Svenskhet och mötet med nya kulturer

Media brukar tycka om att pressa företrädare för Sverigedemokraterna om vad svenskhet egentligen innebär. Ofta faller dessa då i fällan, och hamnar i långa, meningslösa utlägg om allt från lågmäldhet till gardinuppsättningar. Jag brukar istället hävda att de flesta svenskar nog har en ganska klar uppfattning om vad som är svenskt, men framför allt: i mötet med nya kulturer från Mellanöstern blir det väldigt tydligt vad som inte är svenskt.

Jesús Alcalá kallar sig idag för jurist och författare, men är tidigare känd för att ha förskingrat biståndspengar från Sida för att leva flott i Paraguay. I dagens SvD skriver han om det uppmärksammade hedersmordet på den 19-åriga Maria Baro i Landskrona, som han menar inte riktigt kvalificerar för ett hedersmord. Jag tänker inte lägga mig i huruvida detta fall platsar som hedersrelaterat enligt Alcalás definitioner, men tycker det är ett utmärkt exempel på en kultur som är helt främmande för den svenska.

Maria och hennes familj är yazidiska kurder, och historien som leder fram till hennes död skulle inte kunnat utspelas med personer av svensk kulturell bakgrund. Värderingarna och handlingarna är oss fullständigt främmande.

"På sin 19-årsdag den 23 april 2012 knivhuggs Maria till döds hemma i sin lägenhet i Landskrona. Hennes kropp och ansikte trasas sönder av 107 hugg. Rättsläkaren kommer senare att säga att han aldrig sett något värre."

Maria berättade själv:
 ”Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Innan jag skulle fylla tolv så blev jag kidnappad till Kurdistan med mina bröder… När jag var 15 så blev jag våldtagen och bortgift.”

Tvångsgiftet är en affärsuppgörelse mellan Marias far och den 30-årige Majed. Priset på Maria är – så står det i vigselbeviset från den 5 maj 2009 – 90 gram 21 karats guld. Tre månader efter bröllopet tar hon sig till Sverige. Resan ingår i Majeds framtidsplaner. Maria ska resa först och han komma efter genom familjeanknytning

Även brodern Marino, som senare kommer att åtalas för mordet, skulle giftas bort som 14-åring, men flydde då tillbaka till Sverige. Även syskonens mor har hämtats hit genom anhöriginvandring och falska papper:

”Jag kom ensam på grund av familjeanknytning… Jag blev bortgift och då förfalskade min pappa mitt pass och jag var liten och visste ingenting.”

Modern är i själva verket 12 år när hon kommer till Sverige som bortgift till den "svenske kurden" Ismail, som också gjort henne med barn. Efter år av misshandel följer en skilsmässa:

"Viktorias erfarenheter är smärtsamma. För många i omgivningen är hon en ”hora”, hon har haft sex med män efter skilsmässan. Och i den omgivning hon rör sig är de flesta – med Viktorias egna ord – inga ”snälla svenskar”. Det är en krets där många, om än inte majoriteten, är människor ur hennes egen kurdiska minoritetsgrupp: yazidier. Gentemot denna krets står Viktoria handfallen."

Om Maria själv sägs:
I skolan har hon problem, hon skolkar ofta. Klasskamraterna finner henne jobbig eftersom hon är störande och krävande och har svårt att hålla inne med sin ilska. När hon fattar humör är hon snar till våld. I fosterhemmet trivs hon inte eftersom det är ”väldigt svårt för en blattetjej att leva med en svensk familj”.
Socialbyrån skaffar småningom en lägenhet åt henne. Hon hör ofta av sig. Flera socialassistenter månar verkligen om Maria. Hon berättar för dem hur hon har det, men hennes uppgifter är motstridiga. Inte sällan far hon med osanning.

Om brodern:
"Då och då spårar han ur. Han tycker om sin huvudlärare, men har trots det slagit honom. Efteråt bad han om förlåtelse."

Alcalá berättar vidare:
"När jag läser förundersökningen slås jag av hur vanligt tvångsgifte är bland de förhörda. Jag räknar till 14 tvångs- eller bortgifta kvinnor och flickor. Nio av dem är födda i Sverige."

Om man läser hela Alcalás artikel blir kanske historien tydligare, men den slutar iallafall med att brodern mördar sin syster Maria. Berättelsen väcker ett par vanliga frågor hos mig, bland annat hur dessa personer kan resa fritt fram och tillbaka till Kurdistan, ett område som åtminstone någon, i alla familjeanknytningsärenden, måste ha sagt sig fly ifrån. Framför allt undrar jag dock:

Varför måste vi ta hit dessa människor och denna kultur, när de så uppenbart inte går ihop med ett svenskt samhälle?




Om domen i Fria Tider