När blir man svensk?

För ett tag sedan sände SVT dokumentären ”Hej svensk", om en skolklass i Husby i Stockholms kommun. Det första man reagerar på, och vilket filmen också handlar om, är att det i klassen inte finns en enda elev med svensk bakgrund. Dilsa Demirbag-Sten utgår idag från denna film, när hon i DN ställer den vanliga frågan kring när man egentligen accepteras som svensk.

"Dokumentären fångar det som upptar en stor del av det politiska samtalet. Vem är svensk? Vem har rätt att kalla sig svensk? Kanske också: Vem vill vara svensk?"

"USA talar man om första och andra generationens amerikaner. Mitt Romney lyckades göra bort sig även bland de mest inbitna Republikanerna sedan han krävt en mer restriktiv immigrations­politik. USA:s berättelse bygger på den hårt arbetande immigranten som lyckas skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn och som sedan tacksamt ger tillbaka till det samhälle som gav honom eller henne möjligheten.
I Sverige envisas vi med att kalla människor för första och andra generationens invandrare. För inte så många år sedan talade man till och med om tredje generationens invandrare."

Att jämföra med USA är alltid vanskligt, men kanske framför allt när det gäller frågor kring invandring och nationalitet. Till skillnad från Sverige, har USA faktiskt alltid varit ett invandringsland. Följaktligen handlar den amerikanska identiteten mycket om värderingar, exempelvis kring frihet och social rörlighet.

Att identiteten i Sverige handlar mycket mer om etnicitet är egentligen inte särskilt märkligt. Vårt land har funnits i 1000 år, haft vad vi kan kalla en svensk befolkning, och denna befolkning har dessutom talat svenska. Hur mycket dagens elit än vill förneka det, spelar utseende, kultur och språk en stor roll för vem vi uppfattar som svensk. Att en person från exempelvis Mellanöstern sticker ut i det nya landet är inte heller särskilt märkligt.

Jag tror absolut att många invandrare i Sverige möts av fördomar och misstänksamhet. Det beror förstås på att ett tidigare homogent samhälle, på mycket kort tid fyllts på med väldigt många, mycket främmande kulturer. Denna omvandling har dessutom skett över huvudet på svensken, och det är troligt att denna frustration ofta drabbar den som kommer utifrån.

Sedan spelar förstås den invandrades egen inställning en stor roll. Jag skulle tro att en absolut majoritet av dem som söker sig till USA faktiskt vill bli amerikaner, och dessutom är beredda att jobba hårt för att erövra en plats i det nya landet. Jag misstänker också att det är en absolut minoritet av dem som söker sig till Sverige, som har någon som helst önskan att bli svensk, eller ens kunskap om vad det innebär. Att vår flyktinginvandring dessutom huvudsakligen utgörs av muslimer förbättrar knappast utgångsläget, då det är svårt att tänka sig ett större hinder mot integration än just islam.

Att kalla någon för "andra generationens invandrare" är självklart felaktigt rent språkligt, då man knappast har invandrat om man är född här. Varför har vi då så svårt att se en andra generationens invandrare som svensk, kort och gott? Även här spelar förstås ursprunget en roll. En person med två norska föräldrar, men som är född här, skulle troligen aldrig uppfattas som utlänning. På samma sätt, får troligen en person med två irakiska föräldrar ofta frågan om varifrån han "egentligen" kommer.

Jag kan förstå att det blir frustrerande för en invandare till Sverige att känna att man aldrig riktigt kommer att accepteras som svensk fullt ut. Jag tror dock att det är orealistiskt att förvänta sig att svensken helt kommer att kunna bortse från ett utländskt namn eller utseende; därtill är vår nationella identitet alltför stark.

Ett första steg för att skapa ett harmoniskt förhållande mellan ursprungsbefolkning och nytillkomna skulle dock vara att faktiskt minska volymerna som kommer hit. Om vi istället tagit emot en tiondel av vad vi gör nu, skulle klassen i Husby rent statistiskt ha tre elever med utländsk bakgrund, istället för trettio. Dessa tre elever skulle då lära känna pursvenskar, och troligen känna sig som lite mer svenska själva. Samtidigt skulle svenskens frustration minska, och man skulle kanske återigen kunna betrakta en utlänning med intresse och nyfikenhet, istället för som en kolonisatör och snyltare.