Nyanserat, men fel om invandringskritik och rasism

I finländska Yle resonerar idag krönikören Sebastian Bergholm kring invandringskritik och en eventuell koppling till rasism. Jag tycker den är intressant, eftersom jag alltid försöker förklara att invandringskritik handlar om betänkligheter inför hur politiken skall påverka landet, medan rasism innebär en indelning av människor i raser, som man förser med olika egenskaper, och dessutom tycker att de skall behandlas därefter. Jag tycker att Bergholm slutligen landar lite fel, men han skriver relativt nyanserat:

"Jag tar mig här friheten att gissa vad de invandringskritiska anti-rasisterna tar avstånd från. Rasbiologi förmodligen – nazisternas handlingar innebär att ingen kommer undan med rasbiologiska tankar. Man kanske också känner avsky för dem och det innebär att tanken på att bedöma en människa på basis av ras kanske känns omöjlig. Istället har alltså begreppet kultur ersatt ras i dagens politiska klimat. Den kulturkritiska rörelsen resonerar generellt så att de poängterar att ingen kultur är en annan överlägsen men det blir trubbel då folk från de där andra, i sig fina kulturerna, kommer hit. Det hotar också den egna kulturen."

Ja, det var väl en någorlunda bra sammanfattning för att komma från en pk-krönikör. Däremot vänder jag mig mot formuleringen att kulturkritik skulle ha "ersatt" rasism. Det är två helt olika saker. Jag tror inte att man kan avgöra egenskaper genom hudfärg, men jag anser det självklart att kulturen spelar in. Vi folk i norr har ju exempelvis en speciell alkoholkultur, som får en mängd följder för samhället, och där vår annorlunda kultur blir påtaglig när vi befinner oss på varmare breddgrader. På samma sätt blir islams olika märkligheter väldigt tydliga när de dyker upp i ett västerländskt och sekulärt samhälle. Detta måste gå att diskutera. Självklart får en stor muslimsk invandring konsekvenser för ett västeuropeiskt land. Bergholm tar ett exempel ur en roman, vilket jag också tycker beskriver lite vad det faktiskt handlar om:

"Skinheaden Piter i Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar är ett bra exempel då han talar om att han inte är rasist, inte hatar någon individ. I själva verket är den enda som hälsar på honom i trappan en muslim. Men trots detta blir det också här problematiskt då muslimer som kollektiv börjar ställa sina krav, krav som hotar den finländska kulturen. Rädsla smyger in, om våld, om våldtäkt och en medeltida kvinnosyn till exempel. Ofrihet och sharia."

Sedan tycker jag att han gör ett vanligt feltänk.

"Jag skulle här vilja tala om den kollektive Andre. Högerpopulisten ser alltid en grupp människor, en grupp man aldrig fullt kan förstå. Man möter aldrig en människa, endast en representant för ett kollektiv. Främlingsfientlighetens rötter ligger i ett dylikt bemötande, må man sedan tala om ras, kultur eller något annat."

Nej, så är det inte riktigt. I vardagen ser jag alla människor som individer och behandlar dem därefter. När vi däremot talar om samhälle och politik, måste vi dessvärre diskutera i termer av grupper. En somalier, afghan eller syrier kan vara en hur fantastisk person som helst, men stora grupper av dessa nationaliteter i exempelvis Sverige, menar jag på sikt leder till ett sämre samhälle, med splittring, våld och islamisering. Detta beror på skillnader i kultur, inte minst den islamiska aspekten.

Klockincidenten, som Bergholm tar sitt avstamp i, har jag behandlat här.