Grön ungdom kräver amnesti för illegala

Denna bild har sannolikt debattinläggets författare själva valt.
I själva verket är texten undertecknad av en mängd personer, men denna bild
ger allt som behövs; en man och en kvinna, en rasifierad och icke-rasifierad,
och kanske viktigast av allt; en slöja.

Ovanstående rubrik borde förstås inte förvåna någon. I detta fall kan vi inte heller vifta bort tankarna med att de kommer från ungdomar, som ska vara lite vilda och utmana moderpartiet, eftersom kravet lär ha stort stöd bland fullvuxna miljöpartister. Resonemangen och argumenten som idag framförs i ett debattinlägg i Metro är tunna och bisarra, men det beror mindre på att de kommer från ungdomar och mer på frågans karaktär. Den parallella verklighetsbeskrivningen rullas upp redan i textens första meningar:

"I dag lever uppskattningsvis tiotusentals personer illegalt i Sverige – och gruppen kommer fortsätta att växa. De har flytt för att skapa ett nytt liv, men har inte beviljats uppehållstillstånd och tvingas därför göra valet att leva illegalt."

Nej, det är ingen som tvingas till det. Syftet med en lag är att den ska efterlevas. Så länge som vi formellt har en reglerad, om än enorm, invandring, kommer människor också att få avslag på sina ansökningar och ska då lämna landet. Genom formuleringen "inte beviljats uppehållstillstånd" ska vi få intrycket att detta är en olyckshändelse, möjligen godtyckligt framkallad av illvilliga tjänstemän, men man skulle också kunna formulera det som att individerna ifråga har saknat asylskäl. De gröna ungdomarna lyfter fram resurser och kostnader, vilket tydligen går bra att göra i detta sammanhang, som ett argument mot utvisningar, vilket då leder till slutsatsen:

"Samtidigt finns det ett alternativ som innebär mindre administration, snabbare integration och att papperslösa inte tvingas leva under vidriga villkor och arbeta svart för ekonomisk överlevnad: flyktingamnesti."

De kommer senare att använda ordet "effektiv" om sin "flyktingamnesti". Självklart är det effektivare, i betydelsen lättare, att helt enkelt att släppa allt och inte behöva ta hänsyn till några som helst regler, bedömningar eller åtgärder. Tankesättet skulle man kunna tillämpa på det mesta som behöver göras i livet, till exempel på arbetsplatsen.

Till ekonomen: Har du kollat igenom siffrorna och analyserat orsakerna till förändringarna?
Ekonomen: Nej, det var effektivare att skicka iväg det som det var, utan att titta närmare.

Till sjuksköterskan: Har du tagit de där proverna?
Sjuksköterskan: Nej, det var effektivare att direkt dela ut lite mediciner på måfå.

Till brevbäraren: Har du delat ut dagens post?
Brevbäraren: Nej, det var effektivare att bränna allt på kullen där.

Så där kan man hålla på. Principen går som en röd tråd genom texten:

"I stället för oerhörda resurser som läggs på gripanden och utvisningar av papperslösa kan pengarna läggas där de behövs mest – på mottagande, integration och utbyggnaden av en stark välfärd. I stället för vidriga livsvillkor och liv bland svartkontrakt och otrygga jobbförhållanden kan nyanlända komma i arbete och bli en del av samhället, vilket även skulle stärka den svenska ekonomin."

Ty så tycker ni att det fungerar för de som faktiskt får uppehållstillstånd? Observera hur de dessutom helt bekymmerslöst lägger till utbyggnaden av en stark välfärd, som om fri invandring, vilket denna amnesti i praktiken innebär, inte alls står i motsättning till välfärdsstaten.

Sedan blir det lite roligt:

"Invändningarna mot en amnesti är bland annat att den skulle medföra mer administration för Migrationsverket. Det är på många sätt ett väldigt märkligt argument, inte minst då en av förslagets största förtjänster är att minimera administration och insatser från olika myndigheter. I stället för att papperslösas ärenden bedöms enskilt resulterar en flyktingamnesti i att alla som lever illegalt i Sverige ges uppehållstillstånd, förslagsvis i klump."

Det är ju inte alls det vanligaste eller tyngsta argumentet mot amnesti. Det skribenterna här gör, påminner lite om vad som görs när myter kring invandringen ska krossas. De har valt ett argument som aldrig framförs, men som råkar ge dem ett tillfälle att ännu en gång utveckla sin bärande tes.

Det vanligaste argumentet mot sådana här massamnestier är att det går emot principerna om den reglerade invandringen. Det innebär också en stor orättvisa, eftersom man gynnar de som bryter mot lagen, medan de som har följt lagen och lydigt lämnat landet blir förlorarna. Visst, om vi införde fri invandring skulle vi inte längre behöva någon byråkrati kring handläggning och bedömningar, men det är ju en marginell fördel jämfört med allt elände en sådan politik skulle medföra. En fördubblad, tredubblad, eller vad resultatet nu skulle bli, invandring skulle också medföra en mycket större arbetsbelastning för andra delar av samhället, från sjukvård till socialtjänst. Mätt i byråkrati, skulle det knappast innebära någon sorts nettovinst.

Ungdomarna håller krampaktigt fast vid förljugenheten ända till slutet:

"Men mest av allt vill vi se hur Sverige återigen blir ett föredöme för resten av Europa. För att det ska vara möjligt vill vi att ombuden på Miljöpartiets kongress röstar ja till motionen om en flyktingamnesti."

Sverige har aldrig varit ett föredöme i detta sammanhang för resten av Europa. Utländska tidningar, i till exempel Storbritannien och Norge, fylls av förskräckta betraktelser av den svenska invandringspolitikens konsekvenser. Beskrivningarna brukar handla om hur ett land som tidigare kunde sägas vara ett föredöme, nu i allt högre grad präglas av laglösa förorter, kriminalitet och islamisering.

Många miljöpartister är upprörda över de åtgärder som föreslagits av regeringen och det är inte alls omöjligt att kongressen röstar ja till amnesti. Då uppstår det scenario som jag diskuterade i ett inlägg igår, där Miljöpartiet antingen måste lämna regeringen, eller Socialdemokraterna anpassar politiken efter deras krav, och då får se sina egna opinionssiffror sjunka ytterligare.

Migrationsfrågan till Miljöpartiet?

Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant mannen som aldrig har sett ett problem som inte bäst löses genom att det tas till Sverige och inte heller ser några som helst begränsningar för invandringen till vårt land. När Miljöpartiet och dess roll i regeringen i dessa dagar diskuteras, lär det därför inte förvåna någon att han idag skriver under rubriken "Miljöpartiet bör få vinna flyktingpolitiken". Han hänvisar till alla de eftergifter Miljöpartiet har fått göra i regeringssamarbetet och nämner Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, flyktingpolitiken, försvarsutgifterna, vapen­exporten och köp av nya Jasplan. Personligen kan jag tycka att ministerposterna i sig borde vara en tillräcklig belöning för Miljöpartiet och obehaget av att behöva samarbeta med dem en tillräcklig eftergift av Socialdemokraterna. Anders Lindberg motiverar sin rubrik med rent valtaktiska överväganden:

"Om Miljöpartiet, och därmed den rödgröna regeringen, ska ha en chans i nästa val behöver de ha segrar att redovisa för sina väljare. Men då måste de lära sig att välja sina strider."

I själva verket kan vi nog slå fast att den enda anledning Lindberg behöver för att lämna över invandringspolitiken till Miljöpartiet är att det skulle innebära störst volymer. Han sätter sitt hopp till den stundande partikongressen:

"Det självklara valet för ombuden på Miljöpartiets kongress borde vara flyktingpolitiken. Än så länge har inte riksdagen beslutat om tillfälliga uppehållstillstånd och försämrade möjlig­heter till familjeåterförening. Om Miljöpartiets kongress sätter ner foten kan besluten fortfarande stoppas."

Dessutom verkar den frågan faktiskt vara allra viktigast för miljöpartisterna och det var partiets eftergifter här som chockerade både medlemmar och utomstående bedömare mest. Det var också denna fråga som fick Åsa Romson att snyfta och Gustav Fridolin att med vulgära formuleringar fördöma sin egen regerings politik. Sällan har hyckleri och begär efter makt till varje pris visats upp så tydligt. När Anders Lindberg sedan ska ange skäl till att Stefan Löfven ska kompromissa, blir det för honom själv inga problem att kompromissa med logiken:

"För det första är det en dålig politik som försämrar integrationen genom att skapa orimliga väntetider och mer passivitet. För det ­andra behövs inte förändringarna eftersom antalet asylsökande minskar till följd av fästning Europa. För det tredje ligger det i Löfvens intresse att inte Miljö­partiet kapsejsar helt."

Det som försvårar integrationen allra mest är just de volymer som åtstramningarna syftade till att minska. Det är också dessa volymer som gör väntetiderna i Sverige orimligt långa, något som även jag instämmer i att de är, eftersom Migrationsverkets handläggare inte hinner med. Verket får ständigt nya anslag och kan se se sin redan imponerande personalstyrka stadigt växa, men resurserna räcker ändå inte till. Lindbergs tredje punkt kan ha sin riktighet, men den andra är rent nonsens som vi har hört förut. Åtgärderna föreslogs som sagt för att minska asyltrycket, och när så faktiskt sker kan det knappast vara ett skäl till att direkt försöka få upp det igen. Den där fästningen är ytterst porös och Turkiet har visat sig vara en inte alldeles pålitlig samarbetspartner som gränsvakt.

Nåväl, Anders Lindbergs hållning är förutsägbar och varför det inte är en bra idé att låta Miljöpartiet styra migrationspolitiken behöver vi inte utveckla här. Den intressanta frågan är snarare huruvida Lindbergs scenario kan bli verklighet. Miljöpartiet har hittills visat sig vara berett till vilka eftergifter som helst för att få sitta i regeringen och det är inte alls omöjligt att de skulle nöja sig med att få fritt spelrum kring invandringen. Genom de föreslagna panikåtgärderna efter höstens kulmen har dock Socialdemokraterna visat sig ha åtminstone en fot i verkligheten och troligen ett antal företrädare som kan se problem med en obegränsad invandring. Hur Fredrik Reinfeldt kunde komma undan med sin migrationsöverenskommelse, dessutom för att straffa SD-väljare, är ett mysterium.

Det finns förstås en viss risk att Socialdemokraterna tycker att överlämnandet av ett politikområde skulle vara ett pris värt att betala för att ha en nöjd samarbetspartner och lugn och ro på övriga områden. Det är inte alla som inser att detta enda område påverkar även de övriga. Å andra sidan är ökad invandring knappast någon valmagnet och varken Socialdemokraterna eller Stefan Löfven har råd att förlora särskilt mycket mer stöd i opinionen. De må ha intresse av att det lilla koalitionspartiet inte kapsejsar helt, men det skulle vara oändligt mycket värre för dem om det egna partiet gjorde det.

Det finns anledning att se positivt på den uppkomna situationen och ljust på framtiden. Om de föreslagna åtstramningarna klubbas igenom, och dessutom fortsätter att i viss mån dämpa volymerna, kanske medlemmarna kommer att tvinga Miljöpartiet att lämna regeringen, med en parlamentariskt ännu svagare regering som följd. Om Socialdemokraterna begår misstaget att ge efter för miljöpartistiska krav på detta område, kan de själva komma att tappa ännu fler röster, möjligen med interna stridigheter och avgångskrav som följd. Det ser inte ljust ut för regeringen, men jag hoppas att den håller hela vägen till valet 2018, då landet kanske äntligen är moget för en verklig förändring.

Gilles Lebreton (FN) om invandringens kostnader

Strax efter att jag i det förra inlägget hade bemött Metros påståenden om invandring, publicerade Europaparlamentets ENF-grupp ett kort anförande av Front Nationals ledamot Gilles Lebreton från i förrgår, där han ifrågasätter EU-kommissionens glädjekalkyler kring invandringens ekonomiska konsekvenser. Eftersom jag försöker att välja ut de framträdanden som kan vara av intresse för en svensk publik får invandringsfrågan en viss övervikt, men de patriotiska partiernas företrädare talar naturligtvis om alla områden som påverkar samhället, så också i Europaparlamentet. Observera att kostnaderna som Lebreton nämner alltså gäller enbart Frankrike.

Pierre Moscovici är numera EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och finansiella frågor, beskattning och tullar, men var tidigare Frankrikes finansminister i den socialistiska regeringen. 

Återigen dags för myter...

Det är i Sverige populärt att med jämna mellanrum "slå hål på myter", som förstås alltid handlar om invandring. Vad som då vanligen görs, är att ett antal skräddarsydda myter skapas som är särskilt lätta att bemöta. Vår tidigare integrationsminister Erik Ullenhag var något av en expert på detta område, och kunde på regeringens hemsida till exempel avfärda myten att "alla invandrare går på bidrag", något som visserligen ingen svensk trodde, men som var särskilt lätt att motbevisa.

När Metro idag ska försöka sig på denna konstform, lyckas de till och med besvara myterna med förljugna och ologiska resonemang, trots att de alltså har kunnat formulera dessa myter själva. Låt oss titta på dem i tur och ordning:

1. INVANDRING GER EN HÖGRE ARBETSLÖSHET
Enligt Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik och författare till boken "Utan invandring stannar Sverige", finns det väldigt lite som tyder på att invandrad arbetskraft tar jobb från infödda svenskar. 

Att arbetslösheten ökar är ju inte alls samma sak som att jobb skulle "tas från infödda svenskar". Den främsta anledningen till att arbetslösheten ökar vid stor asyl- och anhöriginvandring är förstås att dessa invandrare själva har en låg sysselsättningsgrad, där det i genomsnitt tar flera år att komma in på arbetsmarknaden, om så någonsin sker. Att den inkallade experten har skrivit boken "Utan invandring stannar Sverige" gör också att man kan fundera kring analysens opartiskhet och stringens. Jesper Strömbäck bjuder på ännu ett märkligt uttalande under denna punkt:

"Vad invandrade gör är snarare att komplettera den inrikes födda arbetskraften, exempelvis genom att ha kompetenser som det finns brist på i Sverige. Sedan tillkommer det också jobb när befolkningen ökar."

Här skulle det ha varit intressant att se vilken särskild kompetens vi får som endast kan komma ur asylinvandring. Påståendet är också i sig fullständigt ologiskt, eftersom vi knappast väljer vilka som söker asyl utifrån deras eventuella kompetenser. I verkligheten vet vi att det i asylströmmen dessutom finns en stor andel som har mycket låg utbildning.

Det är lätt att raljera kring påståendet att jobb tillkommer "när befolkningen ökar" genom att hävda att det då måste handla om exempelvis tolkar och socialarbetare, men visst kan en större befolkning leda till att ett antal andra tjänster tillkommer, samt att den invandrade individen själv kan komma att starta ett företag och anställa människor. Man måste dock se den större bilden, och då är det fortfarande mest relevant att asylinvandrare, särskilt från vissa länder, har en klart lägre representation på arbetsmarknaden.

2. ALLA SOM INVANDRAR ÄR ASYLSÖKANDE

Det är det knappast särskilt många som tror heller. Jag har skrivit ovan om just asylinvandrare, eftersom det är den invandringen som är mest problematisk och som vi kritiserar. Till denna kommer anhöriginvandringen, som Metro under detta avsnitt väljer att exemplifiera på ett något förljuget sätt:

"Den vanligaste formen av invandring är anhöriginvandring. Det kan exempelvis handla om att en svensk träffar en partner utomlands och de två flyttar till Sverige tillsammans."

Kan det handla om någonting annat, som ni av någon anledning inte nämner? Jag skulle tro att situationen där någon som själv just har fått uppehållstillstånd tar hit barn, föräldrar, eller letar upp en maka i hemlandet, är vanligare. Denna ström kan likställas, och ska slås ihop, med asylinvandringen och är lika problematisk.

3. INVANDRING ÄR LIKA MED SÄMRE EKONOMI

"Man kan ta politiska beslut som leder till en skadad ekonomi. Mest problematiskt blir det om man börjar se invandringen som en kostnad som det handlar om att minimera. Stryker man kostnader som handlar om integrationspolitik, som svenskaundervisning, kan man inte heller förverkliga den vinst som invandringen kan ge."

Det är värt att särskilt notera formuleringen "kan ge".  Lisa Pelling, från vänsterorganisationen Arena idé, tänker sig här att problemet med att se invandringen som en kostnad är att man då riskerar att skära i de integrationsåtgärder som hon menar leder till vinst, vilket alltså är hur ekonomin skulle skadas, men om man i stället skär i själva invandringen uppstår aldrig denna problematik.

Det är också tveksamt om den där "investeringen" i slutändan verkligen ger så mycket. Vi har i åratal haft olika integrationsprojekt, åtgärder på arbetsmarknaden och svenskundervisning, utan att den där vinsten verkar realiseras. Fungerar integrationen väl? Ännu en gång måste jag tydligen också påminna om volymerna, där vi förra året hamnade på 163 000 asylsökande och i år väntas få åtminstone 70 000 - 140 000, ett inflöde som inte kan absorberas i Sverige och där olika integrationsåtgärder blir närmast meningslösa.

4. FLYKTINGAR MED SMARTPHONES HAR DET INTE DÅLIGT STÄLLT EKONOMISKT

Detta bemöter "experterna" med det självklara svaret att den asylsökande inte nödvändigtvis är fattig. Det tror jag att de flesta av oss förstår och det har inte med saken att göra. Möjligen kan man som vanligt fråga sig varför vi inte helt satsar på hjälp i närområdet, utan i stället rentav flyttar resurser från bistånd till asylinvandring. Detta gör naturligtvis, vilket vi känner till och ofta kritiserar, att Sverige fokuserar på att få in en individ i landet till samma kostnad som skulle ha hjälpt ett antal mycket fattiga och kanske till och med svältande människor.

5. OM NÅGRA ÅR KOMMER SVENSKARNA ATT VARA EN MINORITET I SITT EGET LAND

Det här blir i mycket en definitionsfråga, vilket också är taktiken som Metros "experter" använder för att avfärda påståendet:

"Jesper Strömbäck menar att den enda grunden för att bestämma vem som är svensk är medborgarskapet. I övrigt är svenskheten föränderlig. En stor andel av alla som idag räknas som svenskar har utländsk bakgrund om man bara går några generationer tillbaka, men det gör dem inte mindre svenska.
- Man ska komma ihåg att det inte finns, och aldrig har funnits, en alltigenom homogen grupp svenskar."

Då finns det förstås inget problem. Saken är dock den, och här ska jag använda Strömbäcks språk, att "svenskheten förändras" på ett sätt som gör att landet blir oigenkännligt. Det är också patetiskt att han använder det vi kan kalla för "vallon-argumentet". I verkligheten är dock de senaste decenniernas utveckling någonting som vårt land aldrig tidigare har sett, där plötsligt mycket annorlunda kulturer har tagit en stor plats och där vi nu nästan dagligen måste konfronteras med olika typer av kulturella konflikter, de senaste dagarna i form av en diskussion kring hur män och kvinnor ska hälsa på varandra och vilka islamistiska organisationer en minister får tillhöra.

Lisa Pelling bjuder här på lite tveksam matematik:

"Men det innebär ju att det inte är mer än en procent av befolkningen som invandrar och det är inte särskilt mycket."

Jo, det är en hel del, eftersom din siffra handlar om varje år. Sätt dig i stället och räkna på vad den innebär under till exempel en tioårsperiod och glöm inte att lägga till familjeåterförening och barnafödande.

6. INVANDRING INNEBÄR BARA UTGIFTER

"Enligt Jesper Strömbäck är det viktigt att skilja mellan olika former av invandring. Att det invandrar ny arbetskraft till Sverige är i princip alltid lönsamt. Invandring av flyktingar innebär på kort sikt ökade kostnader, men långsiktigt kan det också bidra till att stärka Sverige." 

Denna punkt hör egentligen samman med punkt 1 och 3, och "experternas" utläggning är ungefär densamma. Vi har redan konstaterat att det inte är arbetskraftsinvandringen som främst kritiseras, men Strömbäck glömmer förstås en mycket viktigare skiljelinje; den mellan olika grupper. I bland annat Norge, där sådant diskuteras, visar det sig att invandring från EU-länder är lönsam, från Europa utanför EU lite mindre lönsam, medan utomeuropeisk invandring förblir en kostnad. Observera att man även här skriver "kan", eftersom det i verkligheten inte fungerar så.

Det återkommande fenomenet "myter att slå hål på" är dumt, förljuget och tillrättalagt, men så ser ju å andra sidan svensk invandringsdebatt ut i stort. Att man måste skriva ihop egna "myter", att dessa sedan bemöts på ett ohederligt sätt och att man måste kalla in massinvandringsvurmare som "experter", visar att man uppenbarligen inte har mycket att komma med. Kommer vi någonsin att få en hederlig och intellektuell debatt kring dessa frågor?

Ännu en norsk blick på Sverige

För svensken räcker det som bekant att titta över gränsen till våra grannländer för att få ta del av en öppnare debatt och inte minst en annan syn på vårt eget land, som mycket sällan liknar det "föredöme" och den "humanitära stormakt" våra makthavare talar om. Föga förvånande ser man snarare på Sverige med förskräckelse, och som ett lärorikt exempel på vad som kan hända när asylinvandringen spårar ur fullständigt och debatten om den dessutom kvävs.

Norska NRK riktar idag in sig på laglösa förorter, det som också kallas för "särskilt utsatta områden", och har talat med bland andra polisinspektör Lars Alvarsjö i Polisregion Stockholm, som berättar:

"Det råder laglöshet i delar av Stockholms-regionen nu. Situationen är allvarlig. Det finns områden där vi ser ut att förlora kontrollen." 

NRK nämner att vi i Sverige nu har 50 stadsdelar som klassificeras som "särskilt utsatta" och beskriver dessa som parallellsamhällen, där kriminella nätverk styr och polis och räddningstjänst angrips och jagas bort.

Anne Britt Djuve, forskningschef i den norska samhällsvetenskapliga forskningsstiftelsen Fafo, ser inga tecken på en liknande utveckling i Norge. Tillsammans med Sylo Taraku, från tankesmedjan Agenda, listar hon upp ett antal punkter där Norge skiljer sig från Sverige:

• Norge har styrd bosättning
• Färre boendesegregerade områden
• Fler med lång anknytning till landet
• Högre sysselsättning
• En annan sammansättning av de asylsökande, där de poängterar att Sverige tar emot många yngre män, och skriver också att dessa i allmänhet är svårare att integrera än familjer.
• Omfattningen, där Sverige har tagit emot långt fler asylsökande än Norge.
• En öppnare debatt om utmaningar kopplade till invandring.

Egentligen är förstås den absolut viktigaste förklaringen just omfattningen, som ju också påverkar aspekter som sysselsättning och mängden segregerade bostadsområden. EBO, lagen om eget boende, nämns i Sverige ofta som negativt för integrationen, men Sylo Taraku påpekar i detta sammanhang det uppenbara, ett tillägg som aldrig görs när integration kommer på tal i Sverige:

"Vi ska inte glömma omfattningen heller. Det är en stor skillnad på att ta emot runt 100 000 flyktingar eller asylsökande årligen och 10 000. Förra året kom det 160 000 till Sverige bara via asylkanalen, så även med en bättre spridning av bosättningen skulle Sverige ha problem med integrationen."

Sådana volymer går naturligtvis inte att sprida. Visst, vi kan avskaffa EBO och låta staten anvisa boenden till asylinvandrarna, men var ska de då placeras? Att köpa upp varannan villa i särskilt svenskdominerade områden, för att uppnå den där blandningen, är inte ett särskilt realistiskt scenario. I debatten har rentav ett nytt miljonprogram föreslagits, vilket självklart leder till att vi får ett hundratal nya "utanförskapsområden". Med denna inströmning är det inte heller en liten rännil som ska späs ut i en stor svensk befolkning, utan helt enkelt ett folkutbyte, en invasion, där Sverige för varje dag blir lite mer Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn. 

Läs gärna hela artikeln i NRK. För den oppositionelle svensken är inte problematiken okänd, men det kan ändå vara stärkande att ännu en gång få bilden bekräftad av experter och etablerad media på andra sidan gränsen.

Anders Lindberg får ny luft

Ovanstående rubrik har jag satt eftersom jag inte vill vara mindre fyndig än Aftonbladets Anders Lindberg, som idag bjuder på "Löfvens andrum ger bara andnöd". Det är alltid något irriterande när dessa figurer försöker raljera kring orden "andrum" eller "systemkollaps". Vi minns också alla hur Fredrik Reinfeldt, alltid extremt infantil i denna fråga, menade att det inte kunde finnas något problem så länge som inte julgranen hade brunnit upp. Ni läsare förstår ju det här, men för Anders Lindberg får jag väl förklara att det inte var Stefan Löfven som behövde ett andrum, utan främst Migrationsverket och dess mottagningssystem. Naturligtvis skulle det svenska samhället i stort, i form av exempelvis skolor och socialtjänster, behöva flera års paus, men det är en annan fråga.

Det som idag ger Anders Lindberg lite extra syre är Migrationsverkets senaste prognos, där "huvudscenariot" nu är 60 000 asylsökande under 2016. Man skulle kunna se denna lägre, ty jag vägrar kalla den "låg", nivå som någonting positivt, men så fungerar som bekant Lindberg inte riktigt:

"Det så kallade ”andrummet” i flyktingmottagandet som Stefan Löfven utlyste i höstas bör därmed kunna mildras. Vi borde börja kunna andas igen."

Det finns någonting tämligen sjukt i hur dessa figurer resonerar. Om den förväntade nivån av asylinvandrare sjunker, måste olika åtgärder till för att återigen höja den. Volymen ska alltid maximeras. Att Lindberg dessutom får lättare att andas ju större inflödet blir, gör inte hans inställning mindre bisarr.

Det finns dessutom två viktiga aspekter som är värda att notera i detta sammanhang. Den viktigaste är förstås att detta är en prognos och att utfallet i verkligheten kan bli vad som helst. Migrationsverket förutspådde i april förra året inte att det årets slutresultat skulle bli 163 000 asylsökande. Den andra aspekten man bör betänka är att, även om "huvudscenariot" är 60 000 personer, sträcker sig prognosens spann från 40 000 till 100 000. Sedan dyker en lite intressant mening upp:

"Eftersom prognoserna skrivs ner sjunker kostnaden med 93 miljarder till 2020."

Vänta nu. Finns det kostnader i dessa sammanhang? Varför talar Anders Lindberg aldrig annars om dessa miljarder? Jag har fått lära mig att det snarare är en investering, som kommer att löna sig rikligt i framtiden och motverka en åldrande befolkning. Ett uttryck som är lika populärt som det är missvisande dyker också upp:

"Fästning Europas murar har aldrig varit högre."

Om vår kontinent är en fästning, måste det i så fall vara historiens mest porösa. Det är inte en handfull människor som tar sig in i Europa, utan miljoner. Även jag förstår att "fästning" och "murar" utgör någon form av bildspråk, men att tala om murar, när människor i själva verket åker båt till någon grekisk eller italiensk ö, förblir fånigt.

Molenbeek i Fästning Europa

Ytterligare en överdriven jämförelse hinns med, i ett stycke som kan sägas sammanfatta textens budskap:

"Det rimliga efter Migrationsverkets nya prognos är att dra i nödbromsen för den skärpta flyktingpolitiken. Den behövs inte längre eftersom EU:s alla gränser nu stängs, från Medelhavets järnridå av krigsfartyg till återinförda kontroller vid medlemsstaternas gränser."

"Järnridå av krigsfartyg", alltså. Visst, varför hålla igen, när man istället kan ta i ordentligt? De gränser man normalt sett kallar "järnridå" var de mellan Öst- och Västeuropa, och jag vågar påstå att de var bättre tillslutna än Medelhavets kuster. Dessutom är det väl fortfarande så att de fartyg som plockar upp migranter, för dessa till Europa snarare än till ursprungshamnarna. Lindberg tar sedan upp en aspekt som alla inom vänstern älskar och har ältat i veckor:

"Ingen remissinstans har gett grönt ljus. 'Barnfientlig' skrev Barnombudsmannen i sitt remissvar. Svenska kyrkan har aktivt lobbat för att stoppa förslagen, liksom i stort sett alla organisationer med sakkunskap om barns villkor."

Själv förstår jag inte ens varför ovan nämnda organisationer blir remissinstanser, för vad ska de tillföra? Självklart säger Barnombudsmannen att alla åtstramningar är barnfientliga, medan det är lika självklart att Svenska kyrkan vill att alla ska få komma till vår famn. Överhuvudtaget är jag, och sannolikt många med mig, enormt trött på Svenska kyrkans ständiga inblandning i politiken. Att vi dessutom har en ärkebiskop som är mest intresserad av att främja islams framfart gör inte saken mycket bättre. När Lindberg fortsätter på barnspåret, vilket tydligen är dagens skäl för att maximera volymerna, bjuds vi på en klassiker:

"Vi vet att tillfälliga uppehållstillstånd och hinder för återförening av familjer drabbar barnen värst och försämrar integrationen i det svenska samhället."

Just det "argumentet" har alltid använts mot tillfälliga uppehållstillstånd, men jag är mycket tveksam till att "vi vet" att det förhåller sig så. Den grundläggande frågan är ju vad landet egentligen vill med sin migrationspolitik. Om vi vill ge människor tillfälligt skydd från en konflikt, spelar förstås integrationen av dem mindre roll. Å andra sidan dras detta resonemang alltid upp av personer som egentligen vill ha en konstant massinvandring.

Anders Lindberg tycker att regeringen verkar ha drabbats av "personlighetsklyvning", eftersom Barnkonventionen ska bli svensk lag samtidigt som andra barn drabbas av dessa fästningar och murar:

"Och en annan lagstiftning som avsiktligt bryter precis samma principer, splittrar familjer och ger ett stort antal barn sämre livsvillkor."

Därmed är vi återigen inne på det här med ansvar. Sverige ger inga barn utomlands sämre villkor och Sverige splittrar inga familjer utomlands. Egentligen är det förstås fantastiskt att det verkligen finns personer som tycker att hela världen är svenska folkets ansvar och att de, istället för att vara marginaliserade, i så hög grad dominerar den offentliga debatten.

När personer som Anders Lindberg nu så snabbt som möjligt vill upphäva tidigare inskränkningar, avslöjar de sig själva och sin agenda. Det enda som räknas i deras värld är nivån på asylinvandringen och den ska alltid vara så hög som möjligt.

Ännu ett utspel om invandringens "positiva effekter"

I dagens upplaga av TV4:s Nyhetsmorgon var en Jesper Strömbäck inbjuden, en forskare vid Göteborgs universitet som nu släpper en bok med den analytiska titeln "Utan invandring stannar Sverige". Det ska direkt sägas att jag förstås inte har läst boken, utan här tänker reagera på de uttalanden han gör i programmet. Det han där säger är nämligen närmast identiskt med de floskler som vi har hört dag ut och dag in, och som flera gånger har motbevisats av andra forskare som Tino Sanandaji, något som gör att jag har svårt att tro att bokens slutsatser är särskilt seriösa eller vederhäftiga.

Det är lite intressant att TV4 direkt inleder med att hävda att Strömbäcks medverkan på något sätt handlar om att "nyansera" debatten, som om de någonsin skulle ha bjudit in till exempel Jan Tullberg eller Karl-Olov Arnstberg. Nej, Strömbäck får naturligtvis delta enbart för att han framför den vanliga linjen, som här kan presenteras som vetenskaplig sanning. Observera att han dessutom inte är professor i ekonomi, utan i journalistik och politisk kommunikation, vilket kanske säger en del. Redan det inledande påståendet att "alla positiva effekter" av invandring faller bort i diskussionen gör att det blir svårt att ta honom på allvar, eftersom vi hör dessa påstådda fördelar dagligen.

Det är förstås en svaghet att jag inte har läst boken ifråga, men jag har hört Strömbäcks alla påståenden många gånger förut, vilket gör att jag ändå tycker att jag kan gissa mig till vad hans resonemang handlar om. 

En mycket vanlig lögn upprepas och är särskilt häpnadsväckande från någon som kallar sig forskare:

"Att vi har invandring är ingenting nytt. Sverige har varit ett invandringsland väldigt länge. Det har varit olika grupper som har kommit genom åren, men genom alla tider har invandringen bidragit till att stärka och utveckla Sverige, ekonomiskt, socialt, kulturellt, och gör det även idag."

Nej, de senaste decenniernas enorma asylinvandring är historiskt sett någonting nytt och aldrig tidigare har befolkningssammansättningen påverkats i samma grad. Ett tusental valloner har inte samma påverkan som hundratusentals muslimer. 

Huvudpoängen med boken, vilket Strömbäck förstås bestämt sig för innan han gjorde några efterforskningar, är att invandring är en tillgång. För att hävda detta, drar sig Strömbäck inte ens för att dra fram "den åldrande befolkningen", där ännu ett fullständigt absurt "argument" presenteras:

"Utan invandring skulle antalet på den svenska arbetsmarknaden minska. Tack vare invandringen så ökar antalet personer på den svenska arbetsmarknaden."

Ja, det är självklart och också ointressant. Med invandringen ökar dock antalet personer utanför arbetsmarknaden ännu mer, och det är den balansen som är relevant. Att Strömbäck sedan blandar in arbetskraftsinvandring, som är en helt annan sak och långt mindre destruktiv, förändrar inte intrycket av hans sorglösa inställning till forskning och slutsatser.

Han talar sedan lite löst om "integration" och "utmaningar", på samma sätt som politiker gör, vilket definitivt varken är akademiskt eller seriöst. Det stora problemet med dagens asylinvandring och arbetsmarknaden är inte heller att utländska universitetsutbildningar inte valideras tillräckligt mycket eller snabbt, utan att en stor mängd av de som kommer har mycket låg eller helt obefintlig utbildning, i ett land där de allra flesta anställningar kräver åtminstone gymnasiekompetens. 

När jag hör Jesper Strömbäck använda ordet "forskning" får jag lite samma känsla som när Henrik Arnstad gör det. Att lite luddigt hävda att Sverige "stärks", när han i själva verket försöker säga att det finns ekonomiska vinster, är ingen vetenskaplig analys och han framstår helt enkelt, likt Arnstad, som en politisk aktivist. Även om utomeuropeisk asylinvandring skulle vara en ekonomisk vinst, vilket den inte är, skulle inte det betyda att landet och det svenska samhället nödvändigtvis skulle stärkas i ett bredare perspektiv. Jag ska villigt erkänna att jag skulle motsätta mig dagens invandring även om den skulle ha haft ekonomiska fördelar, vilket beror på att det största problemet inte är direkta kostnader i mottagningssystemet, utan massinvandringens långsiktiga konsekvenser med splittring, kriminalitet, islamisering och Sveriges utplånande som svenskens hem. Slutligen ska det ännu en gång påpekas att även homogena länder som Japan och Sydkorea har sjukvård och skolor.

Marine Le Pen i Québec: Invandring

Det utdrag ur den kanadensiska journalisten Anne-Marie Dussaults intervju med Marine Le Pen som presenterades i det förra inlägget visade sig vara uppskattat, och här kommer därför huvuddelen av det som återstår. I denna del får vi se, trots polemiska och märkliga inlägg från journalisten, hur Marine Le Pen får tillfälle att säga några sanningar om invandring. Det kan ju också tilläggas att 25 000 handplockade migranter i Kanada är en situation som inte ens kommer i närheten av Europas.






De som tycker att Marine Le Pen tog väl hand om den kanadensiska journalisten, och ni verkar vara många, finner säkert nöje i att se en intervju från 2014. Den franska journalisten här, Apolline de Malherbe, hade träffat Marine Le Pen förut och var följaktligen bättre förberedd och i allmänhet duktigare än Anne-Marie Dussault, men det räckte inte hela vägen. Intervjun är också ett av få exempel på senare år där en journalist överhuvudtaget tar upp "rasism":

BVA är ett opinionsinstitut och Jean-Luc Mélenchon är en politiker på vänsterkanten, som har långt mindre väljarstöd än Marine Le Pen.

Sciences-Po (egentligen Institut d'études politiques de Paris) är en elitskola inom statsvetenskap. Den politiska eliten går sedan ofta vidare till ENA, den yttersta elitskolan för blivande presidenter och ministrar.

Jean-Pierre Chevènement var en vänsterkandidat i 2002 års presidentval.

Reinfeldts senaste attack mot Sverige

Tydligen talade Fredrik Reinfeldt i måndags på en årlig tillställning som Postkodlotteriet håller. En bit av talet spelades in och lades upp på Facebook och Aftonbladet väljer nu, av någon anledning, att uppmärksamma det. Personen bakom den skakiga mobilfilmen heter Robert Hårdh och är någon sorts asylrättsfanatiker, som hatar SD och Folkets demonstration, men står upp för tiggeriturism och bärandet av niqab. Han kallar Reinfeldts senaste asylutspel för "talet en statsminister borde ha hållit", som om vi aldrig fick höra samma tongångar under hela hans ämbetstid.

Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt är en intelligent person, men när han ska tala om invandring blir det alltid enormt infantilt. Den som kritiserar politiken "ger sig på invandrarna" och genom flygresor har han minsann sett att det finns gott om skogar och ängar där asylinvandrare får plats. I den korta sekvensen nedan drar han sig inte heller för det numera vanliga raljerandet kring systemkollapsen:

Vi tar det igen. Att Migrationsverket oroade sig för att deras mottagningssystem stod inför en kollaps, betyder inte att det råder fullt kaos i hela det svenska samhället, eller att människor inte kan fira jul. Att Sverige tar emot fler människor än vad vi ens kan hantera rent praktiskt, betyder inte heller att det inte är värre i Syrien. Vi ska överhuvudtaget inte jämföra oss med ett krigsdrabbat land i Mellanöstern och skämmas för att vårt samhälle fungerar bättre eller känna att vårt välstånd måste ned till samma nivå. Jag vet inte var publikens nivå låg, men tydligen tyckte iallafall några stycken att Reinfeldts kommentarer, som vanligt levererade med hånfull ton, om julhelgen och huruvida granen brann, var fyndiga.

Det är lätt att förakta Stefan Löfven av en mängd skäl, men låt oss komma ihåg att detta var vad vi hade innan.

Stefan Löfvens hånade framträdande i Agenda

När Stefan Löfven igår gästade Agenda kom kritiska kommentarer redan under sändningen. Själv är jag inte fullt lika upprörd som Alice Teodorescu, eftersom mina förväntningar på den mannen alltid är lågt ställda.

Det roliga är naturligtvis att Stefan Löfven genomgående måste bjuda på motsägelsefulla kommentarer, särskilt sett till uttalanden han tidigare har gjort. För bara några månader sedan gick det bra att tala om att asylsökande är välkomna och att man inte ska bygga några murar, men det kom ju snart att visa sig hur dåligt underbyggda och genomtänkta dessa patetiska utrop var. Det som genom hela intervjun ställer till problem för honom är att han inte vet varför han sade det ena och det andra då, och inte vet vad han ska säga nu. Programledare Anna Hedenmo gör här en utmärkt insats och det är ett nöje att höra hennes relevanta och kritiska frågor:





Det blev alltså lite märkligt redan från början. Löfven anser inte att Turkiet är ett säkert asylland, något han obegripligt nog motiverar med att det finns kurder i Sverige, vilket inte har särskilt mycket att göra med huruvida landet kan ta emot flyktingar. Samtidigt ska vi tydligen ha ett samarbete med Turkiet. Låt mig hänvisa till vad Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen har sagt om det föreslagna avtalet.

Det eviga mantrat om att andra EU-länder ska "ta ansvar" dyker förstås också upp. De svenska politiker som upprepar detta preciserar aldrig vilka länder de tänker sig och hur många de i så fall ska ta emot. Ska Tyskland ta emot en miljon även i år? De senaste lokalvalen signalerade inte en sådan vilja hos folket. Våra skandinaviska grannar verkar inte heller vara särskilt villiga att följa Sveriges exempel och de östeuropeiska länderna vill inte ta emot en enda. Stefan Löfven säger att det inte finns någon annan hållbar lösning, vilket inte är sant eftersom det finns en enda lösning som verkligen är hållbar; att EU:s länder slutar bevilja asylansökningar och gemensamt ser till att bevaka de yttre gränserna ordentligt. Det skulle också få stopp på den trafik på Medelhavet som Löfven oroar sig för.

Vidare är det oerhört pinsamt att Löfven fortsätter att säga att man inte ska kunna vara med i Schengen-samarbetet om man inte accepterar vissa flyktingkvoter och dessutom menar att han nu minsann "höjer tonen". Ingen bryr sig om hur mycket han höjer tonen och det finns inga mekanismer för att sparka ur länder ur Schengen, allra minst på grund av för låg asylinvandring. Det är dock festligt att han ännu en gång påpekar att man inte bara kan acceptera det som är positivt, dit asylinvandring plötsligt inte längre hör.

Agenda valde att dela upp intervjun i två delar, och det är den andra som blir mest besvärlig för statsministern. Naturligtvis kan Stefan Löfven inte förklara varför det som Tobias Billström (M) sade var "avhumaniserande", medan det går bra för honom själv att fundera kring volymer, något han faktiskt gör även i detta program. Jag tror för övrigt att få tycker att regeringen reagerade "för snabbt".

Samtidigt, vilket Anna Hedenmo också påpekade, har regeringen inte ens en linje i detta, då miljöpartistiska ministrar som Gustav Fridolin ständigt tar avstånd från den egna politiken. Som jag har sagt tidigare, är jag dock orolig för att Miljöpartiet faktiskt får igenom sin hållning att mottagningssystemen ska byggas ut så att maximala volymer kan tas emot. Risken finns, eftersom Socialdemokraterna inte har några tyngre ideologiska argument än att 163 000 asylsökande på ett år var svårt att hantera rent praktiskt.

Även överklassmänniskan och asylposören Anne Ramberg kommenterade inslaget:

Vi är nog många svenskar som tycker att välfärden, och ett fungerande samhälle i stort, är viktigare än att uppnå en maximal asylinvandring.

Dagens citat: Tomas Ahlin, socialchef

"Det är till 100 procent finansierat av statsbidrag, så inga skattepengar går åt till det."
DT

Socialchefen i Borlänge kommun förklarar hur hem för "ensamkommande" bekostas. Visserligen menar han sannolikt att just kommunens invånare inte betalar extra för placeringen av HVB-boendet, men uttalandet visar ändå på en uppfattning som verkar vara vanlig också bland många kommunpolitiker. Samtidigt kan det förstås vara värt att påpeka att asylmottagning i en kommun påverkar ekonomiskt på andra sätt och under längre tid, bortsett från de rena boendekostnaderna och efter att staten skjuter till skattepengar.

För de kommande sju åren kommer kommunen, förlåt staten, att betala 40 miljoner kronor för detta boende. Under 2015 tog Borlänge emot 177 personer i kategorin "ensamkommande", varav en handfull var flickor. Biträdande enhetschef Johan Larsson säger till DT att han är "förespråkare av blandade boenden", men tillägger:

"Men man stoppar inte in en tjej bara, i så fall ska det vara blandat och på 15 platser kanske 7-8 tjejer."

Ärligt talat kan man nog inte placera tjejer på något sätt med afghanska män, vilket vi ser genom de våldsdåd och våldtäkter som redan nu sker. Som vanligt är det mesta i dessa sammanhang fantastiskt. I Borlänge ska socialförvaltningen utökas från 65 anställda till över 100 och från att ha varit en socialsekreterare som arbetade med gruppen "ensamkommande" ska de bli fler än tio. Fler boenden planeras också och kommer totalt uppgå till sju i Borlänge.

Några dumheter från vänster

Jag har hittills uppfattat Aftonbladets krönikör Patrik Lundberg som någorlunda opolitisk, men idag gör han ett tydligt hopp ned i vänsterdiket redan med rubriken "Vi får den välfärd vi betalar för - dags att höja skatten". Formuleringen motsvarar rätt väl Vänsterpartiets eviga politik, där alla pengar i landet på något sätt egentligen tillhör staten, där utgifter aldrig ifrågasätts och där det inte finns någon gräns för eller negativa konsekvenser av skattehöjningar. Lundberg räknar upp ett antal problem, där han fokuserar på offentliganställdas löner, för att sedan sammanfatta:

"Krigsrubriker om samhällets förfall är egentligen bara för amatörer och populister.
Ändå går trenden inte att ta miste på: Någonting i Sverige håller på att gå sönder."

Visst går det utför med vårt land, men det är en utveckling som har kunnat förutspås och iakttas under en längre tid. En enda gång berör texten vad det faktiskt handlar om, men då förkastas det lika snabbt:

"Det vore lätt att skylla på flyktingsituationen. Men med handen på hjärtat, hur var läget innan förra hösten? Hur fungerade polisen, vården och skolan?"

Som om Sveriges asylpolitik blev extrem först under hösten 2015. Kriminalitet, tryck på socialtjänsten och problem i skolan är huvudsakligen resultat av flera års massinvandring. Man kan hålla med om att exempelvis poliser och lärare förtjänar högre löner, men det är inte grundproblemet. Lundbergs vänsteranalys visar sig också genom ett vanligt exempel som avslöjar synen på skatter:

"Alliansen då? Regeringen Reinfeldt genomförde skattesänkningar på 140 miljarder kronor."

Vänstermänniskor, som tycker att alla arbetsinkomster egentligen tillhör staten, tror att en skattesänkning är samma sak som en kostnad. I verkligheten innebär sänkt skatt att medborgaren får behålla lite mer av det denne själv har arbetat ihop. Med det skattetryck Sverige har, kan inte den första och enda lösningen alltid vara att höja skatten, särskilt inte när vi ser de medel som överförs till exempelvis den meningslösa Arbetsförmedlingen och det bottenlösa hålet Migrationsverket. Jag vill ha en välfärdsstat, men man måste ibland också titta på kostnadssidan. Om vi nu ska ha en omfattande asylinvandring, kan vi fortsätta höja skatterna till de når 100 procent och den siste löntagaren lämnar landet. Alternativet är förstås liberalernas dröm om låga löner och en avskaffad välfärd, vilket i och för sig också skulle minska incitamenten för migranter att ta sig hit.

På SVT Opinion skriver Europaparlamentarikern Malin Björk (V), bland annat känd för att ha ställt till besvär på ett flyg där en utvisad person befann sig, om hur "Socialdemokraterna har kapitulerat för Europas mörka krafter". Det här med att tala om politik i termer av "mörka krafter" och "kalla vindar" är så oerhört tröttsamt, även om det är mycket vanligt i den svenska debatten. Jag frågade henne på Twitter om hon anser att vissa åsikter är "mörka" och andra "ljusa", men fick inget svar. Vi ska komma ihåg att Malin Björk i Europaparlamentet sitter i samma grupp som bland annat Böhmens och Mährens Kommunistiska Parti, fortsättningen på Tjeckoslovakiens kommunistparti, en rörelse åtminstone jag inte skulle kalla för en "ljus kraft". Det som idag upprör Malin Björk är att Anders Ygeman (S) är i Bryssel för att diskutera EU-kommissionens förslag om en gemensam europeisk gräns- och kustbevakning:

"Att en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering, med inrikesminister Anders Ygeman i spetsen, går dessa flyktingfientliga krafter till mötes med denna militaristiska politik är djupt oroande."

Det skulle å andra sidan se lite märkligt ut om samma regering som försöker minska asylströmmen till Sverige, genom bland annat ID-kontroller, samtidigt skulle motsätta sig europeisk gränsbevakning. Inte heller regeringens panikåtgärder i Sverige handlade om att gå några "flyktingfientliga krafter till mötes", utan var helt enkelt en mycket sen reaktion på själva verkligheten. Eftersom Malin Björk vill ha en okontrollerad folkvandring till Europa, är det just gränskontroller hon motsätter sig:

"Förslaget innebär att EU:s nuvarande gränspolismyndighet Frontex ska utökas kraftigt, både vad gäller budgeten och befogenheterna, för att bli en ny sorts superpolis. Från att ha kostat drygt 1,3 miljarder kronor per år ska myndigheten nu kosta 2,2 miljarder kronor. Utöver den utökade budgeten förväntas även medlemsstaterna att öka sina bidrag till den nya supergränspolisen."

Det är ju småsummor i sammanhanget, om vi till exempel betänker att det svenska Migrationsverket just har begärt 60 miljarder kronor extra för de kommande två åren. Om det är något som EU verkligen borde samarbeta kring och där unionen kan göra en insats, är det naturligtvis att bevaka våra gemensamma gränser. Björk lyckas själv förlöjliga vänstern ytterligare:

"För högern är Schengen ett prestigeprojekt men för vänstern handlar det om att bevara lagliga vägar inom Europa, en av flera pusselbitar i en human flyktingpolitik."

Nja, Schengen skapades snarare för att underlätta för européer att resa inom unionen och jag har svårt att tro att ens vänstern då drömde om att det skulle gynna migranter från Afrika och Mellanöstern. Malin Björks och Vänsterpartiets vision om vad EU ska handla om är förstås deprimerande:

"Sveriges roll kunde varit annorlunda. Vi har möjligheten att diskutera ökad vidarebosättning, humanitära visum och slopat transportörsansvar."

Slutligen vill också Gudrun Schyman säga något om "stängda gränser", men tvingas göra det på identitetsvänsterns sida "Feministiskt perspektiv". Texten handlar inledningsvis om hur krig är fel, vilket ju inte är en helt absurd hållning, men övergår snart till de vanliga fiendebilderna:

"När skyddet av mänskliga rättigheter utmålas som ett hot mot säkerhet och nationella 'värden' i det egna landet, då kränks och försvagas mänskliga rättigheter. Exemplet Polen är talande."

Självklart nämner hon Polen som exempel på kränkningar av mänskliga rättigheter och hon kunde lika gärna ha valt Ungern, eftersom hennes motstånd inte handlar om mänskliga rättigheter, utan om att dessa länder har valt att värna sina egna folk. I verkligheten är det nog snarare Vitryssland som är sämst i Europa på mänskliga rättigheter, men det landet passar mindre bra för Schymans syften. Detta hyckleri blir sedan så tydligt att det utgör ett självmål:

"När stödet för nationalismen ökar i Europa så syns det tydligast vid landets gränser. Slutenheten tar sig materiella uttryck. Murar, taggtråd, tårgas och transportörsansvar."

Då ska vi komma ihåg att Gudrun Schyman blev medlem och riksdagsledamot för Vänsterpartiet när det fortfarande hade "kommunisterna" i namnet och goda förbindelser med bland annat Östtyskland, ett land som i sanning uppförde murar och taggtrådsstängsel. Hon har även varit medlem i en organisation kallad Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som jag misstänker inte hade några problem med Sovjetunionen eller stängda gränser. Det finns en skillnad mellan att uppföra stängsel för att hindra den egna befolkningen att ta sig ut, och att göra detsamma för att hindra en inströmning som raserar det egna landet och dess kultur.

För att skapa lite balans kan jag avslutningsvis nämna att jag idag blev blockad av Bodil Sidén, MUF:aren som lämnade förbundet eftersom det ville fälla regeringen och då underförstått göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Hon ställde på Twitter frågan "Vilka är de bästa personerna du vet mellan 25-30 år?" varpå jag givetvis svarade Marion Maréchal-Le Pen (26). Där gick gränsen för denna toleranta människas nyfikenhet och öppenhet.

Ja, så här ser de ut, överklassmänniskorna som av
högre liberala principer hyllar massinvandringen.
Bodil Sidén, som givetvis bor på Östermalm,
och Johan Norberg.

Det är uppenbart att den enda politiska kraft som idag står för ländernas och folkens väl är "högerextremisterna".

Liten vänsterstrid om asylvolymerna

Vänstermänniskor som aldrig haft ett hederligt arbete
har ofta en förkärlek för rutiga skjortor, som de känner
signalerar "arbetarklass".

I fredags efterlyste den gamle marxisten Göran Greider i Aftonbladet, givetvis på kultursidan, en "tredje väg" i migrationspolitiken. Han menade:

"Debatten är fortfarande extremt polariserad mellan en alarmistisk höger och en önsketänkande vänster och, på samma sida, en gränslös nyliberalism som jublar över den ökade lönepressen nedåt."

Den tredje väg han efterlyser kan sammanfattas av nedanstående stycke:

"Om Sverige skulle sätta ett tak på låt oss säga max 70 000 flyktingar per år (en godtycklig siffra) skulle det innebära att asylrätten – garanterad teoretiskt (men inte alls i praktiken) i FN:s flyktingkonvention – dramatiskt urholkas, ja. Samtidigt vore det med EU-mått en oerhört generös nivå och kanske en nivå som en majoritet av svenska folket skulle acceptera."

Greider har en poäng när han menar att asylrätten inte är anpassad för ett så stort tryck av migranter. Den skapades inte för att möjliggöra rena folkvandringar från fattigare områden, utan för att stater skulle ta emot ett mindre antal människor som av politiska skäl tvingades lämna diktaturer. Själv vill jag naturligtvis inte se en sådan tredje väg, med ett högt satt maxtak, eftersom jag vill att Sverige helt slutar att bevilja asyl. En mening i Greiders text är för övrigt lite rolig:

"Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera något sammanhängande och långsiktigt om hur de ser på migrationen."

Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera någonting sammanhängande och långsiktigt, någonsin. När det gäller migrationen har Stefan Löfven varken intellektuell kapacitet eller praktiska möjligheter att göra det, medan Åsa Romson helt enkelt vill maximera asylinvandringen och helst se en fri sådan, vilket i sig inte är särskilt långsiktigt.

Nåväl, Greiders inlägg får idag "kultursidans" Martin Aagård att reagera, vilket i kommunistisk anda sker under rubriken "Låt det kosta". Det ska få kosta, eftersom man kan låna pengarna:

"Sverige byggdes med lånade pengar. När de stora infrastruktursatsningarna skulle genomföras, när Sverige moderniserades med stormsteg och byggde järnväg, elektricitet och telefoni, lånade Sverige upp sig över öronen."

Jämförelsen blir endast begriplig om man inser att Aagård ser asylinvandringen som samma typ av investering. Att massinvandring från tredje världen skulle innebära framsteg av samma typ som järnväg och telefoni är förstås minst sagt tveksamt.

Texten bjuder på många märkliga tankar:

"Sverige är bevisligen världens mest attraktiva land. Det är hit flyktingströmmarna går.
Och den svensk som inte förmår att vara tacksam för det hamnar i en märklig position. För hur hade alternativet sett ut? Att vi inte vore det tryggaste och mest ekonomiskt attraktiva land uppå jord?
Så låt oss först gratulera oss själva. Tillsammans byggde vi det här makalösa landet där nästan alla kan se en framtid, oavsett utbildningsnivå eller kön."

Att svenskarna genom generationer har skapat ett relativt välfungerande och rikt land betyder inte på något sätt att det är en fördel att vara attraktivt för asylinvandring. Det är imponerande att Aagård erkänner att det finns ekonomiska drivkrafter bakom migrationen, men han glömmer att generösa regler kring asyl, anhöriginvandring och åldersbestämmande är minst lika lockande. Tankar kring om hur historien kommer att se på dagens utveckling är alltid intressanta:

"Men historieböckerna om vår samtid kommer knappast att handla om stolthet. De kommer snarare att beskriva ett historiskt svek. Framtidens dokumentärfilmare kommer att korsklippa bilderna på Åsa Romsons tårar med bilder på flyktingbarnen i Idomeni som sprejas med tårgas för att de ska hålla sig borta från Europa."

Detta är en vanlig bild hos asylfanatiker, där de har svårt att överhuvudtaget tänka sig att de kanske har fel i ett längre perspektiv. Själv är jag mycket mer övertygad om att man kommer att se denna period med enorm asylinvandring som ett stort misstag och kommer att hålla dess förespråkare ansvariga för det förfall som kommer att påverka oss under lång tid framöver. Beskrivningen av händelserna i Idomeni är som vanligt förljugen, eftersom det var en aggressiv skara vuxna män som utsattes för tårgas när de försökte forcera gränsbarriären. Att vissa barn inte hölls undan tumultet säger mer om migranterna än om Europa. Genom texten blir det allt mer uppenbart att Aagård inte riktigt förstår frågan:

"Så vad är det Greider fruktar ska hända med det mest framgångsrika land uppå jord om flyktingvågen inte stoppas? Förutom att S-regeringen ska tvingas avgå fruktar han ökad arbetslöshet. Vilket är en legitim oro. Arbetslösheten minskar, men är fortsatt ett problem. Samtidigt ökar BNP, men vi bör vara på vår vakt! Tillväxten är på topp, men det kan vända närsomhelst! Konjunktursvängningarna kommer troligen aldrig att synkroniseras med krigen i vårt närområde, men få konjunkturlägen har varit så lämpliga som dagens för att ta emot nya medborgare."

Asylinvandringens kostnader sträcker sig över år och alltså över både bättre och sämre konjunkturer och kommer dessutom att påverka vårt land i generationer. BNP per capita har i princip legat stilla under de senaste åren, men även om vi skulle ha en stark tillväxt är det inget giltigt argument för massinvandring. Analysförmågan är genomgående pinsamt låg:

"Med det sagt är segregation ett av våra största samhällsproblem. Tyvärr kommer den inte att lösas genom att vi försämrar möjligheten att söka asyl."

Den kommer inte gärna heller att förbättras av fortsatt inflöde. På mycket lång sikt skulle det kanske gå att minska segregationen, utanförskapet eller vad man nu vill kalla det, men en absolut förutsättning för att det ens ska vara möjligt är förstås att inte fylla på med fler utmaningar. En inte ovanlig, men fortfarande irrelevant parallell dras också upp:

"Mest av allt fruktar dock Greider lönedumpning. Ett välbekant argument. Sverige befinner sig i en situation som påminner om USA för 100 år sedan. Strax innan landet blev världens största kulturella och ekonomiska stormakt. Det var dit Asiens och Europas fattiga och förföljda sökte sig. Skulderna var låga (det skulle ändras när USA året efter gick med i första världskriget). Antalet invånare födda utomlands var 15 procent. Exakt samma siffra som hos oss i dag."

Då tar vi det igen. En huvudsakligen europeisk invandring till USA för 100 år sedan är inte samma sak som invandring till dagens Sverige från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn. Aagård blandar friskt äpplen och päron och slutsatserna är lika märkliga som alltid:

"Så visst kommer det att kosta. Migrationsverket behöver till att börja med 28 miljarder extra. En skräcksiffra. Det är samma summa som statliga Vattenfall skrev ner sitt värde med i fjol. Men till skillnad från Vattenfalls usla affärer där pengarna bara går upp i rök så investeras Migrationsverkets pengar i Sverige."

Det visar ju snarare att staten kanske inte ska äga företag, något som Aagård och andra vänstermänniskor annars brukar vilja. Visst kan man i någon mening säga att Migrationsverkets pengar stannar i Sverige, men verksamheten i stort syftar ju till att rasera landet och byta ut befolkningen. Då är det rentav bättre om pengarna "bara går upp i rök". Ibland är den verklighetsfrämmande naiviteten så stor att det blir parodiskt:

"Sverige kan förändra EU endast genom att vara ett exempel. Hur ska vi få övriga EU-stater att ändra uppfattning om vi själva inte gör det?"

Hur har det gått hittills tycker du, Martin Aagård? När Sverige så sent som förra året tog emot 163 000 asylsökande, blev då Estland och Danmark så inspirerade att de också öppnade gränserna? Sanningen är att land efter land nu försöker försvara sina gränser och att även vi har ett val om vi vill tillåta inflödet att fortsätta. De senaste åren har vi fungerat som avskräckande exempel, inte som något föredöme. Göran Greider hade uppenbarligen rätt när han kritiserade den "önsketänkande vänstern".

Det ansvarslösa Miljöpartiet

I morse bjöd TV4 Nyhetsmorgon på en liten debatt mellan Johan Forssell (M) och Maria Ferm (MP), där det ännu en gång blev uppenbart hur fullständigt ansvarslöst Miljöpartiet är. Som bekant tar de inte ens ansvar för den egna regeringens politik. TV4 har dessutom förstås sett till att använda inledande bilder från den makedonska gränsen där någon har lyckats hitta kvinnor och barn i en samling som vid längre filmklipp ser ut att utgöras av åtminstone 90 procent män.

Maria Ferm inleder någorlunda seriöst, i förhållande till vad som komma skall, genom att säga att Europa ska ta ett gemensamt ansvar, även om ansvarstagande i Miljöpartiets värld betyder det precis omvända. Själv skulle jag också vilja se att EU samarbetade kring gränsskyddet, men då förstås för att till exempel hjälpa Grekland att patrullera havet och öarna. I verkligheten fungerar detta inte och det är än mer naivt att tro att övriga EU-länder skulle vilja öppna sina länder för asylinvandring i samma skala som Sverige och Tyskland. Mantrat att "andra länder ska ta sitt ansvar" är bara fegt nonsens för svenska politiker som inte vill ta någon egentlig ställning.

Därefter glider då Maria Ferm in i Miljöpartiets bisarra världsbild, som de dessvärre inte är alldeles ensamma om:

"Sverige har ett väldigt stort ansvar, och det är just därför som vi arbetar med att undersöka hur man kan skapa fler lagliga vägar in i Europa."

Nej, Sverige har inget som helst ansvar för situationen i Syrien. Ett visst ansvar för att människor försöker ta sig till Europa har vi kanske, då våra extremt generösa regler är väl kända i Mellanöstern och inte minst i Afghanistan, där det verkar ha blivit ett samhällsfenomen att familjer skickar iväg söner för att bli "ankarbarn". Vi ska komma ihåg att många av personerna vid den makedonska gränsen är just afghaner.

Observera att Maria Ferm inte heller drar sig från att göra den idiotiska, och i dessa kretsar vanliga, jämförelsen att Sverige nog inte behöver en paus eftersom det är värre i Syrien. Kriget i Syrien kommer sannolikt att pågå ett bra tag till, men det betyder fortfarande inte att massinvandring från regionen är en bra strategi för Europas länder. Det "enda" svenska politiker ska känna ansvar för är Sverige, svenskarna och deras framtid. Ferm förkastar också tanken på en svensk paus med argumentet "om alla tänkte så...", där problemet är att de flesta andra EU-länder faktiskt tänker så och att frågan därför handlar om huruvida Sverige ska fortsätta att vara den mest attraktiva destinationen.

Sedan blir det provocerande på allvar, när Maria Ferm vägrar att svara på en rak fråga och ta något som helst ansvar för regeringens politik, vilket Johan Forssell påpekar. Frågan handlar om huruvida Miljöpartiet kan ställa sig bakom ytterligare åtgärder för att stävja antalet asylsökande till Sverige och Ferm ger då det undvikande nonsenssvaret:

"Självfallet ska vi göra fler åtgärder för att höja kapaciteten i mottagandet och förbättra etableringen."

Det är egentligen fantastiskt att Miljöpartiet tillåts hålla på så här och det är alldeles uppenbart att partiet inte är moget att sitta i någon regering. Dessvärre är jag rädd att de kommer att få gehör för sina krav på att bygga ut mottagningssystemen. Jag vet inte hur de interna turerna går inom regeringen, men intrycket är inte att Stefan Löfven har förmågan att styra upp arbetet och säga till sin samarbetspartner att skärpa sig. Man låter Gustav Fridolin, Åsa Romson och Maria Ferm gång på gång ta avstånd från, och rentav gråta över, den egna politiken. Man låter en fullständigt ointresserad och inkompetent person bli bostadsminister, enbart för att det ger lite mer utlandsfödd representation. Vi kan naturligtvis bygga ut mottagningssystemen något enormt, och pumpa in allt mer pengar i Migrationsverket, men då måste också skolor och socialtjänst byggas ut lika mycket. Framför allt är inte en asylinvandring av hundratusentals personer önskvärd ur något perspektiv.

Samtidigt förtjänar naturligtvis inte Johan Forssell någon medalj för insatsen i denna debatt. Han bjuder förvisso på lite verklighet i sammanhanget, men vi ska komma ihåg att han var medlem i Moderaterna även under Fredrik Reinfeldts regeringsinnehav, då en stor del av dagens problem skapades. Att "värna asylrätten" är i nuläget inget mindre än förräderi.

Migrantbåten - vad kan gå fel?

Det mesta kring Sveriges migrationspolitik är absurt, inte minst det enorma antalet asylsökande som gör att Migrationsverket får leta med ljus och lykta efter platser. Idag meddelas att verket ska skriva kontrakt med amerikanska US Shipmanagers som kommer att leverera kryssningsfartyget Ocean Gala, där tanken är att placera hela 1 790 personer.

Aftonbladet har gjort följande lilla reportage:





Självklart är Willis Åberg nöjd med att få dit åtminstone en liten pusselbit, vilket ett par tusen personer faktiskt är i Sveriges totala asylkaos. Det är ingen slump att eufemismen "utmaning" sägs mer än en gång.

Vad kan möjligen gå fel? Med den mängd tumult, polisutryckningar och två mord som har skett på asylboenden, är scenariot med 1 790 asylsökande samlade på en båt en fascinerande tanke, särskilt som "trångboddhet" har angetts som en ursäkt vid dessa fall. För att upprätthålla ordningen skulle sannolikt en ordentligt tilltagen polisstyrka behöva vara stationerad på båten dygnet runt, men det kommer knappast att ske. Inte heller kommer man att förlägga båten ute till havs för att bespara lokalbefolkningen olägenheter, så den ort som drar nitlotten kommer alltså att få 1 790 personer som driver runt i centrum.

Det är när denna verklighet närmar sig som det blir intressant. Leverantören har i detta fall nämligen sökt bygglov i Härnösands hamn och lokala politiker, från samtliga partier, arbetar nu på högtryck för att inte just deras kommun ska bli den utvalda. I tidningen Allehanda påpekar socialdemokraten Sara Nyland att kommunen har rätt att avslå en ansökan om tidsbegränsat bygglov om man inte anser verksamheten lämplig, vilket kan ske utan närmare rättsliga överväganden. Hon säger vidare:

"Detaljplanen anger att hamnområdet inte är lämpligt för bostäder. Det kommer sannolikt också att vara det ställningstagandet som Samhällsnämnden kommer fram till."

Som om det skulle vara det verkliga skälet. Själv provoceras jag en hel del av lokala politiker ur Sjuklöverns partier som applåderar den massiva asylinvandringen, men alltid kan hitta olika skäl till varför just deras kommun är olämplig.

Viktor Bankes tur att ironisera kring andrum

Jag har tidigare konstaterat att asylaktivisten Viktor Banke närmast dagligen får ett alster publicerat någonstans i etablerad media, och det är knappt ens en överdrift. Precis som Anne Ramberg, har han naturligtvis all rätt i världen att driva opinion för en omfattande asylinvandring, men det som stör mig med dessa båda aktivister är hur de varvar sina känsloargument med irrelevanta juridiska petitesser, där man använder en examen för att mästra de som eventuellt inte håller med. Jag har själv en civilekonomexamen, men det anger jag inte ens under min profilbild, eftersom det inte är relevant för det jag skriver om. Än mindre kryddar jag mina texter med olika omotiverade facktermer, något som jurister inte verkar kunna avhålla sig från.

Hursomhelst, har Viktor Banke idag fått utrymme att kampanja under rubriken "Asylpolitikens enda mål: Färre flyktingar". Det är nu inte någon häpnadsväckande analys, eftersom även regeringens ministrar har varit öppna med att just det är syftet. Istället för att försvåra trafiken över Öresund genom ID-kontroller och exempelvis göra vissa justeringar kring anhöriginvandringen, hade jag själv hellre sett att man "angrep asylrätten" och helt slutade bevilja uppehållstillstånd, men om regeringens panikåtgärder åtminstone kan minska inflödet, får vi väl vara tacksamma för det lilla. I texten utvecklar Banke rubrikens innehåll:

"Borta är  tanken om Sverige som humanitär företrädare, borta är märkbar hänsyn till möjligheter för integration: kvar är en förhoppning om att färre flyktingar ska välja Sverige om våra regler anpassas till övriga Europas miniminivå."

Det är inte märkligt, eftersom det är just Fredrik Reinfeldts tal om "humanitär stormakt" och "öppna hjärtan" som försatte oss i den situation som kulminerade under hösten. Naturligtvis har ett EU-land intresse av att tillhöra de mer restriktiva i unionen, då vi vet vad som händer om man är det minst restriktiva. Från politiskt håll talar man i detta sammanhang då ofta om att det krävs överenskommelser på EU-nivå, gärna med mantrat "andra länder måste ta sitt ansvar", men jag tror faktiskt aldrig att det kommer att hända, inte minst eftersom vi då ska få länder i Östeuropa att plötsligt mångfaldiga sitt inflöde. Det kommer länder som Polen, Tjeckien och Ungern aldrig att göra, då både opinion och regeringar där istället värnar om det egna landet och den egna befolkningen. Det är homogena samhällen, som inte verkar förstå vad fördelarna skulle vara med att fylla länderna med Mellanöstern och Afrika. Banke är naturligtvis även kritisk mot tillfälliga uppehållstillstånd:

"Det innebär att den som fått skydd men inte arbete i Sverige, aldrig riktigt kan lämna kontakten med Migrationsverket. Prövningar om och om igen. Regeringen är naturligtvis medveten om att detta tillstånd av osäkerhet kan försämra enskildas hälsa, och motverka integrationen."

Om man säger sig ha flytt för sitt liv, här har fått en fristad, är då kontakt med Migrationsverket någon gång per år en orimlig motprestation? Jag är skeptisk till att permanenta uppehållstillstånd på ett avgörande sätt skulle förbättra integrationen, särskilt eftersom volymerna i realiteten omöjliggör en verklig integration. Att de flesta nyanlända är muslimer underlättar inte heller. Banke ser också en risk för administrativa problem och ökad byråkrati, även om det egentligen intresserar honom föga, då det stora målet är att maximera inflödet:

"Migrationsverket kommer sannolikt att få mer arbete. De flesta kommer att behöva prövas minst två gånger. Fler utredningar, fler inskrivna i systemet, ökad arbetsbörda. Även domstolarna får mer att göra, eftersom nu även huvuddelen av de beviljade  ansökningarna kommer att överklagas då det görs en så stor skillnad på flyktingar och alternativa skyddsbehövande."

Så kan det absolut vara, men med den politik jag skulle vilja se skulle också byråkratin bli minimal. Sedan blir det intressant:

"Även rätten till familjeåterförening ska stramas åt. De flyktingar som vill kunna återförenas med familjen i Sverige får bara sådan rätt för make, sambo och ogifta barn under 18. Flyktingbarn får återförenas med sina föräldrar. Alternativa skyddsbehövande får inte återförenas i Sverige överhuvudtaget.
Det innebär att många ensamkommande barn i Sverige nekas återförening med sina föräldrar här, samtidigt som barn i omvärlden tvingas ut på en livsfarlig flykt för att kunna komma hit och återförenas med familjen."

"Bara" partner och barn alltså, samt för de som klassas som faktiska flyktingar även föräldrar. Det är också mycket intressant att Banke förfäras över att de berömda "ensamkommande barnen" inte får ta hit föräldrar, vilket visar att talet om "ankarbarn" inte direkt är taget ur luften. Det blir sedan dags att hänvisa till en av alla de konventioner som alltid sägs lämna oss utan val:

"En regeländring som knappast kan sägas vara i linje med den barnkonvention regeringen strax ska göra till lag, eftersom även små barn nu tvingas till en livsfarlig flykt."

Nej, Sverige kan endast anses tvinga människor till det ena och det andra, om man utgår från den bisarra grundtanken att alla har en naturlig rätt att bosätta sig i Sverige och att i varje fall som det inte sker, begår vårt land alla tänkbara brott. Under varje avsnitt där Banke är missnöjd, upprepas en fras , dessutom i fetstil, som han antagligen ser som fyndig:

"Men så är inte det primära syftet att underlätta för Migrationsverket eller för nyanlända, utan att få andrum."

"Men så är inte det primära syftet att värna barnens rättigheter, utan att få andrum."

"Men så är inte det primära syftet att få motiverade, trygga skolbarn, utan att få andrum."

Återigen, så vet vi alla att det är det primära syftet, vilket skulle vara helt okontroversiellt om det i Sverige ansågs vara legitimt att i första hand se till det egna landets väl och ve.

Slutligen är det svårt att inte fundera över hur det går till när en person som Viktor Banke ständigt ges utrymme för sin kamp. Tänker redaktionerna att, eftersom de inte alltid själva är särskilt duktiga på att skriva, det är lättare att helt enkelt kontakta Banke för att få det där inlägget om att maximera asylinvandringen? Har han goda kontakter med mediehusen? Är det alltså samma fenomen som när man alltid vänder sig till Jerzy Sarnecki om det handlar om kriminalitet?