"Misstänksamheten mot muslimer växer"

"Allt tyder på att främlingsfientligheten på de brittiska öarna nu skruvas upp ytterligare"



Ovanstående kommer från Therese Larsson Hultin i en "analys" på SvD, angående de två afrikanska muslimerna som hackade ihjäl en soldat i London. Att kalla hennes lilla text för en analys är lite väl pretentiöst, med tanke på att det är precis samma resonemang vi alltid hör när ett muslimskt terrordåd har genomförts. Dåden har aldrig med islam eller muslimer att göra, utan den stora risken är att det skall leda till ökad "främlingsfientlighet", med vilket man menar skepsis mot att fylla på civiliserade länder med muslimer. Hultin menar också att "misstänksamheten mot muslimer växer". Konstigt vore det väl annars. Den som inte är skeptisk till islam är antingen muslim, medlem i medie- och politikeretablissemanget, eller på annat sätt försedd med grumlad uppfattningsförmåga.

Efter 9/11 gjordes stora åthävor för att förklara hur välkomna muslimer var i USA. I Sverige satt några år senare Helena Benaouda (vars svärson planerade att mörda Jyllandspostens medarbetare) och hävdade att hon aldrig stött på någon muslimsk extremism, för att sedan direkt övergå till svenskens extremism. Extra tragikomiskt blir det när personer som Fredrik Reinfeldt förklarar att negativt beteende inte har något stöd i islam, trots att han förstås inte har någon som helst kunskap om saken.

För muslimer är den här hållningen välkommen, eftersom det är precis så de själva ser på saken. Visst, några otrogna kanske strök med, men tänk om muslimer drabbas! Särskilt tragiskt är att de otrogna apologeterna själva inte inser att deras ryggradslöshet inte ger dem respekt från muslimerna. Jag tror att dessa dhimmis föreställer sig att om vi går muslimerna till mötes, kommer de att gå oss till mötes och så kan vi alla kramas på mitten.

Problemet är att det inte fungerar så bland Mellanösterns folkslag. Kompromisser och vänlighet ses som ett tecken på svaghet, och en inbjudan till att trycka på ett snäpp till. För en islamist är det naturligtvis underbart att komma till det relativistiska och självkritiska Västerlandet, där allt han gör ursäktas, och människor är så rädda för att bli stämplade som "främlingsfientliga" att de hellre låter sina egna länder gå under. Den borgerlige debattören Tomas Gür, med rötter i Turkiet, har beskrivit att det för en person från Mellanöstern, där man måste kämpa för sin egen grupp och etnicitet, är obegripligt hur man i Sverige föraktar sitt eget land och inte försvarar det mot invasionen. Han uttryckte det inte precis så, men då jag hittills inte hittat den ursprungliga artikeln (någon vänlig läsare som känner till den, får gärna bjuda på en länk) sammanfattar jag vad jag uppfattade som kärnan.

Det är på grund av det europeiska, och framför allt svenska, självföraktet och viljan att förstå den andre, som debattörer som Hultin hellre talar om hypotetiska "högerextremister", än om faktiska islamiska våldsverkare. Samma mönster ser vi i skildringen av händelserna i Husby; araber och afrikaner bränner sina områden, vad har vi gjort fel? Man tänker sig att det säkerligen finns tusen anledningar för muslimer att begå terrordåd och bränna bilar, så det viktiga är att vi böjer oss fram lite extra, eftersom felet ändå måste vara vårt.