Näthat igen

Innan internet fanns hade medieetablissemanget monopol på sanningen, och kunde dag ut och dag in mata befolkningen med sina egna åsikter, utan att några motröster kunde göra sig hörda. I slutet av 1990-talet dök då internet upp, och plötsligt kunde varje medborgare själv publicera sig och kommentera samtiden. På samma sätt innebar det en demokratisk revolution när de gamla tidningarnas nätversioner införde kommentarsfält, där vi vanliga människor kunde diskutera och kommentera nyhetsflödet. De stängdes dock lika snabbt när det visade sig att vanliga människor inte nödvändigtvis stod på etablissemangets sida.

Idag kallar etablissemanget avvikande åsikter för "näthat", och fria medier blir följaktligen "hatsajter". Känslan jag själv tycker dominerar på dessa sajter är inte hat, utan en enorm frustration. Denna frustration har de etablerade medierna själva skapat genom sin enorma likriktning och sitt åsiktsförtryck. Tänk om man hade haft lite variation bland sina krönikörer och dessutom tillåtit läsarna att diskutera? Observera att jag nu inte talar om rena hot; dessa är lika olagliga som på tiden före internet. När medieetablissemanget talar om näthat betyder det dock så mycket mer; det är helt enkelt alla yttringar av avvikande åsikter.

GP skriver idag om näthatet. Artiklarna består av, liksom tidigare artiklar av exempelvis Åsa Linderborg, lika delar självömkande och självförhärligande. Man anser att man själv är en storslagen och fin människa, som står upp för något viktigt, och då blir motarbetad av mindre storslagna och fina människor.

GP lyfter speciellt fram kvinnor som offer för detta näthat. Det är möjligt att kvinnor utsätts för grövre hot, men jag är övertygad om att de allra flesta regimkritiker vänder sig lika mycket mot Jan Helin och Oisin Cantwell, som mot Lisa Bjurwald och Åsa Linderborg. Sara Britz skriver:

"Vi är kvinnor som gör vårt jobb. Granskar, diskuterar, har olika åsikter."

Nej, det är ju just det här som är grundproblemet; att det i media inte finns någon diskussion, och framför allt inte olika åsikter. När såg ni senast en krönika som försvarade Sverigedemokraterna, eller ville diskutera huruvida massinvandring är ett framgångsrecept för Sverige? Ska vi låta Katarina Mazetti stå oemotsagd när hon trumpetar ut att det inte finns några svenskar, att den enda svenska kulturen är att vråla på kor och att Jimmie Åkesson borde klä sig i bomberjacka och kängor?

"Polisen handfallen"