgren Sawela (M)

"Det beror på deras grundläggande människosyn att inte alla människor har samma värde."
Expressen

Gävles kommunstyrelses nya ordförande hävdar att hennes parti inte alls kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och bjuder på en analys och formulering som inte känns alldeles originell. Vill man ändå ge henne lite erkännande, kan det tillstås att de flesta inte lyckas få med de två nyckelfraserna i en och samma mening. Vari förfärligheten i SD:s "människosyn" ligger brukar vanligtvis inte utvecklas närmare, men nu får vi iallafall veta att det handlar om att människor inte skulle ha samma värde.

Det är något fascinerande att SD:s politiska motståndare verkligen använder samma intetsägande uttryck om och om igen, oavsett partitillhörighet. Jag är fullständigt övertygad om att Inger Källgren Sawela inte skulle kunna förklara ovanstående mening om hon skulle få en sådan motfråga, eftersom det endast är en inlärd fras som hon har hört någon annanstans och inte fördjupat sig i ytterligare. Ty var i SD:s partiprogram står det att vissa raser, för det är vad som åsyftas, är mindre värda och vissa mer? Nu minns jag inte om uttrycket "människosyn" användes på den tiden, men innan SD kom in på scenen var Moderaterna det allra hemskaste partiet. De var egoister, bara till för de rika, och de tyckte om att sparka på de svaga och sjuka. Det låter inte som en särskilt vacker människosyn.

Jag förutsätter att SD kommer att ställa vissa motkrav för att stödja det nya borgerliga styret och i så fall har jag svårt att se hur partiet kan ställas utanför gemenskapen. Det klokaste Moderaterna kan göra är naturligtvis att ingå ett formellt samarbete med SD och på så sätt skapa ett stabilt politiskt landskap. Tramset om "människosyn" kan man lämna därhän. Källgren Sawela bjuder på ytterligare en märklig kommentar:

"Och de vi har det största samarbetet och största samförståndet med är Socialdemokraterna. De stora strategiska frågorna har vi arbetat tillsammans med under hela året. Det gäller bland annat den viktiga arbetslösheten och bostadsbyggandet som är prio. Där är vi helt överens."

Varför lade ni då inte fram en gemensam budget eller bildade en koalition? Socialdemokraterna har alltså styrt staden i nästan 100 år och det som ska föreställa oppositionen säger att det är just med dem som man har det största samförståndet. Kanske behövs SD i Gävle mer än vi anar.

Maktskiftet i Gävle

Inger Källgren Sawela (M) i Gävle

Nyheten har fått ett stort genomslag bland de vanliga vänstermänniskorna och de goda liberalerna. Efter 96 år i opposition kommer nu Moderaterna att ta makten i Gävle, och behöver för att få majoritet stöd av vågmästaren Sverigedemokraterna. Maktskiftet blev möjligt efter att SD röstat för Alliansens budget, vilket alltså ledde till att det sittande rödgröna styrets budget förlorade.

Roger Mörtvik, statssekreterare i Utbildningsdepartementet hos gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić, kvittrade:

I själva verket borde det ju kännas just "fräscht" att Gävle får en ny politisk ledning efter nästan 100 år med samma politiska parti. Att ett visst samarbete har inletts med SD innebär också ett nytänkande som kan klassificeras som "fräscht". Riksdagsledamoten Ulla Andersson (V), som vi senast tittade på här, har också någonting att säga:

Gycklaren Henrik Arnstad är förstås mycket nedslagen:

Moderaternas misslyckade tidigare partisekreterare och den tämligen fånige personen Kent Persson tillhör också de missnöjda:

Jag ställde då frågan om vad som exakt gjorde Moderaterna till ett "anständigt" parti, men fick förstås inget svar. Ett sådant uttryck kan naturligtvis inte heller förklaras, samtidigt som man kan hitta en mängd förslag från Moderaterna som skulle kunna stämplas som "oanständiga" av politiska motståndare.

Under rubriken "Utan ryggrad faller man, Anna Kinberg Batra" kritiserar Aftonbladets Karin Pettersson Moderaterna i Gävle. Själv skulle jag påstå att det krävs mer ryggrad för att, med hjälp av ett demoniserat parti, störta ett parti som har haft makten i nästan 100 år, än att vika sig för denna demonisering och beröringsskräck. Karin Pettersson motiverar varför SD ska isoleras:

"Anledningen till att hålla SD utanför politiskt inflytande är att det är ett rasistiskt parti med en radikal agenda och rötterna i nazismen. Partiet har ledande företrädare som gång efter gång uttalar sig oacceptabelt om människor med utländsk bakgrund. Björn Söder, Sveriges andre vice talman, tycker inte att judar kan vara riktiga svenskar."

Det är som vanligt intressant att se hur saker som bollas runt mellan mediefigurer snabbt blir en etablerad sanning. Björn Söder gjorde en längre utläggning kring nationer, något som sedermera kom att omvandlas och reduceras till någonting om "riktiga svenskar".

Viktigare är dock att socialdemokrater knappast kan förfäras över ett samarbete med SD på grund av partiets historia. Socialdemokraterna har i decennier regerat med stöd av VPK, alltså även under den tid då detta parti fortfarande bar tillägget "kommunisterna". VPK hade dessutom täta band med diktaturerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Sannolikt omfattar partiet fortfarande en mängd personer som kallar sig kommunister och vi vet att många av dem idag stödjer diktaturens Kuba.

Karin Pettersson gör dock en verklighetsanknuten notering:

"Efter valet 2014 gick Sverige in i en ny politisk era. Den gamla blockpolitiken är död. Alliansen kommer under överskådlig tid inte kunna samla en majoritet av svenska folkets röster. Sannolikt inte de rödgröna partierna heller. Detta är ett stort skifte. Problemet är att alltför många politiker fortfarande låtsas som att det inte riktigt har hänt."

Även medierna låtsas som att den gamla strukturen lever kvar, genom att ständigt jämföra "Alliansens" stöd med "De rödgrönas", trots att det spelar mindre roll om den ena konstellationen får 35 procent och den andra 36 procent.

En del vänstermänniskor menar nu att situationen i Gävle, som tydligen är förankrad hos Moderaternas partiledning, är en testballong inför ett samarbete på nationell nivå. Låt oss hoppas att detta stämmer och att Anna Kinberg Batra trots allt har tagit sitt förnuft till fånga. Att Moderaterna istället i praktiken ska vara ett stödparti till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är en långt mer onaturlig situation.

Patetisk känsloretorik från Beatrice Ask (M)

Idag skulle regeringens förslag om ID-kontroller på bussar, båtar och tåg debatteras. Förslaget gick igenom genom att Sverigedemokraterna, som enda parti utanför regeringen, röstade för. Hela 117 ledamöter valde den fega vägen att avstå, medan endast 39 ledamöter, främst från Vänsterpartiet och Centern, röstade emot. Debatten fram till beslutet var stundtals märklig.

SD:s Kent Ekeroth gjorde en god insats, med sina helt logiska inlägg, medan Moderaternas Beatrice Ask följde i Fredrik Reinfeldts fotspår, genom att använda irrationella och osakliga formuleringar. Observera att hon på fullt allvar, när det alltså handlar om att förhindra illegal invandring, verkligen säger "Vad är det för människosyn?". När vi kommer in är det Kent Ekeroths tur att bemöta Beatrice Asks första inlägg:

Märklig och felaktig analys från Anders Lindberg

I en ledare idag, med rubriken "Flyktingpopulismen skapar en högervåg", vill Anders Lindberg attackera Moderaterna på ungefär samma sätt som han och hans gelikar brukar ge sig på Sverigedemokraterna. För att lyckas med detta konststycke måste han emellertid göra en alldeles felaktig analys. Inledningsvis får vi veta att Moderaterna har en svans som genom personattacker vill tysta de goda vänstermänniskorna, alltså exakt vad Sverigedemokraterna brukar beskyllas för:

"I George Orwells roman Djurens gård finns en samling väldigt dumma får.
Så fort någon säger emot den högsta ledaren, den praktfulla grisen Napoleon, bräker de monotont 'Fyra ben bra, två ben dåligt' tills det blivit tyst igen.
I dag har Moderaternas partikansli ungefär samma funktion i sociala medier."

Sannolikt använder Lindberg denna referens för att ge texten en intellektuell aura, men även han borde känna till att boken handlar om kommunism och eliten i Stalins Sovjetunionen. Därefter följer en uppräkning av några stackars socialdemokrater som utsatts för moderata drev:

"Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt fick känna på kraften i dessa politiskt orkestrerade persondrev som tystar alla intelligenta samtal om
politikens innehåll."

Det är en märklig historieskrivning. Göran Persson blev, så vitt jag minns, knappast tystad av några borgerliga röster, medan Mona Sahlin och Håkan Juholt manövrerades ut av andra socialdemokrater, dessutom efter egna tillkortakommanden. Det är för övrigt svårt att föreställa sig att Håkan Juholt överhuvudtaget skulle kunna föra "intelligenta samtal om politikens innehåll". Lindberg anser också att de personer som idag kritiseras är offer för denna moderata svans:

"Nu är det Åsa Romsons, Mehmet Kaplans och Margot Wallströms tur."

Åsa Romson gör så många misstag att det är svårt att hålla reda på dem, och även Kaplan och Wallström förefaller vara något inkompetenta. Sedan kommer vi då till den alldeles felaktiga analysen:

"Först ger man sig på invandringen, sen feminismen, välfärdsstaten, arbetsrätten och de fackliga organisationerna. Högerpopulismens program handlar inte bara om att stänga gränsen och skicka ut männi­skor. Den vill förändra Sverige i grunden och använder kritik mot invandringen som murbräcka."

"Vi ser redan spåren på borgerliga ledarsidor av nästa steg, krav på fler låglönejobb, raserad arbetsrätt och marknadshyror. Sedan följer krav på att den generella välfärden allt mer ska styras om mot individuella försäkringar och krav på att du varit i landet en viss tid för att få fullgod vård och omsorg."

Ovanstående rader ger intrycket att Anders Lindberg överhuvudtaget inte läst borgerliga ledarsidor och debattartiklar. Det genomgående temat är tvärtom att de vill ha en stor asylinvandring, men att vi då måste "öppna upp" arbetsmarknaden. Det är alltså just massinvandringen som ska användas som en murbräcka mot välfärdsstaten. Att en skärpning av invandringspolitiken skulle vara ett första steg mot att attackera vänsterpolitik är helt ologiskt och är inte heller vad borgerliga tänkare vill göra. Vad Lindberg gör, är att samla ihop den nya vänsterns alla hjärtefrågor och sedan hävda att borgerliga debattörer är emot dem alla. I själva verket är vänstern här helt ute och cyklar, då de tror att man kan kombinera en stor och lågt utbildad invandringsvolym med en välfärdsstat. Moderaterna må vara aldrig så destruktiva, men det finns trots allt en logik i deras strävan att ha "öppna hjärtan" inför inströmningen. Den bisarra verklighetsbilden fortsätter:

"Detta är otänkbart, säger kanske någon. Men för några veckor sedan var det otänkbart att inskränka asylrätten."

Asylrätten har inte inskränkts och de skärpningar som har gjorts kring identitetskontroller och anhöriginvandring kommer inte ur någon ideologisk övertygelse, utan är ett resultat av en akut situation. Anders Lindberg bortser också helt ifrån att skärpningarna har gjorts av regeringen, alltså de socialdemokrater och miljöpartister han vurmar för. Kanske menar han att de har påverkats av "den moderata svansen"? Han menar vidare att dagens "högervåg" snarare är "högerpopulistisk" än liberal. Med "högerpopulistisk" menar han invandringskritisk, men återigen, det har inte skett någon ideologisk helomvändning i partiledningarna. Helst skulle de vilja fortsätta bedriva en destruktiv invandringspolitik för att rasera välfärdsstaten, men det har blivit allt svårare rent praktiskt med de volymer vi nu ser. Sannolikt finns det dock ett tryck från många moderata väljare, varav en hel del redan gått över till SD. Anna Kinberg Batra är liberal och ett barn av Fredrik Reinfeldt, men även hon måste till slut förhålla sig till verkligheten och dessutom behålla de egna väljarna.

Fortfarande kan inget av Sjuklöverns partier kallas för invandringskritiskt. De vill alla ha en omfattande invandring, men klarar just nu inte av det rent tekniskt. Vi kan dock misstänka att de snart gör ännu en helomvändning när de praktiska lösningarna väl är på plats.

Alf Svensson kan inte längre vara tyst

Alf Svensson var partiledare för det som nu kallas för Kristdemokraterna under mer än 30 år. Sedan hans avgång har vi förstås hört mindre från honom, men i asylhaveriets spår känner han att han måste träda fram i Dagens Nyheter. Det är en floskeltyngd sörja av känsloargument vi får ta del av, vilket redan rubriken "Civilisationens röst har tystnat" antyder.

Inledningen bjuder också på en liten kristen referens:

"Nu orkar jag inte vara tyst längre. Frågan vi behöver ställa oss i dag är: Ska jag ta vara på min broder? I stället vänder nu politikerna ryggen till, vevar ut taggtråden, inför gränskontroller. Det är för tyst, alldeles för tyst, om de värden som är civilisationens."

Ja, gränskontroller har delvis införts, men så vitt jag vet har ingen taggtråd rullats ut i sammanhanget. Fina liberaler och vänstermänniskor, och nu tydligen en kristen företrädare, tycker om att slira på sanningen på detta sätt för att få fram slagkraftiga bilder och uttryck. Kontroll av pass blir "stängda gränser", transitzoner för asylbehandling blir till "läger" och ett försök att stävja illegal invandring blir till "taggtråd". Att en stor del av de muslimska migranterna inte på något sätt ser Alf som "en broder" har jag knappt hjärta att berätta. Efter ett par ord om hur måna vi är om goda djurtransporter följer:

"Nu forslas barn i livsfarliga gummibåtar. Karavaner av människor går eller stapplar fram över den europeiska kontinenten." 

Ännu en sådan där glidning för effekt. Det är inte vi européer som "forslar" människor. Det är flyktingarna själva som betalar för att få åka på undermåliga båtar. De ansvariga är flyktingarna själva tillsammans med människosmugglarna och att de kan göra affärer beror i själva verket på att det faktiskt går att söka asyl i Europa. Snart kommer det oundvikliga nyckelbegreppet:

"Alla förstår vi att mottagandet och registreringen och asylsökandet måste ske under ordnade former. Men vi hör inte längre någon demokratisk klang i de många utspelen. När basuneras respekten för alla människors lika värde ut?"

Det basuneras ut dag in och dag ut av politiker och medier. Uppenbarligen har det inte gått Alf Svensson helt förbi, eftersom han själv använder det. Vad i hela världen är "demokratisk klang"? I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati, vilket innebär att vi väljer personer som ska representera oss i ett parlament. Det har lett till en socialdemokratisk regering, vilket vi inte alla behöver uppskatta, men den har på så sätt en demokratisk legitimitet för de beslut den fattar, även om den i och för sig representerar en minoritet av väljarkåren. På samma sätt söker hans eget parti demokratiskt stöd för sin nya hållning i migrationsfrågan, även om det smärtar just Alf Svensson. Sedan blir aningslösheten, tillsammans med ännu en kristen referens, nästan provocerande för mig:

"Finns det ingen partiledare som vågar eller vill tala om västerländska, jag fortsätter att kalla dem kristna, värderingar? Finns det ingen som orkar erinra om att ”alla är våra systrar och bröder som på jorden bo och bygga”?"

Det är helt fantastiskt att Alf Svensson inte alls förstår att det är just västerländska, kristna för den som så vill, värderingar som hotas av den muslimska massinvandringen. Sannolikt talar få partier lika mycket om denna aspekt som Sverigedemokraterna. Alf Svensson må citera bibeln och drömma sig bort till en värd där alla är bröder och systrar, men jag kan tänka mig åtminstone en religion som inte kommer att återgälda hans omfamning. Texten fortsätter som vore den skriven för barn:

"Det är inte flyktingar som skapat katastrof! Katastroferna har skapats av mördaren och diktatorn i Syrien, Assad, imperiebyggaren Putin och islamistiska fanatiker som dödar urskiljningslöst."

Visst, men det är i än mindre grad det svenska folket som bär skulden till oro i Mellanöstern. Putin tas sannolikt med för någon sorts balans, men från Ryssland kommer ytterst få flyktingar och i Mellansöstern är USA en långt större orsak till flyktingströmmar. Ingen av oss invandringskritiker lägger skulden på den enskilde flyktingen. Som så ofta när det ska bli fint, blir det också lite förljuget:

"Vi ordar om ”flyktingbarn” som om inte Ahmed och Fatima är precis lika mycket individer med precis samma fri- och rättigheter, samma okränkbara människovärde, som William och Emma."

Det kommer inga "Fatima" som "ensamkommande flyktingbarn". Den kategorin omfattar nästan uteslutande unga män, främst från Afghanistan. Vi förstår alla att det handlar om individer, men när man diskuterar och utformar politik måste man tyvärr tala om större sammanhang och grupper. Alf Svensson ska vara tacksam att etablissemanget åtminstone har kallat gruppen "flyktingbarn", eftersom det säkert lurar en hel del.

Av någon anledning intervjuas Alf Svensson också av samma tidning, så att vi får ta del av hans tankevärld ännu en gång. Det är samma haranger om att se individen och farliga gummibåtar, men låt oss titta på ett svar på frågan om vad partierna bör göra:

"Ja, att Sverigedemokraterna är omöjliga det är väl alla överens om i de övriga partierna. Men i en sådan här situation så får väl de andra glömma den egna partiprofileringen och försöka hitta någon lösning tillsammans som väcker respekt hos svenska folket. Den här utspelskaraktären hör inte hemma i det här politiska läget."

Det vet vi, men varför skulle egentligen Sverigedemokraterna vara "omöjliga" i detta läge? Vad är så fruktansvärt i SD:s politik sett i ljuset av de senkomna borgerliga utspelen? Ännu en tandlös överenskommelse mellan de övriga partierna skulle inte nödvändigtvis mötas med respekt av alla väljare.

Dagarna då de anständiga blev invandringskritiker

I många sammanhang i den svenska offentliga debatten kan man göra jämförelser med George Orwells dystopiska klassiker 1984. De senaste dagarna har en ny aspekt från boken synliggjorts. Plötsligt kommer fina liberaler, de kanske mest anständiga, ut som invandringskritiker, dessutom med en självklarhet, utan ursäkter, som antyder att de alltid har varit det. I 1984 har landet alltid befunnit sig i krig med landet de för närvarande är i krig med:

"But to trace out the history of the whole period, to say who was fighting whom at any given moment, would have been utterly impossible, since no written record, and no spoken word, ever made mention of any other alignment than the existing one. At this moment, for example, in 1984 (if it was 1984), Oceania was at war with Eurasia and in alliance with Eastasia. In no public or private utterance was it ever admitted that the three powers had at any time been grouped along different lines. Actually, as Winston well knew, it was only four years since Oceania had been at war with Eastasia and in alliance with Eurasia. But that was merely a piece of furtive knowledge, which he happened to possess because his memory was not satisfactorily under control. Officially the change of partners had never happened. Oceania was at war with Eurasia: therefore Oceania had always been at war with Eurasia. The enemy of the moment always represented absolute evil, and it followed that any past or future agreement with him was impossible."

Svensk debatt just nu ser ut som att stora delar av det mediala och politiska etablissemanget suttit och väntat på ett klartecken från Anna Kinberg Batra, som skulle signalera att nu är det acceptabelt att problematisera invandringen utan att tappa sin värdegrund eller få sin människosyn attackerad. De senaste dagarnas yrvakna tillkännagivanden är inte ett tecken på att Sverige har en fri debatt - tvärtom. Endast i totalitära, eller delvis totalitära, länder byter en hel offentlighet samtidigt fot.

Låt oss ta ett exempel. Caroline Szyber (KD) är sannerligen inte den enda, men hennes aktivitet idag på Twitter gör henne lämplig. När jag idag kvittrade med henne såg det ut så här:

Ebba Busch Thor tillkännagav idag ett antal åtgärder vars syfte var att minska asyltrycket mot Sverige och Caroline Szyber står bakom dessa "och mer därtill".

I februari 2013 skrev samma Caroline Szyber en debattartikel på nu nedlagda Newsmill med rubriken "Tala om människor, inte om flöden", med anledning av att dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) råkat använda det fruktansvärda ordet volymer. I Szybers text fick vi då bland annat läsa:

"Vi är många som reagerat på migrationsminister Tobias Billströms uttalanden om invandringens storlek i samband med den moderata arbetsgruppen som nu ska börja sitt arbete. Det är förstås bra att Moderaterna arbetar igenom dessa frågor. Men om målet, eller ett av målen, är att minska asyl- och anhöriginvandringen till Sverige ska de räkna med mothugg."

"För mig som kristdemokrat är det självklart att stå upp för en generös och rättighetsbaserad flyktingpolitik. Sveriges flyktingpolitik ska fokusera på flyktingars rättigheter mer än på kontroller. Som ett av världens rikaste länder har vi en moralisk skyldighet att ta vårt ansvar för de flyktingar som söker sig hit."

"Istället för att prata om hur vi kan minska invandringen till Sverige borde vi arbeta hårdare med att få andra länder inom EU att ta ett lika stort ansvar som Sverige tar. Det finns idag alltför många EU-länder som håller en alltför låg nivå när det gäller att värna de mänskliga rättigheterna för asylsökande. Låt Sverige vara ett föregångsland istället för att backa in i den framtid som helt säkert kommer att innebära mer rörlighet över nationsgränserna, med ökat välstånd som följd."

"Kristdemokraterna värnar varje människas unika värde. Därför vänder jag mig starkt emot att migrationsministern talar om människor i termer av volymer och flöden.  För mig är frågan om antalet personer som söker uppehållstillstånd eller asyl i Sverige i princip irrelevant."

Sådana var tongångarna från både moderater och kristdemokrater, men idag står samma personer alltså för ökade kontroller, fler polisinsatser och transitläger, allt med syfte att minska just volymerna. Hur ska man då fortsätta att demonisera Sverigedemokraterna? Caroline Szyber skriver just det som jag gissar kommer att bli en vanlig förklaring framöver:

Med den fiktiva distinktionen kan de anständiga helt byta spår men ändå, inför sig själva, känna sig anständiga.

Så gör även KD ett utspel

Dagen efter Moderaternas främlingsfientliga utspel blev det dags för Ebba Busch Thor (KD) att hålla presskonferens. Där föreslogs en kriskommission om flyktingsituationen, begränsningar av anhöriginvandringen och bättre åldersbedömningar. Mest uppmärksamhet i mediekåren gavs åt förslaget om "transitzoner", där asylsökande skulle vistas medan deras ansökan behandlades. Dessa zoner skulle också förhindra att asylsökande avvek för att leva i landet illegalt.

Jag höll ett öga på Twitter för att se vem som först kom på någon fyndig koppling till Nazitysklands transitläger och jag behövde inte vänta länge:

Den sista frågan ställdes av en journalist på plats, givetvis för att kunna utmåla förslaget som så inhumant som möjligt. Naturligtvis måste en sådan transitzon inhägnas på något sätt för att fungera, men det betyder inte att Sverige omedelbart blir Nazityskland. Anders Lindberg är som bekant aldrig rädd för att bli patetisk, så en liten kommentar om KD:s kristna grund hanns också med:

Det är trots allt lite fascinerande hur själva verkligheten inte påverkar de vanliga misstänkta i åsikter eller formuleringar. De flesta vänstermänniskor i media verkade dock kunna enas om att KD:s punkter inte var lika hemska som Moderaternas.

Det var väldigt vad snabbt dessa anständiga partier blev främlingsfientliga, skaffade sig en usel människosyn och förlorade insikten om alla människors lika värde. Är det möjligen så att de där uttrycken aldrig har betytt någonting? Vad ska man nu säga om SD? Jag gissar att man kommer att säga någonting i stil med att SD är rasistiska i grunden, medan de anständiga partierna endast vill lösa en extrem situation för att en generös politik ska kunna upprätthållas på sikt. Problemet med den undanflykten är ju att SD stämplas som rasistiskt just för att de förespråkat en restriktiv invandringspolitik. Alla epitet och trams som slängts mot SD kan nu slängas på några partier till.

När nu ett par borgerliga partier delvis verkar ta sitt förnuft till fånga, hoppas jag själv att SD vågar vässa sina egna krav och retorik, exempelvis genom att kräva stopp för all asyl- och anhöriginvandring. Samtidigt ska vi ta dessa borgerliga förslag för vad de är; viss omvändning under galgen och ett stort mått röstfiske. KD erbjöd idag vissa konkreta förslag för att överhuvudtaget kunna hantera den nuvarande volymen praktiskt, men även om en del unga afghanska män skulle underkännas vid ålderskontroller och även om de inte utan vidare kommer att kunna importera hustrur från hemlandet, skulle invandringen till Sverige förbli enorm.

Om man fantiserar fritt, skulle man kunna bilda en regeringskoalition med M, KD och SD, där SD blir den pådrivande radikala kraften. Säga vad man vill, men det är spännande tider i svensk politik.

Moderaternas främlingsfientliga utspel

Rubriken ovan är naturligtvis ironisk, då vi är många som något bittert minns den mängd epitet som klistrats på alla försök att lyfta invandringsfrågan. Plötsligt kom så dagen då Moderaterna ogenerat kunde tala om att politiken är ohållbar och att skärpningar måste till. Plötsligt är det också fullt acceptabelt att se hur andra länder lägger upp sin invandringspolitik. Det fascistiska utspelet gjordes genom en presskonferens (som startar 5:00):





Genom denna presskonferens är Moderaterna skyldiga varje kritiker av den hittills förda invandringspolitiken en ursäkt, även om vi knappast lär få en sådan. De flesta av oss har inte nödvändigtvis rasideologiska skäl att motsätta oss massinvandringen, utan anser framför allt att den är just ohållbar.

Det som föreslås i presskonferensen är åtgärder som skulle ha införts för länge sedan, men som trots att de kan sorteras under sunt förnuft hittills ansetts vara fruktansvärda. Jag ska erkänna att jag själv inte är alldeles imponerad, då jag inte nöjer mig med mindre än att man från och med, säg 1 januari 2016, aviserar att alla asylansökningar kommer att avslås. När Moderaterna nu vill ha rabatt för EU-avgiften, med hänvisning till det stora "ansvaret", blir det som vanligt lite paradoxalt då vi har fått lära oss att flyktingströmmen är en stor tillgång, på grund av vår åldrande befolkning, de ankommandes språkkunskaper och vad det nu kan handla om.

Hur ska vi då tolka dagens utspel, bortsett från att det borde ha gjorts för länge sedan? En variant är att Anna Kinberg Batra nu, i ljuset av nya rekordsiffror för antalet asylsökande, ser en möjlighet att komma ur det inmålade hörnet och med dessa siffror som svepskäl införa en linje mer i takt med de egna väljarna. Det kan också handla om någonting så krasst som de egna opinionssiffrorna, då förslag om skärpt invandringspolitik knappast minskar stödet för ett svenskt parti.

Låt oss nu hoppas att före detta moderater som gått över till SD inte låter sig luras. Moderaterna är fortfarande ett parti som inte är att lita på och även dagens presskonferens bjöd på ett par varningstecken. Det främsta är att man säger sig tillfälligt vilja styra upp situationen för att den generösa invandringspolitiken ska kunna fortsätta. Ett annat sådant tecken är att man fortfarande talar om att övriga länder i EU ska "ta sitt ansvar", en tanke som förblir verklighetsfrämmande.

Låt oss avsluta lite lättsammare, genom att titta på en av de eviga vänsterfigurer som inte förnekar sig:

Anders Borg om asylpolitiken

 

I dagens Aftonbladet intervjuas vår tidigare finansminister Anders Borg om livet efter politiken. Den nuvarande flyktingkrisen berörs och svaren kan snällt kallas för otillfredsställande:

Fredrik Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal har diskuterats flitigt i efterhand. Hur ser du på det i dag?

– I valrörelsen försökte vi säga att det var en förskjutning på gång, som var stor och väldigt allvarligt för Sverige. Omvärlden är brutalare än vad den varit på länge och det finns inget som tyder på att det skulle ändra på sig. Det kommer ställa svenska samhället inför stora utmaningar i termer av stora kostnader och kulturella utmaningar. Nu har ju till och med Magdalena Andersson och Stefan Löfven erkänt att det här är en utmaning.

Ordet "utmaning" har nu förgiftats till den grad att det känns märkligt när ordet används korrekt istället för som en eufemism för invandringsrelaterade problem. När politiker använder ordet på detta sätt kan det knappast kallas för ett "erkännande". Det är dock intressant att Borg, förutom de direkta kostnaderna, faktiskt nämner "kulturella utmaningar", vilket vi kan se som en förskönande omskrivning för islam.

När Borg säger att "omvärlden är brutalare än på länge" ansluter han sig till den populära beskrivningen att Sverige inte kan bestämma asyltrycket eftersom det påverkas av situationen i omvärlden. Det må låta rimligt, men förklarar inte varför trycket på just Sverige är större än det är på exempelvis våra grannländer. I själva verket äger oroligheter alltid rum någonstans i världen och miljoner befinner sig på flykt. Att Sverige är den populäraste destinationen beror helt enkelt på att vi genom generösare villkor gjort oss kända och attraktiva bland de flyktingar som har medlen att ta sig till Europa. Idag kommer många flyktingar av förklarliga skäl från Syrien, men i vanlig ordning glöms de mångåriga konflikterna i Kongo-Kinshasa bort, där antalet civila dödsoffer brukar uppskattas till mellan två och fem miljoner människor. Dessa krig märktes mindre i Europa, dels därför att medierna ägnade dem lite intresse och dels därför att konflikternas offer inte hade ekonomiska möjligheter att ta sig till Europa. Dessförinnan, 1994, ägde storskaliga massakrer rum i Rwanda, ännu en konflikt vars offer inte dök upp i Europa.

Intervjun fortsätter:

Hur ser du på den pågående flyktingkrisen?

– Det är en väldig utmaning för svenska samhället. Vi ska klara vår sammanhållning och samtidigt klara av att ta in människor. Med de takter vi har i dag tror jag inte det går, vi måste göra en bedömning av vad vi klarar. Vi måste på något sätt göra en restriktion.

Helt plötsligt är det möjligt för politiker att på detta sätt tala om volymer. När det gäller sammanhållningen kan man fråga sig om den i stora stycken inte redan har eroderat. Vi bjuds också på Borgs uppskattning av det ideala trycket:

Vad menar du?

– Jag tror att man måste göra en bedömning av hur många människor vi kan ge ett anständigt mottagande. Sedan måste andra europeiska länder ta ett större ansvar. Men jag skulle tro att någonstans mellan 100 000-150 000 personer per år är vad Sverige klarar. Vi kan ju inte ha tältläger permanent.  

Nej, vi ska inte alls sätta ribban vid det maximala inflödet som överhuvudtaget kan ges boende, utan vid den nivå som är mest gynnsam för Sverige, vilket ligger betydligt närmare noll än 100 000. Det blir sedan åter så där förljuget som det gärna blir i svensk invandringsdebatt:

Du låter orolig?

– Det här är kanske är den svåraste politiska frågan som jag har stött på. Det kan på sikt utnyttjas av populistiska krafter på ett sätt som är väldigt obehagligt. Sverige har haft förmånen att stå utanför krig, vi är rikare än nästan alla andra länder. Det är klart att Sverige ska ta ett stort ansvar för människor som flyr från massutrotningskrig. Samtidigt har vi inte förberett oss på den här situationen. Jag ser ingen enkel lösning.

Medan de flesta andra frågor kan debatteras och förslag i olika riktningar kan presenteras, innebär kritik mot invandringspolitiken och dess konsekvenser att frågan "utnyttjas". Anders Borg uppger slutligen att han inte ser någon enkel lösning, vilket är lite komiskt eftersom bland annat Sverigedemokraterna anklagas för att komma med just enkla lösningar. I de allra flesta fall, både inom politiken och livet i stort, anses enkla lösningar vara någonting gott.

Demoskop: +3,0 procentenheter

Om dagens undersökning från Expressen/Demoskop finns inte mycket mer att säga än vad bilden visar; Sverigedemokraterna rusar vidare i opinionen och det ser vid en första anblick ut som att hela ökningen kommer direkt från Moderaterna. Det är mycket svårt att se hur de skulle kunna vända trenden, särskilt under Anna Kinberg Batras mekaniska ledarskap. Även de uttalanden partiets kommunikationschef Per Nilsson ger i Expressen visar att de har långt kvar till förståelse:

- De sakfrågor som Sverigedemokraterna är starka i har varit i fokus under en längre tid. Det finns två läxor för oss i det. Den ena är att vi själva måste bli bättre på de sakfrågorna, integration och migration. Den andra är att vi måste lyfta upp den fråga som vi tycker är absolut viktigast för Sveriges framtid, nämligen att fler människor ska få sitt första jobb.

Så länge man överhuvudtaget fortsätter att tala om "integration" har man inte mycket att komma med. Huruvida människor får sitt första jobb eller ej har ingenting med SDs framgångar att göra. När Nilsson fortsätter blir det än mer patetiskt, särskilt eftersom han på ett krystat sätt trycker in Moderaternas nya och usla slagord "det nya utanförskapet", samma utanförskap som just Moderaterna sett till att bygga under sina åtta år vid makten:

- Vi har ett stort och växande nytt utanförskap. Vi har problem med integrationen, vi har problem med att jobben inte växer fram på det sätt vi skulle önska. Det är de utmaningarna vi försöker möta.

Nej, ni försöker inte möta "utmaningarna", ty då skulle ni ha föreslagit ett stopp för asyl- och anhöriginvandring för länge sedan.

Moderaterna under tryck

Idag är det Moderaternas dag i Almedalen och Anna Kinberg Batras tur att hålla sitt tal. Partiet, liksom Socialdemokraterna, läcker till Sverigedemokraterna av helt naturliga skäl. Det ska faktiskt bli intressant att höra detta tal, men vi ska inte nödvändigtvis förvänta oss några klargöranden kring invandringspolitiken, varken åtstramningar eller formuleringar om att öppna hjärtan.

Missnöjet jäser ute bland landets moderata väljare och företrädare. Att Fredrik Reinfeldts migrationsuppgörelse med Miljöpartiet dessutom hyllades av Gustav Fridolin igår gör sannolikt få glada. Många moderater vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna, något som direkt skulle kunna ge Moderaterna makten åter. En av dessa moderata företrädare är kommunalrådet Peter Kovacs i Höganäs, som till SvD säger:

- Jag tycker absolut man kan göra upp med SD även på riksplanet.

Han gör dock en reservation, vars uppriktighet man kan ifrågasätta:

- Sverigedemokraterna har blivit ett stort parti. Man måste ta dem på allvar. Jag ställer inte upp på deras flyktingpolitik. Men vi har ett släktskap i andra frågor. SD är ett högerparti, 

Nja, de flesta seriösa bedömare, samt partiet självt, menar att SD är ett mittenparti. Självklart kan Alliansen få stöd i kammaren i ett antal frågor, men om man ska ta SD på allvar, och ingå ett mer formaliserat samarbete, måste man också göra upp om invandringspolitiken. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av moderaterna hellre ser en sverigedemokratisk invandringspolitik än en miljöpartistisk.

På SVT Opinion resonerar den moderata före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kring ämnet. Hon framhåller att det idag förutom vänster-högerskalan också finns en skiljelinje i invandringsfrågan, samt inom kort tre jämnstora enheter; M, S och SD. Pålsson ser en viss omläggning inom Moderaterna kring invandringsfrågan och bekräftar det många av oss misstänkt:

"För moderaternas vidkommande kan man peka på ytterligare en förklaring till omläggningen. Reinfeldts utspel var inte förankrat i partiet lika lite som den överenskommelse alliansregeringen träffade med Miljöpartiet 2011 om att införa Europas mest generösa invandringspolitik."

Angående Kinberg Batras linje skriver Pålsson:

"Hittills har AKB tassat försiktigt fram. I huvudsak har hon fört Reinfeldts arv vidare. Så också vad gäller DÖ som hon energiskt försvarar. Men i praktiken positionerar hon sig för att DÖ ska falla."

Ärligt talat, och här är jag nog inte den ende, har jag en mycket diffus uppfattning om vad Kinberg Batra vill och står för. Varje gång hon uttalar sig är det mekaniskt och intetsägande, framför allt i jämförelse med de mer engagerade Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Om Moderaterna överhuvudtaget vill ha någon relevans i svensk politik får de nog se till att utmana DÖ tämligen omgående. Rykten gör gällande att moderata lokalpolitiker under dagen kommer att bära t-shirts med texten "Riv upp DÖ" som en protest mot partiledningen. Undersökningar visar att sex av tio moderata väljare vill lämna DÖ.

Anna Kinberg Batra själv kommenterar missnöjet i Expressen:

- Det finns ett antal röster som försöker komma till tals här i Almedalen.

Ja, det var ju också ett svar. Sedan blir förljugenheten och bristen på verklighetsanknytning än tydligare:

- Jag känner brett stöd. Framför allt när vi diskuterar hur alternativen ser ut. Vi vill inte vara stödparti för Socialdemokraterna och inte regera med Sverigedemokraterna. Vi vill kunna leda alliansen till starkare förtroende än vad vi fick i höstas.

Har man verkligen "ett brett stöd" om sex av tio av de egna väljarna är emot ens egen linje? Verkligheten idag är att varken "De rödgröna" eller "Alliansen" kan samla en majoritet och sannolikt inte heller kommer att kunna göra det i framtiden. Samma verklighet visar också att Moderaterna antingen får se till att just samarbeta med SD eller bli ett stödparti till Socialdemokraterna, vilket de genom DÖ har gjort sig till.

Jag misstänker att Anna Kinberg Batras tal ikväll kommer att bli lika intetsägande och förljuget som hennes övriga framträdanden. För att hennes parti överhuvudtaget ska kunna bryta SDs framgångar krävs att de kopierar politiken rakt av, då tiotals "integrationsåtgärder" förblir meningslösa om man inte vågar tala om volymer.

Socialdemokratisk hyllning av DÖ

Trots ett bekvämt jobb som ledarskribent ser Ingvar Persson
sig sannolikt som "arbetare", vilket markeras med rutig skjorta.

På ledarsidan i dagens Aftonbladet bjuder Ingvar Persson på ännu ett märkligt angrepp på Sverigedemokraterna, med rubriken "Äntligen ett stopp för SDs falskspel":

"Då bestämde sig Sverigedemokraterna för att skriva om regelboken. Trots att de lagt ett eget förslag röstade Sverigedemokraternas riksdagsledamöter för den borgerliga budgeten. Inte för att de stödde alliansens förslag utan bara för att sätta käppar i hjulet för regeringen.
Utpressning och klassiskt falskspel."

Fel. Sverigedemokraterna röstade naturligtvis på sitt eget förslag. I nästa runda, då man endast hade att välja mellan två budgetförslag, där man såg båda som skadliga för Sverige, valde man att rösta på Alliansens, vilket för övrigt även allianspartierna gjorde. Tanken att det finns en "regelbok", bygger på den sedan länge förlegade bilden av två block, där "De rödgröna" blev större än "Alliansen", vilket gör att dessa "rödgröna" förtjänar att regera trots att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samlade mer än 37,9 procent. Med det eviga stödpartiet Vänsterpartiet får man ytterligare 5,7 procent, men fortfarande ingen majoritet. I den socialdemokratiska världen innebär en utebliven röst på Löfvens budget "utpressning" och "falskspel". Eftersom fortsatt massinvandring och avståndstagande från SD är överordnat allt annat i svensk politik, skapade man sedan DÖ, vilket innebär att den så kallade oppositionen stöder regeringen. Denna manöver är kanske formellt inte odemokratisk, men den skulle sannerligen kunna kallas för falskspel. Oavsett om man röstade på Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna får man då Socialdemokraternas politik och, inte minst, Miljöpartiets migrationspolitik.

Persson ställer sedan frågorna (stavfel korrigerade):

"Så, hur kan det komma sig att morgondagens omröstning ändå är så omstridd? Varför revolterar moderata riksdagsledamöter och varför går avdankade direktörer som Sören Gyll och Lars Kylberg till angrepp mot överenskommelsen?"

Naturligtvis därför att DÖ är en mycket onaturlig manöver, men i det socialdemokratiska sinnet ligger farliga tankar och ett fruktansvärt scenario bakom:

"Därför att det förstås finns ett alternativ. En borgerlig regering skulle säkert kunna få Sverigedemokraternas stöd. Då skulle skattesänkningspolitiken kunna fortsätta, men det finns förstås ett pris. Inskränkningar av asylrätten och en hårdare migrationspolitik."

Man skulle kunna vända på det och säga att DÖ garanterar fortsatt massinvandring. Hårdare migrationspolitik är inte ett pris som Sverige skulle betala, utan en belöning till hela folket. Att Alliansen valde att lämna över regeringsmakten istället för att tala med SD visar hur sjukt det politiska klimatet är i detta land.

Inbakat i Perssons ledarkrönika finns en komisk filmsekvens, där Karin Pettersson, av alla människor, ska förklara DÖ. Det blir förstås en vinklad, för att inte säga lögnaktig, beskrivning. Förutom att tala om SDs "rasistiska politik" och givetvis "rötter i nynazismen" staplas märkligheterna på varandra:

"Med sina 13 procent ville SD hålla övriga 87 procent gisslan."

Dessa 87 procent. Om ett nyval skulle hållas nu handlar det nog snarare om 80 procent, men är det sunt i en parlamentarisk demokrati att sju partier, 87 procent av kammaren, går samman för att föra en gemensam politik? Om de övriga partierna helt enkelt hade valt att tala med SD och överhuvudtaget behandla dem som det invalda parti de faktiskt är, skulle situationen inte ha behövt uppstå. Det handlar inte om att "hålla gisslan", utan om ett parti som följer sin egen linje. Även om Alliansen är det viktigt att slira på sanningen:

"Stefan Löfven försökte först sträcka ut handen över blockgränsen till Alliansen."

Nja, eftersom Stefan Löfven är en mycket oskicklig politiker så kombinerades den där "utsträckta handen" med hätska utfall mot Alliansen. Framför allt är det mycket bisarrt, att om vi nu ska ha två block där det ena ska utgöra opposition, det anses självklart att dessa båda block ska gå samman endast för att frysa ut ett enda parti. Stefan Löfven vill alltså sitta i en regering med Miljöpartiet, få stöd av Vänsterpartiet, samtidigt som han förväntar sig stöd från borgerligheten. Man måste vara en mycket självgod socialdemokrat för att uppfatta det som naturligt.

I Karin Petterssons patetiska framträdande upprepas lögnen om att SD valde Alliansens budget istället för sin egen. Observera att hon inte ens drar sig för det fortfarande idiotiska "vars ledande företrädare viftar med järnrör på stan", en referens som i dessa medier anses mycket relevant och fyndig.

Moderaternas tiggeriutspel

Beatrice Ask (M) och Tomas Tobé (M)

Den som rör sig någonstans i Sverige, nästan var som helst, kan notera att antalet romska tiggare ökar kontinuerligt. Faktum är att det totala antalet har fördubblats på bara ett år och nu uppskattas till 4 000 individer. 220 kommuner uppger att man har denna närvaro, och då har ändå inte samtliga kommuner besvarat frågan.

Idag levererade Moderaternas Beatrice Ask och Tomas Tobé ett utspel i frågan på DN Debatt. Som vanligt när Allianspartierna gör ett liknande utspel, under hösten i migrationsfrågan, blir det en symbolisk markering med alldeles otillräckliga åtgärder. Det aktuella förslaget handlar huvudsakligen om sätt att komma tillrätta med illegala bosättningar och, lite intressant, bekämpa organiserat tiggeri. I den offentliga debatten har hittills gällt att tiggeriet inte alls är organiserat, men för Moderaterna blir det nu ett viktigt problem. Själv skulle jag säga att det för Sveriges del är helt ointressant om det är organiserat eller ej, eftersom effekterna blir desamma och ingen form av romskt tiggeri är ett välkommet inslag i vårt land.

Föga förvånande möts utspelet av den förväntade kritiken från sedvanligt håll. Som vanligt dyker också nonsensargument upp, som fokuserar på något helt annat än den faktiska frågan. En god representant för denna taktik är Centerns Johan Hedin, som till Aftonbladet säger:

"Vi är kritiska. Jag tror att man riskerar att hamna väldigt fel. Det finns oerhört stora gränsdragningsproblem med att hitta vad som är organiserat. Vi har också viss typ av organiserade insamlingar som är högst reguljära som vi vill ha kvar. Människor vill till exempel ha möjlighet att skänka till Röda korset."

Hedin är alltså partiets rättspolitiske talesman och menar på fullt allvar att lagstiftning mot tiggeriturism direkt skulle drabba exempelvis Röda korset. I samma anda yttrar sig Gustaf Göthberg, förbundsstyrelseledamot i MUF:

"Med förbud av organiserat tiggeri borde Barncancerfondens insamlingsbössor på Konsum räknas. Det är ju organiserat, om något."

Vi är förvisso vana vid denna nivå på debatten och ovanstående kvalitet hos våra politiker, men man kan ändå bli något beklämd. Socialdemokraternas Åsa Regnér, barn- och äldreminister, välkomnar förslaget, men kan inte låta bli att leverera den tröttaste floskeln i detta sammanhang:

"Jag och regeringen vill inte förbjuda tiggeri som sådant, det är att förbjuda fattigdom, men ingen tycker att det är bra att man utnyttjar fattiga människor som även regeringens samordnare beskriver förekommer."

Ett tiggeriförbud innebär fortfarande inte att man förbjuder fattigdom, utan att man förbjuder just tiggeri. För att få diskutera frågan överhuvudtaget har nu vår elit plötsligt bestämt att organiserat tiggeri förekommer, vilket gör att man kan ta upp problemet, men ge sken av att det handlar om att värna om tiggarna.

Även Aftonbladets samlade krönikörer förfasas av utspelet. Den kommunistiska sidan Aftonbladet Kulturs Petter Larsson jämför med ett förbud mot UFOn och ser utspelet naturligtvis som ett närmande till Sverigedemokraterna:

"Det är svårt att dra någon annan slutsats än att detta är ett rent symbolförslag som mer handlar om att Moderaterna vill visa handlingskraft – och trampa in på SD:s marker – än att lösa ett problem."

Jag tror inte att utspel på tiggeri- eller migrationsområdet nödvändigtvis handlar om att ta väljare från SD. Dessa frågor är nämligen mycket trängande och det blir allt svårare att blunda för dem. Att sedan SD är den enda trovärdiga aktören i riksdagen är en annan sak. Att allianspartiernas förslag dessutom alltid är ytterst urvattnade gör att borgerligheten knappast kan förvänta sig att vinna över särskilt många vakna väljare.

Nu undrar ni sannolikt om inte individer som samma tidnings Anders Lindberg och Oisin Cantwell har yttrat sig i frågan. Det har de. Lindberg hävdar också att det handlar om att attrahera SD-väljare och skriver:

"Det är naivt att tro att förslaget skulle lösa något. Det är sämsta sortens symbolpolitik."

Också Cantwell ser det som "ett populistiskt slag i luften" och får med både kopplingen till SD, samt farhågorna om vad förslaget kommer att innebära för Röda Korsets insamlingar. Lindbergs och Cantwells inlägg är delvis patetiska, men delvis korrekta. Genom att fokusera på just tiggeriets eventuella organisation och kåkstäders boendekvalitet bjuder man på vad som skulle kunna kallas symbolpolitik.

Egentligen är inte frågan så komplicerad som man vill göra den. De romska tiggarna ska inte vara här och vi ska inte bli en attraktiv destination för denna grupp. Det som möjligen komplicerar saken något är att Sverige, liksom Rumänien och Bulgarien, är medlemmar i EU och att det därför står våra medborgare fritt att resa mellan unionens länder. Därför återstår åtgärder som exempelvis tiggeriförbud. Till ett sådant ska läggas allt vi kan komma på för att göra Sverige så oattraktivt som möjligt för gruppen ifråga. Dessvärre agerar fortfarande den politiska majoriteten i motsatt riktning, vilket inte minst framgår av tiggarnas fördubbling under loppet av ett år.