söndag 28 oktober 2012

Demokraturen och språket



Man talar ofta om att vi lever i en demokratur. Med detta menas att vi delvis är en demokrati, eftersom vi har fria val, yttrandefrihet osv. Medierapporteringen däremot lämnar en hel del att önska. Inför valet 2010 diskuterades överallt hur man skulle stoppa de otäcka Sverigedemokraterna från att ta sig in i riksdagen, och Expressen hade till och med en löpsedel med en ihopskrynklad SD-sedel och en uppmaning att inte rösta på detta parti. Man måste nästan påminna sig om att SD inte "tog sig in" i riksdagen genom någon naturkatastrof, utan som representanter för över 300 000 medborgare. Detta är ju själva syftet med vår parlamentariska demokrati; medborgarna väljer vilka som ska representera dem i parlamentet. Några hundratusen vill ha representanter från exempelvis Miljöpartiet och några hundra tusen vill ha representanter från SD.



I medierna diskuterades hur man skulle stoppa SD. Vissa menade att man skulle tiga ihjäl partiet, andra menade att man skulle "ta debatten", eftersom "trollen spricker i ljuset". Väljare som sympatiserar med SDs program är alltså inte vanliga medborgare, utan troll, och om man bara ställer upp i en debatt, så vinner man automatiskt, eftersom de övriga sju riksdagspartierna står på den goda sidan. Det måste ha varit en chock när SD ändå fick 5,7% i riksdagsvalet - hade man haft en felaktig strategi? Inte upplyst folket tillräckligt? En förklaring man ibland hörde var att de här 300 000 väljarna nog var ok som människor, men inte förstått vad SD "egentligen" står för. Att en väljare kanske var väl insatt och bedömde SDs program som det bästa för Sverige kunde man inte tänka sig i etablissemang och medievärld.

En annan aspekt av språket som länge irriterat bloggen är de epitet man lägger till partier som diskuterar just invandringsfrågan. I utrikesrapporteringen heter det "högerpopulisten Jörg Haider", "högerextremisten Jean-Marie Le Pen" och här hemma alltid "främlingsfientliga Sverigedemokraterna". Observera att övriga partier endast benämns med deras riktiga namn - vi har aldrig hört rapportering kring "kommunisterna eller vänsterextremisterna Vänsterpartiet", "karriärpartiet Socialdemokraterna" eller något liknande. Detta är ett mycket märkligt fenomen i Sverige - vi kan diskutera skattesatser och bidragsnivåer, men nivån på invandringen, som ändå är en viktig framtidsfråga - kan man inte diskutera. Det finns bara en väg, annars är man av någon anledning "högerextremist".

Även mötesfriheten är ofta under hot. När exempelvis Sverigedemokraterna har en sammankomst, givetvis alltid fredlig, dyker det upp våldsbenägna vänsterextremister för att stoppa mötet - just det, stoppa, inte diskutera eller välja att lägga sin röst på något annat parti, det normala i en riktig demokrati. I media omskrivs sådan attacker som protester och motdemonstranter, inte som våldsamma extremister som försöker stoppa ett demokratiskt parti.

Spelar allt detta då någon roll? Ja, bloggen tror faktiskt det. Om man ständigt matas med beskrivningar om "främlingsfientliga" hit, och "högerextremister" dit, känns det kanske inte helt bekvämt att lägga sin röst på ett sådant parti, även om man håller med om programpunkterna i sak.

Som intressant kontrast kan man titta på behandlingen av Miljöpartiet, som trots att de har ett fullständigt orimligt program, med bland annat helt fri invandring, aldrig granskas kritiskt, eftersom åtminstone hälften av journalisterna röstar på just detta parti. Följaktligen får man också 10% av rösterna.



Demokrater?


Icke-demokrater?







Uppdaterat: Precis efter ovanstående rader skrivits dyker en liten krönika upp.
Krönika i DN

Den har rubriken ”MP siktar högt – och träffar rätt” och handlar om att man bör bygga en linbana till Nacka....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar