Stefan Löfvens hånade framträdande i Agenda

När Stefan Löfven igår gästade Agenda kom kritiska kommentarer redan under sändningen. Själv är jag inte fullt lika upprörd som Alice Teodorescu, eftersom mina förväntningar på den mannen alltid är lågt ställda.

Det roliga är naturligtvis att Stefan Löfven genomgående måste bjuda på motsägelsefulla kommentarer, särskilt sett till uttalanden han tidigare har gjort. För bara några månader sedan gick det bra att tala om att asylsökande är välkomna och att man inte ska bygga några murar, men det kom ju snart att visa sig hur dåligt underbyggda och genomtänkta dessa patetiska utrop var. Det som genom hela intervjun ställer till problem för honom är att han inte vet varför han sade det ena och det andra då, och inte vet vad han ska säga nu. Programledare Anna Hedenmo gör här en utmärkt insats och det är ett nöje att höra hennes relevanta och kritiska frågor:





Det blev alltså lite märkligt redan från början. Löfven anser inte att Turkiet är ett säkert asylland, något han obegripligt nog motiverar med att det finns kurder i Sverige, vilket inte har särskilt mycket att göra med huruvida landet kan ta emot flyktingar. Samtidigt ska vi tydligen ha ett samarbete med Turkiet. Låt mig hänvisa till vad Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen har sagt om det föreslagna avtalet.

Det eviga mantrat om att andra EU-länder ska "ta ansvar" dyker förstås också upp. De svenska politiker som upprepar detta preciserar aldrig vilka länder de tänker sig och hur många de i så fall ska ta emot. Ska Tyskland ta emot en miljon även i år? De senaste lokalvalen signalerade inte en sådan vilja hos folket. Våra skandinaviska grannar verkar inte heller vara särskilt villiga att följa Sveriges exempel och de östeuropeiska länderna vill inte ta emot en enda. Stefan Löfven säger att det inte finns någon annan hållbar lösning, vilket inte är sant eftersom det finns en enda lösning som verkligen är hållbar; att EU:s länder slutar bevilja asylansökningar och gemensamt ser till att bevaka de yttre gränserna ordentligt. Det skulle också få stopp på den trafik på Medelhavet som Löfven oroar sig för.

Vidare är det oerhört pinsamt att Löfven fortsätter att säga att man inte ska kunna vara med i Schengen-samarbetet om man inte accepterar vissa flyktingkvoter och dessutom menar att han nu minsann "höjer tonen". Ingen bryr sig om hur mycket han höjer tonen och det finns inga mekanismer för att sparka ur länder ur Schengen, allra minst på grund av för låg asylinvandring. Det är dock festligt att han ännu en gång påpekar att man inte bara kan acceptera det som är positivt, dit asylinvandring plötsligt inte längre hör.

Agenda valde att dela upp intervjun i två delar, och det är den andra som blir mest besvärlig för statsministern. Naturligtvis kan Stefan Löfven inte förklara varför det som Tobias Billström (M) sade var "avhumaniserande", medan det går bra för honom själv att fundera kring volymer, något han faktiskt gör även i detta program. Jag tror för övrigt att få tycker att regeringen reagerade "för snabbt".

Samtidigt, vilket Anna Hedenmo också påpekade, har regeringen inte ens en linje i detta, då miljöpartistiska ministrar som Gustav Fridolin ständigt tar avstånd från den egna politiken. Som jag har sagt tidigare, är jag dock orolig för att Miljöpartiet faktiskt får igenom sin hållning att mottagningssystemen ska byggas ut så att maximala volymer kan tas emot. Risken finns, eftersom Socialdemokraterna inte har några tyngre ideologiska argument än att 163 000 asylsökande på ett år var svårt att hantera rent praktiskt.

Även överklassmänniskan och asylposören Anne Ramberg kommenterade inslaget:

Vi är nog många svenskar som tycker att välfärden, och ett fungerande samhälle i stort, är viktigare än att uppnå en maximal asylinvandring.

De låga förväntningarnas man

Det är troligen inte alltid särskilt lätt att vara socialdemokrat. Kontrasten mellan bilden av ett stort och statsbärande parti, som stöds av mer än halva folket och som alltid själva borde utgöra landets regering, möter verklighetens opinionssiffror. Samtidigt har partiet tvingats regera med Miljöpartiet, en koalition som inte ens har majoritet i riksdagen. Vore jag själv socialdemokrat, skulle jag dock ha absolut svårast för de företrädare man vaskar fram till ledande positioner, varav de flesta visar på partiets oförmåga att attrahera intelligenta människor.

Jag påmindes återigen om detta demokratiska problem när Aftonbladet idag valde att intervjua statsministern. Svaren var lika intetsägande och märkliga som vanligt. På frågan om han var förberedd på regeringsansvaret, svarar Löfven:

"Jag måste ha en beredskap för att det händer saker som inte går att förutse." 

Med ovanstående uttalande i åtanke, blir svaret på om inte regeringen agerat något sent i samband med asylkrisen intressant:

"När vi tog budgeten hade vi en prognos från Migrationsverket som låg på ungefär 74 000 asylsökande i år. I dag kan vi se att vi kommer sluta på 160 000-170 000. Det är en stor skillnad. Hade ökningen vi såg vid halvårsskiftet hållit i sig hade vi inte landat på 10 000 i veckan. Jag tror inte på den som säger att det gick att förutse."

Låt oss ta ytterligare ett exempel där statsministerns linje blir något oklar:

"I april sa du att det inte finns någon gräns för hur många människor som kan komma till Sverige. Hur ser du på det i dag?
– Jag ser på precis samma sätt. Ingen har för mig presenterat var den gränsen ligger. Det har att göra med vår egen mottagningsförmåga och kapacitet. Det är så många faktorer, så någon sådan given gräns finns inte."

Vid en senare fråga säger Löfven:

"Vi måste få ned antalet asylsökande för att få kontroll på situationen." 

Stefan Löfven menar alltså att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot, samtidigt som antalet måste minska. Att skylla på att ingen har preciserat ett exakt antal för honom är minst sagt bisarrt. Antingen får han be någon att göra det, eller göra en egen bedömning. Ovanstående svar säger faktiskt ingenting.

Aftonbladet bjöd också på en liten analysrunda av Löfvens insatser, och Anders Lindbergs medverkan gör att vi så småningom kan komma till min egentliga poäng.




Lindbergs inledande analys är alltså ungefär att Löfvens upplevda tillkortakommanden beror på att människor hade väntat sig mer vänsterpolitik och rentav högre skatter. När Lindberg säger att han skulle ha velat att regeringen tidigare hade vidtagit "alla de här åtgärderna som senare har kommit" är det något oklart vad han menar, särskilt när vi vet att han själv ständigt motsätter sig alla restriktioner i asylpolitiken. Tvärtom finns i hans ledarkrönikor en röd tråd, som brukar gå ut på att problem i världen bäst löses genom att de tas till Sverige. Att han har velat se en stor mängd modulhus uppföras är däremot sannolikt helt korrekt.

Kritiken mot Löfvens bristande kommunikationsförmåga kallar Anders Lindberg för "jättedum", och hävdar rentav att den skulle handla om att man inte tycker om Löfvens politik. Lindberg talar om att olika politiker har olika stil och att Löfvens är "ganska korthuggen, ganska direkt och ganska rak", vilket är en mycket välvillig beskrivning av en person som analyserar fenomen efter fenomen som "inte okej". Föga förvånande använder han just "yvig" om Håkan Juholt, vilket var ordet som alla, inklusive han själv, använde för att undvika att säga "lite dum i huvudet". En statsminister som varken kan debattera, tala inför människor, eller ens ge någorlunda bildade kommentarer kring olika händelser, är ett problem.

Stefan Löfven har förvisso en svår parlamentarisk situation, men det är han ju till stor del själv skyldig till, genom att inför valet inte försöka skapa några allianser. På många sätt har han i själva verket startat ur ett drömläge. Hans företrädare var Mona Sahlin och Håkan Juholt. Efter Juholt hade det socialdemokratiska partiet stora svårigheter att hitta någon som åtminstone inte var sämre, vilket sannerligen inte är ett högt ställt krav, men fick till och med gå utanför riksdagen för att landa i Löfven. När han väl blivit vald bestod hans huvudsakliga taktik i att inte göra några uttalanden, vilket förtjust togs emot av socialdemokrater som var nöjda med att det åtminstone inte blev några märkliga utspel av Juholts slag. Förväntningarna på den ny partiordföranden var inte alls höga, vilket Anders Lindberg försöker hävda, utan tvärtom mycket låga.

Socialdemokraterna vill så innerligt tro att deras partiledare är fullt kompetent och till slut kommer att lösa allting. Under den första regeringsperioden bestod deras försvar av Löfven i att han minsann inte fick regera på sin egen budget. Numera använder många av dem taktiken att kalla kritik mot Löfven för "klassförakt". I själva verket visar en sådan analys på ett verkligt klassförakt, då man inte begär att människor med enklare bakgrund ska kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt. Stefan Löfven ska dock inte bedömas som svetsare, utan som tung makthavare. Det är inte heller så att han kom in i politiken direkt från fosterhemmet, då han faktiskt hade varit fackligt heltidsanställd i åtminstone ett tjugotal år och då sannolikt också kunnat läsa böcker.

Det börjar bli dags att Stefan Löfven, och gärna även Åsa Romson och Gustav Fridolin, bedöms som vuxna människor och makthavare, istället för som hyggliga människor man bör tycka synd om.

Krönikörsgräl om Stefan Löfvens inkompetens

Till att börja med får jag be läsarna om ursäkt för att det har blivit lite väl mycket Anders Lindberg de senaste dagarna, men han blir alltmer ensam i sin maniska kamp för fortsatt massinvandring, politisk korrekthet och förljugna resonemang. Det som gör Lindberg upprörd denna gång är att en högerskribent råkat kritisera Stefan Löfven och hans bristande förmåga att uttrycka sig. Per T Ohlssons "angrepp", under rubriken "Mannen utan språk", är pricksäkert:

"När terrorn hade slagit till mot Paris den 13 november 2015, Frankrikes och Europas 9/11, hade Stefan Löfven detta att säga om dem som reser från Sverige till Syrien för att ansluta sig till mordmaskiner som Islamiska staten, IS:
'Det är inte okej.'
Den platta frasen, 'inte okej', är ett av Löfvens retoriska favoritgrepp när han kommenterar allvarliga ting. Som när det för några månader sedan cirkulerade uppgifter om att Ryssland hade övat för landstigning på Gotland:
'Det är inte okej att överhuvudtaget planera sådana saker.' "

Ohlssons text bjuder på ett antal exempel på Löfvens sätt att tala:

"I en intervju i Sydsvenskan i våras förde han ett resonemang kring alliansfrihet som ingen förstod, förmodligen inte heller han själv, med tanke på Sveriges fördjupade Natosamarbete:

'Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.'

Ytor fria från vad? Försvar?"

Ohlsson menar att en del av förklaringen till Löfvens bristande handlag ligger i att han dessutom omgett sig med "rungande stolpskott":

"Nu har Sverige en statsminister som efter mer än ett års arbetsträning snubblar på orden, svamlar och flackar med blicken. Det inger icke respekt och kan inte bara förklaras med Stefan Löfvens brist på politiska meriter, utan måste också förstås som en konsekvens av en märklighet med hans regeringsbildning efter valet 2014."

Per T Ohlsson

Vad har då gjort Anders Lindberg så upprörd? Hans egen text, "Nu börjar högern tvåminutershatet", antyder vad indignationen handlar om:

"I helgen skrev publicisten Per T Ohlsson på Sydsvenskan en text om att Stefan Löfven inte kan prata. Detta är något vi måste prata om, tycker han.
Det var, med vass penna och drypande klassförakt, ett lustmord på statsministern."

Eftersom kritiken kommer från höger, måste det förstås handla om förakt för den klass Stefan Löfven kommer ur, för övrigt något som även Håkan Juholt kände sig drabbad av. Det är ju en bekväm omtolkning av ett eget misslyckande. I själva verket är det Anders Lindberg som uppvisar klassförakt, när han menar att man inte kan begära mer av en person med Löfvens bakgrund. Lindberg utvecklar tankegången:

"De flesta svenskar tycker nog annars att Stefan Löfvens livsresa är ganska imponerande. Han började som fosterbarn utan någonting och blev statsminister, från Ådalen i Västernorrlands län till Rosenbad. Hans liv är också berättelsen om ett Sverige de flesta av oss är väldigt stolta över. Ett land där en jordbrukare från Högsjö socken i Ångermanland kan väljas till rikets mäktigaste ämbete lika väl som en grabb från fina Täby. Där det inte spelar roll om din mor är hemsamarit och din far arbetar i skogen. Du kan lyckas ändå."

Visst kan man tycka att Löfvens "livsresa" är imponerande, men man ska komma ihåg att den till stor del möjliggjorts av socialdemokratins påfallande oförmåga att attrahera intelligenta människor, vilket inte har med klasstillhörighet att göra. När man väl hade gjort sig av med Juholt, var Löfven helt enkelt det bästa man kunde skaka fram ur de egna leden. Stefan Löfven har, vilket Lindberg ändå har noterat, landets högsta ämbete och ska inte bedömas som en svetsare. Det är förstås trevligt för Löfven själv att ha kommit så långt, men landets medborgare bör kunna kräva betydligt mer duglighet av regeringschefen. Även Jean-Marie Le Pen har en enkel bakgrund, men han ses av både vänner och fiender som en mästare i att använda det franska språket. Mot slutet av Lindbergs text kommer en sorts sammanfattning:

"Håkan Juholt har många brister, Stefan Löfven också. Att de inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem."

Att Ian Wachtmeister pekas ut beror förstås på hans överklassbakgrund, men varken Per T Ohlsson eller någon annan har identifierat just honom som en förebild i vältalighet. Hos en ledande politiker är det faktiskt en stor brist att inte kunna uttrycka sig på ett intelligent sätt, och att hävda att man inte kan begära det av någon med en enkel bakgrund, utgör i detta sammanhang det verkliga klassföraktet.

Folkhemmet och oron

När Ingvar Persson, festligt nog,
håller föredrag om hur man skriver
i en tidning.

I dagens Aftonbladet plockar ledarskribenten Ingvar Persson, under rubriken "Jimmie Åkesson utnyttjar vår oro", fram det gamla resonemanget om hur de berömda "högerextremisterna" spelar på människors rädslor. Vi får till att börja med en tillbakablick på Socialdemokraternas historia:

"Enligt Ljunggren växte social­demokratin fram ur en känsla av vrede. Vrede mot fattigdom, usla arbetsvillkor och alla sorters elände, men också ilska över att inte fullt ut räknas. Kampen för ­demokrati, organisation och en annan ordning blev också en kamp för ­värdighet."

Man skulle kunna tänka sig att en liknande, helt legitim, vrede återfinns idag, men nu är det annorlunda:

"Ungefär här smyger sig en ­lite obehaglig tanke in, ett mönster som går igen. Men den här gången är det höger­extremism och främlingsfientlighet som håller på att byta känslomässig dräkt.
[...]
Nu är det inte bara ilskan, ­utan framför allt ­ängslan som ­ska mobilisera."

Det fanns säkerligen många människor som tyckte att socialdemokratins framväxt kring förra sekelskiftet var "obehaglig", men dess idéer har sedan präglat mycket av det svenska samhället. Idag är det alldeles uppenbart att Sverigedemokraternas politik skulle ha genomförts för många år sedan. Därefter blir det så där dumt som det gärna blir i fulmedias krönikor:

"Rädslan för det främmande, för brottslighet och för att trygg­heten är hotad. Och allt det där ska Sverigedemokraterna lösa, om ­de bara får stänga landets gränser."

Det är fortfarande ingen som vill stänga landets gränser. Varför måste debatten kring invandringsfrågan bli så förenklad, känslosam och polariserad? Landet kan vara öppet för både handel och turism, utan att ha en enorm årlig invandring från Afghanistan, Syrien, Somalia och Eritrea. Ett asylstopp skulle inte i ett slag lösa problem kring kriminalitet och otrygghet, men det är en absolut förutsättning för att ens ha möjlighet att försöka.

Denna invandring utgör inte alls något främmande. De flesta människor som ifrågasätter den förda invandringspolitiken är inte rädda, utan inser av fullt logiska skäl att den knappast skapar en bättre framtid för Sverige. De irrationella känsloargumenten står det andra lägret för, med sina eviga mantran om "öppenhet", "människosyn" och "ansvar". Persson fortsätter längs samma linje:

"Att jämföra folkhemsbygget med Sverigedemokraternas isoleringsplan skulle vara ­ohistoriskt, dumt och orättvist. Folkhemsbygget gav riktiga svar, Sverigedemokraternas isolering skulle inte lösa ­något alls."

Återigen är det fantastiskt att se att alternativet till EU:s mest extrema invandringspolitik är "isolering". Är Finland ett isolerat land? Estland? När det gäller folkhemmet, skulle man med fog kunna säga att Sverigedemokraterna förvisso inte har skapat det, men de förefaller idag vara de enda som vill försvara det mot den senaste generationernas borgare och socialdemokrater. Ingen kan väl på allvar tro att det "mångkulturella" samhället har någon som helst potential att bli ett folkhem? Det är ingen slump att var femte väljare som röstade på Socialdemokraterna förra året sedan dess har bytt till Sverigedemokraterna, eller att det sistnämnda partiet nu är största parti bland LO-medlemmar.

Den avslutande frågan är motiverad:

"Den stora frågan är förstås vilka svar dagens ­Socialdemokrati har på vår tids oro?"

Jag skulle säga att Socialdemokraterna idag saknar alla svar, särskilt kring det som hos svenskarna skapar oro. Den famlande Stefan Löfven ses nog inte ens av socialdemokrater som någon landsfader. Finns det någon som känner ett stort förtroende för att Socialdemokraterna, tillsammans med Miljöpartiet, kommer att föra en resolut politik för att bevara ens spillrorna av folkhemmet?

Dagens citat: Stefan Löfven

"Man kan inte lägga börd...det här ansvaret, den här utmaningen, på några få länder, utan det måste fördelas."
Aftonbladet TV (24:30)

Sveriges statsminister ger uttryck för den inte alldeles nya tanken att fler länder i Europa "måste ta sitt ansvar", men råkar för ett ögonblick glömma bort vilken vokabulär som alltid ska användas. Eftersom orden "ansvar", och inte minst "utmaning", är väl inlärda finner han sig dock snart.

Göran Persson kritiserar Socialdemokraternas kongress

I dessa dagar håller Socialdemokraterna partikongress, med två teman; "Framtidens jobb" och "Framtidens folkrörelse". Av någon, kanske självklar, anledning utelämnar man exempelvis migrationsfrågan. Detta kritiseras nu av den förre statsministern Göran Persson i Expressen. Han ser svårigheter att avgränsa ett ämne som sysselsättning och skulle helst ha velat se att även invandringsfrågan berördes:

"Ja, det tror jag - och det tycker jag att man ska göra också. Det är en så viktig faktor i svensk politik. Invandring är en sådan styrka med så väldigt många spänningar inbyggda, så man måste hantera det. Det är viktigt."

Anledningen till att han anser att det är en "viktig faktor i svensk politik" kan vi nog tacka Sverigedemokraterna för. Själva verkligheten har hittills inte fått de övriga politikerna att på allvar diskutera frågan. När Göran Persson motiverar varför invandring är en sådan styrka, blir det lite dumt. Han kommenterar Moderaternas ökända "öppna hjärtan"-retorik:

"Ja, och det budskapet tror jag fortfarande gäller från Moderaterna. De gör nog ungefär samma ekonomiska analys som jag gör, och betonar vikten av befolkningsökning. Problemet i dag är att mottagandet inte är rättvist fördelat över landet, och det där skapar konflikter och spänningar. Så om man tror på vikten av att öka Sveriges befolkning med hjälp av immigration, då måste vi få till stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna för introduktionsfasen."

En tillväxt som skapas av befolkningsökning är inte nödvändigtvis positiv, eftersom man måste titta på tillväxten för BNP per capita. Nationalekonomen Tino Sanandaji har på Realtid.se och sin egen blogg visat att Sveriges BNP per capita under de senaste åren i princip stått stilla och förklarar bland annat:

"Tillväxt av BNP som beror på en större befolkning generar dock inte större välstånd, helt enkelt eftersom kakan måste delas på proportionerligt fler."

Sanandaji förklarar att den ökande befolkningen inte motsvaras av samma antal arbetade timmar, vilket drar ner produktiviteten:

"I stället för att fokusera på att öka produktiviteten satsade Alliansen på att öka befolkningen, vilket de med diverse grumliga resonemang låtsades var synonymt med “tillväxt”. Att ha Bangladesh och Nigeria som förebilder i den ekonomiska politiken gjorde dock inte Sverige till ett rikare land."

Göran Persson framhärdar dock med en dåres envishet att migrationen driver tillväxt och bjuder på ett något märkligt exempel:

"Det är viktigt att förstå. 25 procent av barnen som föds i Sverige i dag har en mamma som emigrerat till Sverige."

Denna siffra är förstås positiv i sig och borde kanske ligga på 50 eller 100 procent?

Jag skriver mer om Tino Sanandajis syn i nästa nummer av Nya Tider.

Dagens citat: Stefan Löfven

"Uppgiften blir svårare nu än när vi satte målet, så är det. Men det är också en stor tillgång för vårt land att människor kommer till Sverige."
Aftonbladet

Statsministern medger att den årliga tillförseln av asyl- och anhöriginvandring gör att regeringens jobbmål kan vara svårt att nå. Hur en konstant ström av nya arbetslösa ändå är en tillgång utvecklas inte, utan lades i vanlig ordning till för sakens skull. Löfven framhåller validering av utländska utbildningar som viktig, men tillägger också:

"Sedan är det också en del som har låg utbildningsnivå. För dem ska vi se till att de får utbildning från den nivå där de befinner sig och en så snabb etablering som möjligt."

Det är egentligen fantastiskt att tillströmningen bara måste fortsätta, alldeles oavsett konsekvenser och hur läget i landet ser ut.

Dagens citat: Stefan Löfven

"Vi har en utveckling som säkert skrämmer många människor. Vad är det för samhälle vi går till mötes. Vad är det som håller på att utvecklas?"
Expressen

Vår statsminister, som tillsammans med Miljöpartiet regerar landet, uttrycker efter den senaste skottlossningen i Göteborg sin oförståelse inför en utveckling som många andra har kunnat förutse.

Den senaste händelsen kommer inte på något sätt från en klar himmel, då Göteborg sedan en längre tid upplever ungefär en skottlossning i veckan. I samtliga fall är dessa händelser direkt kopplade till mångkulturen. Massinvandringen kommer naturligtvis att fortsätta och Löfven bjuder på den sedvanliga lösningen:

"Vi har skärpt straffen när det gäller grovt vapenbrott, och det är viktigt att ha gjort det. Men vi behöver gå vidare och också titta på förberedelse av grovt vapenbrott, så vi kan förhindra den organiserade kriminaliteten, att komma över vapen och därmed också göra det möjligt att utföra sådana här saker."

Få individer är idag i lika hög grad ansvariga för samhällets utveckling som just Stefan Löfven.

Stefan Löfven stapplar vidare

Det var nu länge sedan Socialdemokraterna förmådde attrahera intelligenta personer till positioner i partiet, något som blir tydligare för varje partiledarval och ministerutnämning. När den svagbegåvade Håkan Juholt skulle ersättas, kunde man inte ens hitta någon i riksdagen för att nå upp till den nivå där man landade; Stefan Löfven. Ingen påstod att han var intellektuell, eller ens intelligent, men hans "förhandlingsskicklighet" framhölls ständigt, en förmåga som man med facit i hand sannerligen kan ifrågasätta. Det verkar helt enkelt inte särskilt svårt att vara förhandlare för facket, där det finns två parter som måste enas och i Sverige är vana vid samförstånd. Betänk att det nu är Petter Thorwaldsson, ytterligare en person som ger ett lätt efterblivet intryck, som besitter Löfvens gamla post.

Stefan Löfvens taktik var från början att hålla sig undan och inte ge några som helst besked, vilket fungerade i opinionen en tid, men när det väl var dags att regera och sy ihop en regering blev exponeringen desto större. Han är en usel talare, en usel debattör och verkar rent allmänt ha lite svårt att hänga med. Varje gång han kommer till en debatt har han ett antal meningar i huvudet, sannolikt förberedda av en medarbetare, som han ska försöka få fram. Ofta blir de tämligen malplacerade, då debatten råkar handla om någonting annat, och när oväntade frågor eller repliker dyker upp, står han svarslös. Angående extravalet och SD, har nu någon sagt till honom att han ska trycka på att de har svikit sina vallöften till bland annat pensionärer. Det är ju inte alldeles sant, eftersom SDs egen budget blev nedröstad, men det blir både märkligt och tjatigt när Löfven ska försöka hamra in det.

Det visar sig nu att SD fortsätter att växa i opinionen, samtidigt som invandringsfrågan (tillsammans med ekonomin), har seglat upp som en viktigare fråga för svensken.

I dagens Aftonbladet kommenterar Stefan Löfven undersökningen genom att inte låtsas om invandringsfrågan:

"Du ser själv vilken fråga som ligger i topp."

Han pekar då på sysselsättning och jobb, som om det inte på något sätt hänger ihop med invandringen. I själva verket ökar antalet jobb, men Sverige fyller samtidigt på med i runda slängar 100 000 nya arbetslösa varje år, vilket leder till utanförskapsområden och skapandet av en underklass med etniska förtecken. Även samma tidnings Lena Mellin skriver:

"I väljarbarometern från Aftonbladet/Sverige tycker som publicerades i förrgår ökade stödet för Sverigedemokraterna med två procentenheter. Det var den första mätningen sedan nyvalet blivit en realitet. Dagens mätning från Aftonbladet/Sverige tycker visar att utvecklingen fortsätter att gå Sverigedemokraternas väg. ­Några dagar före valet i höstas ansåg mindre än en femtedel, 18 procent, av väljarna att invandrare och flyktingar var en av de viktigaste valfrågorna. I dag tycker mer än var fjärde väljare, 26 procent, att det är det."

Hon pekar också på att inte heller ekonomin är någon paradgren för Löfven:

"I den nya mätningen av de ­viktigaste valfrågorna tycker 31 procent att den svenska ekonomin är en av de viktigaste val­frågorna. Före valet var 23 procent av väljarna av den upp­fattningen.
Också det här är förändringar som borde ge Stefan Löfven fjärilar­ i magen. Ekonomin är en moderat paradfråga och under hela förra mandatperioden ansåg­ fler väljare att en M-ledd regering skulle sköta ekonomin bättre än en S-ledd."

Än mer smärtsamt var det naturligtvis att se Stefan Löfven i bild i veckans Agenda. Efter att i vanlig ordning ha skyllt sin misslyckade regeringsbildning på SD och Alliansen, uttrycker han sin egen förträfflighet med följande:

"Jag måste ju se till att göra de försök som jag ska se till att göra och det är precis det jag har gjort."

Någon gång under intervjun lyckas Löfven pressa in det där som han förberetts med, och som vanligt blir det lite märkligt, när han får frågan om extravalet i kombination med rekordstor invandring:

"Vad de fällde budgeten på, det var sänkt pensionärsskatt. De fällde budgeten på en ökad satsning på äldrevården, på sjukvården, på färre barn i de lägra åldrarna i klasserna, på lärarsatsningen."

Hans tämligen förljugna "analys" är alltså att SD röstade ned regeringens budget för att partiet inte ville se dessa välfärdssatsningar. Att SD ökar sitt stöd i opinionen, lyckas Löfven helt vända på med en egen verklighet:

"Det är ju fler som tycker...som får en sämre bild av Sverigedemokraterna med detta."

Varje uttalande från Löfven riskerar att bli genant, men låt oss slutligen titta på när han alldeles själv ska försöka förklara varför han använde ordet "fascistiskt". Han försöker först komma undan med att referera till Henrik Arnstad, vilket han dessutom gör med en fullständigt allvarlig min och upprepande av ordet "forskare". Den duktiga programledaren Camilla Kvartoft framhärdar dock:

"Men så länge man accepterar de demokratiska principerna..?"

Löfven ger som svar en historielektion som vi aldrig hört förut:

"Ja, men det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnaden på fascismen och nazismen."

Det var en alldeles ny distinktion, som naturligtvis inte har någonting med verkligheten att göra och kanske rentav skulle få Henrik Arnstad att leta efter skämskudden. Lite mer bildade människor skulle kunna nämna ett antal skillnader mellan de båda ideologierna, exempelvis kring just rasism, men få skulle hävda att Benito Mussolini var demokrat.

Därefter hinner Löfven också med att upprepa sin egen förvanskning av Aftonbladets rubrik till Jimmie Åkessons debattartikel, men jag tror att vi nöjer oss här...

Dagens patetiska attacker mot SD

Katrine Marçal

Idag bjuder två av Aftonbladets mest exponerade politiska kommentatorer på varsin attack mot SD och partiets agerande i budgetomröstningen. Låt oss börja med Katrine Marçal (tidigare Kielos), som plockar fram den där förhoppningen om att "Väljarna kan straffa SD för det här kaoset". Hon inleder med en referens till Nederländerna, där Geert Wilders PVV tappade röster vid ett nyval 2012, men hon glömmer förstås att PVV återigen är landets största parti i opinionsundersökningarna. Det blir sedan dags att referera till den viktigaste personen i alla SD-sammanhang:

"När Jimmie Åkesson i oktober meddelade att han skulle sjukskrivas förändrade det den politiska spelplanen. Men inte på det sätt som många av oss trodde. Partiet togs i stället snabbt över av den mer radikale Mattias Karlsson. Mannen som fram till dess främst varit känd för svenska folket för sitt uttalande om att Zlatan inte var svensk."

Ärligt talat tror jag inte att det finns en enda sverigedemokrat som går och funderar på huruvida Zlatan är svensk eller inte, men det är en enormt viktig fråga för journalisterna, som aldrig tröttnar. Deras analys är troligen: "Zlatan är ju en folkkär figur, och många enkla människor är säkert besatta av fotboll, så om SD säger någonting dumt om honom, så kan vi knäcka dem".

Som vanligt anser etablissemanget att en röst på Alliansens budgetförslag plötsligt, för första gången, gjorde riksdagen till en sandlåda, vilket den tydligen aldrig varit tidigare, trots alla manövrar mot SD. I Katrine Marçals värld är det så oansvarigt att inte rösta på vänsterbudgeten, att referensen till sandlådan inte riktigt räcker till:

"Att kalla det hela för sandlåda är ett hån mot alla Sveriges hårt arbetande treåringar. Det enda exempel på mer omoget beteende jag hittat i veckans nyhetsflöde var Nordkoreas hot om att beskjuta Sydkoreas julgran med artillerield. Och då var detta ändå veckan när Vladimir Putin höll sitt årliga jättetal."

Denna bild publicerar verkligen
Aftonbladet idag

En passage är intressant:

"Inte heller ligger Socialdemokraterna som parti nödvändigtvis illa till ­inför ett extra val. Kristdemokraterna kan mycket väl åka ur riksdagen och Folkpartiet går till val med samma ledning som i katastrofvalet i september. I Moderaterna har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lämnat efter sig ett stort hål. Den bitterhet som partiet har uppvisat sedan det förlorade ­regeringsmakten (till en före detta svetsare!) kommer inte kunna kompensera för att de inte har utvecklat några nya politiska idéer."

Visst, men hur ser det ut på vänstersidan? Den nu bevisat inkompetente Stefan Löfven är statsministerkandidat även i mars. Han går dessutom till val med samma budget som nu röstades ned, och avser att ännu en gång bilda regering med Miljöpartiet, en kombination som endast 2% av svenskarna vill ha. Jag har mycket svårt att se hur vänsterpartierna ska kunna gå framåt i mars, särskilt om Moderaterna lyckas skaka fram en ny partiledare.

Så kommer då det där om hur SD har svikit sina väljare:

"Låt oss inte heller glömma att SD nu röstade för en budget som gick tvärt­emot alla deras löften till pensionärer, vården och till arbetslösa."

Jag vill då påminna om att SD faktiskt hade en egen budget, som röstades ned. Sedan hade de att välja mellan två budgetar, som båda skulle ha inneburit svikna vallöften. I den märkliga svenska debatten är innehållet i Alliansens budget SDs fel och framför allt är det "oansvarigt" och "sandlåda" att inte helt enkelt stödja vänsterns budget. Katrine Marçal ser sig sannolikt som en intellektuell, men debattnivån hamnar mot slutet där den brukar:

"Att i några minuter få leka stora ­killen och spela med förtroendet för hela det svenska ­politiska systemet var viktigare för Mattias Karlsson."

Ovanstående rader var inte sandlåda? Mattias Karlsson har inte saboterat det svenska politiska systemet, utan följt det till punkt och pricka. Att sedan Socialdemokraterna tycker att de ska ha en maktposition som närmast är given av Gud, är en annan fråga. Få händelser under hösten lär ha skadat förtroendet för svensk politik mer än när Stefan Löfven presenterade sin regering, fullproppad med oerfarna individer, miljöpartister och till och med en islamist.

Lena Mellin

Samma tidnings eviga Lena Mellin fortsätter med sandlådereferenserna i ett än infantilare inlägg, under rubriken "SD förstår inget - trots svar på tal hela tiden". Låt oss inleda med vad hon menar med denna rubrik:

"SD-ledningen med ­vikarierande partiledaren Mattias Karlsson i spetsen har tyvärr ingenting förstått. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, yttrar sig i talarstolen och i utskotten – och får svar. Hela tiden, faktiskt. Inte i en enda parti­ledardebatt har Jimmie Åkessons inlägg mötts med kompakt tystnad."

I själva verket erkänner till och med många av partiets motståndare att SDs företrädare krossar de övrigas i de flesta riksdagsdebatter. Nej, man får inga svar. Underbyggda och genomtänkta inlägg och frågor från SD bemöts med "människosyn", "öppenhet" och "alla människors lika värde". Fredrik Reinfeldt, som ändå var statsminister, hade som standardsvar "jaha, Jimmie Åkesson ger sig på invandrarna".

Det är och förblir de övriga partierna och medierna som har fördummat debatten kring invandringsfrågan, genom att aldrig diskutera den sakligt, utan ständigt använda känsloargument och tomma ord som "människosyn".

Dagens citat: Stefan Löfven

"Nu säger de att de inte vet hur de kommer att göra. Det är klart att de har gjort analysen tidigare, nu håller man bara Sveriges riksdag och hela Sverige i väntan. Det tycker jag är ett allvarligt agerande."
Expressen

Vår historiskt svage, i många avseenden, statsminister kommenterar Sverigedemokraternas kommande avgörande i budgetomröstningen. Det är intressanta ord att komma från just denne man. Månad efter månad, ända fram till valet, vägrade han att berätta med vilka han avsåg regera, och han har blivit känd som mannen som aldrig ger besked och vars favoritfras är "vi ska sätta oss ner och titta på det här". Löfvens ovilja att ge några besked om samarbeten var i sanning "ett allvarligt agerande" och vi ser nu dess konsekvenser.

Statsministern bjöd på fler funderingar i TV4s morgonsoffa:

"Det är en ovanlig situation i svensk riksdag därför att vi har ett av partierna, Sverigedemokraterna, som har gjort riksdagen till sin egen lekstuga och det är allvarligt."

Återigen, den där lekstugan eller sandlådan skapades direkt när SD kom in i riksdagen och inte av dem själva, utan deras motståndare, där andra partiers ledamöter gruvade sig inför att dela kopiatorrum eller bänkrad med en sverigedemokrat. Finansminister Magdalena Andersson (s) har även skrutit om att hon drog för persiennerna för att inte behöva se någon representant för partiet. I det ljuset är SDs agerande kring den rödgröna budgeten inte särskilt barnsligt. Det är knappast SDs fel att Löfven inte har klarat av att planera eller bygga allianser.

"Men det tvingar mig inte att ha ett politiskt samarbete med dem, för deras värderingar ligger så långt ifrån mina. Ett parti vars partiledare säger att det farligaste sedan Adolf Hitler är muslimer, det kan jag inte samarbeta med."

Det tragiska med ovanstående uttalande är inte att Stefan Löfven ljuger, utan att han sannolikt inte ens är medveten om det. I sin debattartikel skrev Jimmie Åkesson aldrig det som återges ovan, utan bjöd på ett längre och mer utvecklat resonemang, där Aftonbladet valde rubriken "Muslimerna är vårt största utländska hot".

Guldkorn ur partiledardebatten

Löfven talar medan några av de andra stjärnorna lyssnar

Igår hölls då den nya riksdagens första partiledardebatt. Det blev en delvis intressant tillställning, inte minst eftersom det var Stefan Löfvens debut i sammanhanget. Som vi har kunnat konstatera tidigare, är han en förvånansvärt usel talare och debattör. Det var också Fredrik Reinfeldts sista debatt i kammaren, som han pliktskyldigt närvarade vid, men där engagemanget inte räckte till för att besvara frågor. Istället använde han tillfället för bjuda på några storslagna sammanfattningar och visdomsord till ledamöterna. Eftersom Reinfeldt de senaste månaderna har fokuserat på att skapa någon sorts humanistiskt eftermäle, blev det förstås också en passus om "öppenhet", "tolerans" och "främlingsfientlighet":






Föga förvånande innehöll de högtravande fraserna en mängd nonsens. Att resa och vara öppen för andra kulturer är inte samma sak som att förespråka massinvandring. Det är inte heller så att dessa nya kulturer nödvändigtvis är öppna för andra, inte ens den svenska, vilket vi ser i form av bland annat religiös klädsel och en fixering vid vad som sker i Mellanöstern.

Det är fullt möjligt att Fredrik Reinfeldt verkligen är stolt över landets etniska utveckling, men det är en ren lögn att det skulle göra Sverige starkt. Reinfeldt sammanfattar utvecklingen som "allt detta goda", mot vilket det dock finns ett hot och en oroande utveckling, som inte består i ökande kriminalitet eller islams utbredning, utan av de svenskar som motsätter sig den förda invandringspolitiken. Som vanligt kallas detta "främlingsfientlighet", "vi-och-dom-tänkande" och att "se världen i svart och vitt". Dessa begrepp blir ju något av ett självmål, då Reinfeldt och de övriga sjuklövarna sannerligen ser invandringsfrågan och SD i svart och vitt och där inga nyanser eller seriösa diskussioner får förekomma. Vi får följaktligen också höra, inte för första gången, att en annan uppfattning kring invandringspolitiken handlar om "okunskap", "rädsla" och "distans". Det är i så fall märkligt att de som ivrigast förespråkar mångfald har sett till att distansera sig maximalt från denna, samtidigt som SD skördar störst framgångar i de svenska områden som ligger inbäddade i mångkulturen, som exempelvis Almgården i Malmö eller Rannebergen i Göteborg. I Danderyd, Lidingö och Nacka, röstar endast 5-7% på SD.

Reinfeldts avslutande ord, om att riksdagsledamöterna har ett ansvar för att skapa det samhälle de själva vill leva i, blir i detta sammanhang parodiskt, då ytterst få av dem skulle vilja leva i den verklighet som formas av massinvandringen.


Låt oss sedan hoppa till Jimmie Åkessons replik på Stefan Löfven:




I det avslutande svaret till Jimmie Åkesson brister det hos Löfven, men det är som vanligt svårt att avgöra hur mycket som har planterats in av staben, och hur mycket han själv tvingas formulera. Redan svarets inledning är patetisk, då han radar upp dagens vanliga taktik, genom att skilja på partiet och dess väljare, samt kalla kritik mot invandringspolitiken för att "utse syndabockar". Det är Reinfeldts gamla fula knep; att förflytta skulden från sig själv till "invandrarna".

Löfvens sista meningar är särskilt pinsamma, då han vill tala om för sverigedemokratiska väljare att "Jag förstår. Jag ser hur ni har det". Han syftar här på den vanliga vänsteranalysen, där människor röstar på SD för att de har blivit marginaliserade av Alliansens ekonomiska politik, och nu måste upplysas om att det egentligen är socialism de behöver. Det är en teori som inte bara dumförklarar dessa väljare, utan som dessutom inte heller förklarar varför det även finns högutbildade och högavlönade sverigedemokrater. När slutligen en usel talare och okarismatisk person som Löfven försöker få in lite glöd, genom att upprepa "alltid, alltid" med emfas, faller det så platt att det blir smärtsamt att beskåda. Något svar på frågan hur regeringen ska få igenom någon politik fick Jimmie Åkesson dock inte.

Även i sitt eget anförande fokuserade Jimmie Åkesson på Löfvens svagheter som statsminister:




När Stefan Löfven ska bemöta detta, inleder han istället med att tala om "SD historia", där både "hakkors", "rasism" och givetvis "människosyn" plockas in:




En stor poäng görs alltså av att Åkesson skulle ha skrivit att "muslimer är vårt största utländska hot sedan andra världskriget", trots att meningen kommer från en rubrik som Aftonbladet själva formulerade. Det är också något komiskt att Löfven understryker att han respekterar alla väljare och är statsminister för hela Sverige, trots att var åttonde väljares åsikter helt ska ignoreras och demoniseras. Försöken att skilja mellan SD och partiets väljare förblir patetiska. Ännu en gång riktade Löfven sig till dessa väljare för att förklara att han både ser och hör dem, men tanken att dessa egentligen vill ha socialdemokrati med Miljöpartiets migrationspolitik är idiotisk.

Låt oss avsluta med Åkessons replik mot Åsa Romson, där han förgäves försöker få henne att tänka i realistiska och ekonomiska termer:





Partiledardebatten bjöd på fler intressanta replikväxlingar, där även alliansledarna attackerade den vilsne Stefan Löfven på ett utmärkt sätt, men det skulle här bli ohanterligt att kommentera hela den fyra timmar långa sessionen. Det är dock tydligare än någonsin att Sverige har fått en svag regering med mycket svaga företrädare.

Stefan Löfvens patetiska nationaldagstal

Först nu har även jag hunnit ta del av Stefan Löfvens tal i Rinkeby. Många av er har kanske redan sett det, men jag vill ändå ge några kommentarer. Det var det mest patetiska tal jag hittills har hört från denna dag, även om jag inte har sett hela Erik Ullenhags framträdande vid Islamic Center i Malmö.

Till att börja med tycker jag att det är en aning nedlåtande att åka ut till Rinkeby och anta att invånarna enbart vill höra om rasism. Det är också mycket bisarrt att en ledande politiker använder nationaldagen till att tala om nazism, i 1940-talets Tyskland dessutom, inför invandrare. Dessutom var själva inramningen deprimerande, där publiken verkade mer intresserad av att filma sig själva, än höra Löfvens orerande. Jag förvånas också av vilken usel talare han är, som på ett föga entusiasmerande sätt läser upp en märklig text och är tvungen att titta på stödlappar ett par gånger för varje mening. När Jimmie Åkesson talar, kommer tillresta dit för att vända ryggen som någon sorts protest, men när Stefan Löfven talar, vänder de egna anhängarna ryggen av ren tristess.





En dag som 6e juni 2014 tänker Stefan Löfven alltså på Sofie Scholl. Inte nog med att det är helt groteskt att lägga ut texten om henne på vår nationaldag i Rinkeby; även hans faktauppgifter är felaktiga. Sofie Scholl hängdes inte, utan avrättades med en mindre giljotin, vilket var en vanlig avrättningsmetod i Tredje Riket och faktiskt förekom i både Väst- och Östtyskland under de följande åren. Inte ens denna detalj fick Stefan Löfven rätt. Han ville gärna tala om nazism, men saknar naturligtvis all kunskap om den historiska nazismen. Det är inte en särskilt bildad person som vi sannolikt kommer att få som statsminister om några månader.

Det blir också något av ett hyckleri när han talar om att "nazister" försöker skapa rädsla och skapa misstänksamhet mellan människor. Vad gör han då inte själv, när han åker ut till ett invandrarområde, där många kanske inte följer den svenska samhällsdebatten särskilt noga, och börjar orera om en nazistisk fara?

Det har också uppmärksammats att Löfven sedan oblygt citerar proften Mohammed, för att vinna några poäng. Vad Löfven, eller den som har plockat fram citatet, troligen inte förstår, är att "broder" här inte betyder alla andra, utan andra muslimer. Att främja islam är knappast ett sätt att bygga solidaritet mellan befolkningsgrupper, eller skapa en "öppen och välkomnande gemenskap". Men visst, han fick förstås en applåd. En komisk detalj är att Löfven faktiskt säger att han vill skapa ett Sverige "där alla behandlas olika".

Följande passage är också lite löjeväckande när det uttalas av just denne man:

"...utan kunskapen i ditt huvud, och kraften i din själ, är det som avgör vilken väg i livet som du tar."

Om denna princip hade varit sann, skulle vi aldrig behöva se Stefan Löfven på landets högsta post.

Dagens bild II: Stefan Löfvens nationaldagsfirande

Stefan Löfven firar denna dag, tillsammans med andra sjuklövare, i Rinkeby, ackompanjerad av ett spännande mångkulturellt program. Erik Ullenhag, som just har talat på Islamic Center i Malmö, bjuder sedan på lite extra tragikomik, i ett svar till Mehmet Kaplan, av alla människor:

Dagens citat: Stefan Löfven

"Sverige ska vara ett anständigt land som tar sitt ansvar när människor behöver skydd. Vi ska ta tillvara på deras potential. Snabbare jobb eller utbildning. Dessutom ska människor som kommer till oss och arbetar också ha samma villkor som alla andra."

Stefan Löfven får frågan om hur han ser på invandring och ger precis det nonsenssvar som förväntas. Varför skall just denna fråga vara befriad från alla krav på analys, argument eller fakta? På vilket sätt gör just stor invandring Sverige till ett anständigt land? Kan man kräva lägre skatt för att man tycker att det är det enda anständiga? Är det anständigt att ha en stor mängd våldtäkter eller usla villkor för våra äldre? Jag skulle också gärna en enda gång få höra på vilket sätt Sverige har ett ansvar för situationen i alla andra länder.

Sedan är det ju en fantastiskt god nyhet att Stefan Löfven helt enkelt kommer att ge människor snabbare jobb. Det borde vi ju i så fall ordna åt alla människor, alldeles oavsett ursprung.

Aftonbladet

Dagens citat: Annie Lööf

"Med Jimmie Åkesson i den ena handen och Jonas Sjöstedt i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valrörelse."

Idag inleddes Centerns kommundagar i Malmö, och Annie Lööf, som sällan bjuder på något annat än manisk retorik, plockar fram det gamla trötta greppet att motståndarsidan i själva verket samarbetar med Sverigedemokraterna. Vi vet att vänstern gärna säger att SD ingår i Alliansen, som ju är i minoritet, men denna gång gör Stefan Löfvens skepsis inför arbetskraftsinvandring att han på ett filosofiskt plan hamnar tillsammans med de som inte förstår skönheten i öppna dörrar och nybyggare.

"Stefan Löfven ransonerar solidariteten och säger att den bara räcker till dem med svenskt pass. Facken ska ges vetorätt på vem som ska få komma hit."

Att solidariteten i första hand bör gälla de egna medborgarna är fullständigt normalt i de flesta länder i de flesta tider, men har i dagens Sverige som bekant blivit en fruktansvärd tanke. Vi skall dock komma ihåg att Stefan Löfven, och övriga vänstern, är föga trovärdiga i denna fråga. De motsätter sig arbetskraftsinvandring, eftersom dessa arbetare skulle konkurrera med deras egna väljare, men vill gärna ta emot stora mängder av flyktinginvandrare som kanske inte kommer att arbeta. Att även en stor flyktinginvandring skadar de svenska arbetarna låtsas man inte om. Även Annie Lööf förefaller ytterst förvirrad, eller åtminstone förljugen, då syftet med arbetskraftsinvandring aldrig brukar handla om solidaritet. Länder vill helt enkelt attrahera den arbetskraft de behöver och saknar i den egna befolkningen.

De eviga attackerna kring vem som sopar banan för, samarbetar med, eller stödjer sig på SD, är endast positiva, då de understryker att det endast finns ett riktigt oppositionsparti och att detta utgör tyngdpunkten i svensk politik. Vad jag fortfarande inte förstår är emellertid: vad tror Sjuklöverns partiledare sig vinna på att utmåla motståndaren som på något sätt sammankopplad med SD? Skall inbitna socialdemokrater bli skrämda av att Stefan Löfven går hand i hand med Jimmie Åkesson och därför gå över till Centern, av alla partier? Eftersom Lööf här talar till sina egna medlemmar, får vi anta att syftet är att på något sätt stärka dessa i deras centerpartistiska övertygelser. Varför i så fall inte hellre tala om fördelarna med arbetskraftsinvandring, istället för tramset om "Jimmie Åkesson i ena handen"?

Annie Lööf ger ständigt ett intryck av att vara en mycket märklig person, även för att vara politiker. Hon kan prata maniskt i timmar utan att staka sig, med uppspärrade ögon och yviga gester, men vi bjuds aldrig på några konkreta idéer eller argument, utan alltid en strid ström av obegripliga visioner och floskler.

Hela talet kan läsas här och bjuder på många fler intetsägande fraser:

Om vad Centern ensamt stod för:
"För alla människors lika rätt och värde. 
För ett öppet Europa. 
För ett enat Europa." 

Om vägvalet:
"Sverige står vid ett vägskäl i människosyn, men det är också ett vägskäl i synen på Sverige. 
Ska vi vara en avkrok i norra Europas periferi - eller ska vi vara en öppen, dynamisk 
tillväxtregion dit människor med de största drivkrafterna och de bästa idéerna söker sig?"

Om en aktuell film:
"Hundraåringen Allan Karlsson tog på sig tofflorna och klev ut genom fönstret på 
äldreboendet i Malmköping. Det var en revolt som chockade omgivningen. I mina ögon var 
det en manifestation för självständigheten, för egenmakten och för att man fortfarande kan 
själv. Även om man råkar vara hundra år." 

Låt oss avsluta med ett litet uttryck, som återkommer i talet. Det är så meningslöst och intetsägande att jag misstänker att det tänkts fram personligen av Annie Lööf och att hon är närmast lyrisk över hur lyckat det blev:

"Och för en närodlad politik."

SvD
Aftonbladet
DN

Patetiska svar från Stefan Löfven

Det är alltid något smärtsamt att se Stefan Löfven i en debatt, eller som här, i en intervju. Vid varje framträdande påminns man om att här är en man som kastats in i något, där hans kapacitet inte riktigt räcker till. I debatter blir det pinsamt tydligt att han anländer med några inövade fraser, sannolikt framtagna av någon annan i kretsen, men när dessa sedan skall utvecklas eller försvaras, får han problem. I dagens intervju bjuds vi på ett antal inövade och krystade svar, floskler, hyckleri och rena lögner.

Till Löfvens försvar kan sägas att man åtminstone får intrycket att han någonstans har en politisk vilja, även om visionerna eller resonemangen är av det enklare slaget. Det gör honom betydligt mer sympatisk än exempelvis Mona Sahlin, som endast drevs av ärelystnad, där hon hemskt gärna ville bli partiordförande och statsminister, men inte var särskilt intresserad av det politiska arbetet. Idag är kanske Veronica Palm den tydligaste motsvarigheten, möjligen i konkurrens med Jytte Guteland. För att ingen skall tro att det handlar om att de är "unga" kvinnor, kan vi nog lägga till Mikael Damberg i den kategorin. Socialdemokraterna lockar, av naturliga skäl, ärelystna personer, men verkar helt sakna förmåga att attrahera intelligenta individer.

Redan frågan om det kommande valet besvaras med en floskel, som var löjeväckande redan när Fredrik Reinfeldt skulle avvisa påståenden om sin trötthet:

Hur nervös är du?

– Jag är inte nervös. Jag ser fram emot det. Verkligen. Jag är taggad.

Eftersom ingen politiker, eller för den delen företagsledare, vill säga att man sedan länge saknat intresse för sitt uppdrag, har i Sverige just ordet "taggad" blivit populärt att använda. Jag tror nog att Stefan Löfven delvis drivs av en politisk vilja, och säkert också en personlig ambition, men att han skulle vara "taggad" inför valrörelsen tror jag faktiskt är något överdrivet. När Reinfeldt använder ordet, blir det direkt patetiskt.

På den eviga frågan om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna, ger Löfven ett svar som låter ganska rimligt, men ändå är tämligen förljuget:

Hur ska ni hantera SD i valrörelsen?

– Vi ska inte hantera dem på något speciellt sätt. Jag gör anspråk på att bli Sveriges statsminister och vill bilda regering, då är min politiska huvudmotståndare Moderaterna. Min verkliga motståndare finns i arbetslösheten, alldeles för dåliga skolresultat och en välfärd som krackelerar med den här regeringen.

Moderaterna är Socialdemokraternas historiska huvudmotståndare, och borde egentligen vara det fortfarande, men idag är de faktiska skillnaderna mindre än vad man vill göra sken av. Det handlar om tusenlappar här och där i budgeten, snarare än omvälvande visioner. Framför allt tror jag att utelämnandet av Sverigedemokraterna är en medveten strategi som vi kommer att se mer av under valrörelsen. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna har någonting att vinna på att argumentera mot Sverigedemokraterna, eftersom de skulle förlora varje debatt, då de saknar svar på framtidens ödesfrågor. Den enda taktiken som kan begränsa SDs valframgångar, är att framställa det politiska landskapet som en konflikt mellan en tydlig höger och en tydlig vänster.

Journalisternas enorma intresse för SD visar dock att partiet faktiskt nu är tyngdpunkten i svensk politik; kraften till vilka alla måste förhålla sig. Även om övriga partiledare kommer att göra allt för att bibehålla den traditionella blockpolitiken, är jag övertygad om att mediernas märkliga behov av att ständigt smutskasta och bekämpa SD, kommer att verka till partiets fördel.

När Löfven sedan får fler frågor om SD, kommer naturligtvis flosklerna i en strid ström.

Är det en konflikt som är svår för dig, eftersom det samtidigt finns många inom framför allt LO-kollektivet som hotar med att stödja Sverigedemokraterna?

Den är svår i det avseendet att jag...öh, eftersom jag tycker så genuint illa om Sverigedemokraternas värderingsgrund. Att de inte står upp för människors lika värde, som är den mest grundläggande värderingen, för mig personligen, för vårt parti. I den meningen är det svårt att ett sånt parti kan få ett ökat inflytande. De flesta som säger sig vilja stödja, eller kunna stödja, Sverigedemokraterna, de står inte för de värderingarna. 

Redan reporterns fråga är bisarr och allt annat än neutral. Jag tror inte att LO-medlemmarna "hotar" med att stödja SD, utan att de faktiskt sympatiserar med partiet och avser att rösta på det. Att sedan journalister och socialdemokrater ser det som ett hot är en annan sak.

I sitt svar träffar Löfven nästan helt rätt i det som alltid skall sägas i detta sammanhang, även om han ännu inte lärt sig att det heter "värdegrund", samt att han kunde ha lagt till någonting om "obehaglig människosyn". Det skulle vara mycket intressant att fråga Löfven om hur den värdegrunden ser ut. På vilket sätt står SD inte upp för människors lika värde? När sa de att människor hade olika värde? Hur "står man upp" för människors lika värde? 

Den sista meningen är också fantastisk, även om vi ofta hör liknande historier om hur väljarna inte förstår vad SD "egentligen" står för. Man får lust att fråga Löfven vilken statistik och analys han kan bjuda på för att underbygga uttalandet.

Blir du stressad av att Reinfeldt markerar så hårt mot SD?

– Nej, varför skulle jag bli det? Han markerar, det är en sak att prata men sedan drar han fram det femte jobbskatteavdraget tillsammans med dem. Det är också därför det är viktigt när jag ger besked i regeringsfrågan att jag gör det utifrån att jag inte tycker att ett högerpopulistiskt parti ska få avgörande inflytande i riksdagen. Om det skulle bli så måste vi kunna samarbeta över blockgränsen. Det kan se ut på olika sätt. Det behöver inte innebära att man sitter i regering tillsammans.

Mycket stort hyckleri, Stefan. Hur gick det till när regeringens förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt röstades ned? Då fick nämligen S, V och MP stöd av just SD, vilket gjorde att regeringens förslag inte gick igenom. Följaktligen så fick detta "högerpopulistiska" parti ett avgörande inflytande, som vid ett antal tidigare omröstningar.

I nästa fråga går Löfven från floskler och hyckleri, till rena lögner:

Vad vill du göra åt tiggarna i Sverige?

– Tiggeri beror på fattigdom och fattigdom kommer av att människor inte har arbete, så det är arbete som gäller. Det är därför jag sa det första dagen jag blev vald som partiledare. För vuxna människor är det arbete, arbete, arbete men inte vilka som helst, det ska vara schysta jobb. Men det är klart att arbete för din egen försörjning är själva grunden.

Varenda människa i det här landet borde idag känna till att det tiggeri vi ser på gator och torg inte har någonting med svensk arbetsmarknadspolitik att göra. Det handlar om romer från sydöstra Europa, som reser hit enbart för att tigga, och eventuellt stjäla, vilket de skulle göra även i sina hemländer eller andra västeuropeiska stater. Att använda deras närvaro för någon sorts arbetsmarknadspolitisk poäng är så dumt att det knappt ens kan kallas för ohederligt.

Det är troligt att denne man blir statsminister i september, men det är inte särskilt troligt att vi får se några omvälvande förändringar i politiken, särskilt inte i positiv riktning. Migrationspolitiken kommer som vanligt att sättas av Miljöpartiet, vilket gör all annan politik närmast irrelevant.

Maria Ferm ställer krav på Socialdemokraterna. Ni förstår kring vad.

"Vi kommer aldrig att bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige"'

Bör verkligen en 28-åring, uppvuxen i förmögna och
helsvenska Vellinge, bestämma Sveriges migrationspolitik?

Miljöpartiet de grönas talesperson i rättspolitiska och migrationspolitiska frågor, Maria Ferm, betonar vad som är absolut viktigast vid en regeringsbildning. Anledningen är att Socialdemokraterna, som ju skall vara ett arbetarparti och har starka band till LO, har invändningar mot arbetskraftsinvandring. I förra veckan presenterade Socialdemokraterna ett tiopunktsprogram för svensk arbetsmarknad tillsammans med LO. En av punkterna i programmet är att de fackliga parterna ska kunna stoppa arbetskraftsinvandring i yrken där det finns arbetslöshet.

Socialdemokraterna har inga problem med massinvandring, så länge som de tillkomna inte arbetar. Nu är knappast kostsam asylinvandring heller positiv för svenska arbetare, men den är kanske mindre direkt kännbar. Den svenske arbetaren behåller jobbet, så att han kan betala asylanternas bidrag. Partiets funderingar kring arbetskraftsinvandring är intressanta, då man betänker den fullständigt ansvarslösa flyktinginvandringen de vill bedriva. Valledare Jan Larsson säger:

”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.”

Det skulle också vara väldigt bra om man, innan man öppnar för Europas mest generösa flyktinginvandring, först såg om det fanns bostäder och arbetstillfällen. Även Stefan Löfvens kommentar är tämligen förljugen:

”Har vi ett behov eller har vi inte ett behov?  Jag tycker att parterna ska få ge uttryck för det. Det är högst rimligt.”

Hur stort är vårt behov av helt outbildade somalier och afghaner? LO skall alltså få bestämma om arbetskraftsinvandring, men den vanlige svensken skall absolut inte få tycka till om den mycket större flykting- och anhöriginvandringen. Råkar de rösta in ett parti som vill minska den, måste alla övriga partier se till att isolera detta parti, även om det innebär att samarbeta med traditionella motståndare, eller rena extremister som Miljöpartiet.

Rösta på Löfven eller Reinfeldt och ni
får Miljöpartiets invandringspolitik

De flesta förstår att Jan Larssons retorik kring arbetskraftsinvandring endast handlar om att hålla de egna väljarna nöjda, men statsvetaren Jonas Hinnfors befarar någonting mycket värre:

”Det finns forskning som pekar på att när man säger som han gör legitimerar man den hårdare linje som SD har. Det Sverigedemokraterna säger blir inte lika omöjligt att yttra. Det är en förvånande strategi att S tassar in på det här området. Man gör det förmodligen för att man är orolig för SD men risken är att man gör det lättare att rösta på Sverigedemokraterna”

Även en statsvetare anser alltså att kritik mot den förda invandringspolitiken skall vara omöjligt att yttra. För många av oss är det oerhört lätt att rösta på Sverigedemokraterna, och det beror mindre på arbetskraftsinvandring, än på den fullständigt destruktiva flyktinginvandringen.

Jag befarar att, när nu regeringsmakten hägrar, Stefan Löfven gladeligen går med på vilka migrationspolitiska vansinnigheter som helst, för att få med sig Miljöpartiet. Detta är egentligen det stora hotet i svensk politik; att oavsett vilket block som regerar blir det Miljöpartiet som bestämmer migrationspolitiken. Fredrik Reinfeldt gjorde det för att stänga ute SD och håna dess väljare, medan Stefan Löfven kommer att göra det för att skapa majoritet.

DI

Dagens citat: Stefan Löfven

"Det politiska landskapet är något annorlunda. Då fanns det inget Miljöpartiet. Då var Vänsterpartiet uttalat kommunistiskt, det är det inte nu. Så den politiska kartan ser annorlunda ut"

Stefan Löfven försöker förklara varför stödet för Socialdemokraterna nu ligger på 52% bland LO-medlemmarna, jämfört med 68% i Löfvens yngre dagar. Av någon anledning utelämnar han ett nytt parti som numera är det näst största i förbundet, Sverigedemokraterna med 16%, vilket festligt nog motsvarar den exakta väljarflykten. Efter SD kommer Moderaterna och de av Löfven nämnda V och MP ännu längre ner.

I sitt uttalande gjorde Löfven alltså en lögnaktig undanmanöver för att, som vanligt, inte ens behöva nämna Sveriges tredje största parti.

Aftonbladet Webb-TV

Lena Mellin kravlar vidare

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag om opinionsläget och hur Socialdemokraterna är det oppositionsparti som vunnit minst genom sin ställning i opposition. Själv tycker jag snarare att det är ganska förvånande att partiet fortfarande attraherar hela 38% av befolkningen, trots att politiken inte skiljer sig radikalt från Alliansens och trots att man har Stefan Löfven som partiledare. Möjligen kan det bero på att socialdemokrater är så pass luttrade och vana vid usla partiledare, att vad som helst efter Mona Sahlin och Håkan Juholt upplevs som en stor ledare.

När sedan Lena Mellin skall ge en liten kommentar om de övriga oppositionspartierna, blir det patetiskt på allvar:

"Allra bäst har det gått för Sverige­demokraterna som ökat med nära 95 procent om man jämför dagens notering i Aftonbladet/United minds med valresultatet. Det främlingsfientliga konservativa partiet under ledning av Jimmie Åkesson bärs fram av känsla av frustration i vissa grupper. Särskilt yngre män med låga inkomster och låg utbildning."

Det börjar bli lite väl tröttsamt att stöd till Sverigedemokraterna alltid beror på ett eget misslyckande, här kallat frustration, och aldrig på ett stöd för partiets politik eller en välinformerad skepsis mot invandringspolitiken som förs av de övriga partierna. När det sedan gäller det här med låg utbildning och låg inkomst, skulle det kunna vara ett objektivt konstaterande, men det är inte så det används. Jag tycker att det vittnar om en mycket märklig människosyn, när man menar att högskolestudier, och till och med inkomstnivå, gör en person mer meriterad att ha åsikter om samhället. Jag har själv en akademisk utbildning, men tycker inte att det automatiskt gör mina åsikter mer legitima än någon annans, enbart för att denne saknar dessa studier. Jag gissar att Moderaternas väljare i genomsnitt har både högre utbildning och högre lön än Socialdemokraternas, men jag har aldrig hört att det sistnämnda partiet därför underkänns och hånas. Lena Mellin själv har troligen journalistutbildning, vilket möjligen kan ses som högskoleutbildning, men inte imponerar särskilt mycket på mig, men det har uppenbarligen inte gjort henne till en fantastisk tänkare och visionär, även om lönen överstiger de flestas.

Källa: Exponerat

Efter att ha tagit del av hennes beskrivning av Sverigedemokraterna, kan vi titta på hur de två övriga mindre oppositionspartierna beskrivs:

"Näst bäst har det gått för Miljöpartiet som växt med knappt 29 procent, enligt samma räknemetod som jag beskrev ovan. MP uppfattas, rätt eller fel, av många som ett modernt vänsteralternativ, utan att vara dogmatisk i ­frågor som privatiseringar och rutavdrag."

Man skulle också kunna beskriva det som ett fullständigt verklighetsfrämmande parti, som vill göra det mesta i människors liv svårare och dyrare och vars politik skulle sänka både näringsliv och välfärd. Man skulle också, vilket aldrig görs, kunna fråga dem hur de egentligen tänker sig att fri invandring skall kombineras med välfärd och miljöarbete. Vänsterpartiet beskrivs helt neutralt:

"Vänsterpartiet, som samlade ­sina kommun- och landstingspolitiker i helgen, har lite i skymundan också klättrat i opinionsmätningarna. Jonas Sjöstedt har hittat ett mantra i motståndet mot vinster i välfärdsföretag och uppenbarligen har det fått effekt."

Även om vi bortser från ovanstående nonsens, blir det lite svårt att ta Lena Mellin på allvar som analytiker, när hon avslutar med:

"Oavsett vilket är det dags för Stefan Löfven att lägga in en högre växel om han vill nå sitt mål, att bli Sveriges nästa statsminister."

Vad är det för analys? Löfven behöver inte alls lägga in någon växel för att bli statsminister, utan kan lugnt hålla sig undan fram till valet, eftersom hans parti ändå är det klart största och de rödgröna mycket väl kan få egen majoritet. Även om de inte skulle samla ihop över 50%, kan Löfven få med sig ytterligare något parti, eller helt enkelt regera i minoritet, likt den nuvarande regeringen. Allt talar nu för att det blir regeringsskifte nästa år, alldeles oavsett vad Stefan Löfven gör eller inte gör. Troligen är den mest framgångsrika strategin att istället växla ner ytterligare ett steg, eftersom Löfvens relativa framgång helt har byggt på att han gömt sig så mycket som möjligt.

Aftonbladet