Några dumheter från vänster

Jag har hittills uppfattat Aftonbladets krönikör Patrik Lundberg som någorlunda opolitisk, men idag gör han ett tydligt hopp ned i vänsterdiket redan med rubriken "Vi får den välfärd vi betalar för - dags att höja skatten". Formuleringen motsvarar rätt väl Vänsterpartiets eviga politik, där alla pengar i landet på något sätt egentligen tillhör staten, där utgifter aldrig ifrågasätts och där det inte finns någon gräns för eller negativa konsekvenser av skattehöjningar. Lundberg räknar upp ett antal problem, där han fokuserar på offentliganställdas löner, för att sedan sammanfatta:

"Krigsrubriker om samhällets förfall är egentligen bara för amatörer och populister.
Ändå går trenden inte att ta miste på: Någonting i Sverige håller på att gå sönder."

Visst går det utför med vårt land, men det är en utveckling som har kunnat förutspås och iakttas under en längre tid. En enda gång berör texten vad det faktiskt handlar om, men då förkastas det lika snabbt:

"Det vore lätt att skylla på flyktingsituationen. Men med handen på hjärtat, hur var läget innan förra hösten? Hur fungerade polisen, vården och skolan?"

Som om Sveriges asylpolitik blev extrem först under hösten 2015. Kriminalitet, tryck på socialtjänsten och problem i skolan är huvudsakligen resultat av flera års massinvandring. Man kan hålla med om att exempelvis poliser och lärare förtjänar högre löner, men det är inte grundproblemet. Lundbergs vänsteranalys visar sig också genom ett vanligt exempel som avslöjar synen på skatter:

"Alliansen då? Regeringen Reinfeldt genomförde skattesänkningar på 140 miljarder kronor."

Vänstermänniskor, som tycker att alla arbetsinkomster egentligen tillhör staten, tror att en skattesänkning är samma sak som en kostnad. I verkligheten innebär sänkt skatt att medborgaren får behålla lite mer av det denne själv har arbetat ihop. Med det skattetryck Sverige har, kan inte den första och enda lösningen alltid vara att höja skatten, särskilt inte när vi ser de medel som överförs till exempelvis den meningslösa Arbetsförmedlingen och det bottenlösa hålet Migrationsverket. Jag vill ha en välfärdsstat, men man måste ibland också titta på kostnadssidan. Om vi nu ska ha en omfattande asylinvandring, kan vi fortsätta höja skatterna till de når 100 procent och den siste löntagaren lämnar landet. Alternativet är förstås liberalernas dröm om låga löner och en avskaffad välfärd, vilket i och för sig också skulle minska incitamenten för migranter att ta sig hit.

På SVT Opinion skriver Europaparlamentarikern Malin Björk (V), bland annat känd för att ha ställt till besvär på ett flyg där en utvisad person befann sig, om hur "Socialdemokraterna har kapitulerat för Europas mörka krafter". Det här med att tala om politik i termer av "mörka krafter" och "kalla vindar" är så oerhört tröttsamt, även om det är mycket vanligt i den svenska debatten. Jag frågade henne på Twitter om hon anser att vissa åsikter är "mörka" och andra "ljusa", men fick inget svar. Vi ska komma ihåg att Malin Björk i Europaparlamentet sitter i samma grupp som bland annat Böhmens och Mährens Kommunistiska Parti, fortsättningen på Tjeckoslovakiens kommunistparti, en rörelse åtminstone jag inte skulle kalla för en "ljus kraft". Det som idag upprör Malin Björk är att Anders Ygeman (S) är i Bryssel för att diskutera EU-kommissionens förslag om en gemensam europeisk gräns- och kustbevakning:

"Att en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering, med inrikesminister Anders Ygeman i spetsen, går dessa flyktingfientliga krafter till mötes med denna militaristiska politik är djupt oroande."

Det skulle å andra sidan se lite märkligt ut om samma regering som försöker minska asylströmmen till Sverige, genom bland annat ID-kontroller, samtidigt skulle motsätta sig europeisk gränsbevakning. Inte heller regeringens panikåtgärder i Sverige handlade om att gå några "flyktingfientliga krafter till mötes", utan var helt enkelt en mycket sen reaktion på själva verkligheten. Eftersom Malin Björk vill ha en okontrollerad folkvandring till Europa, är det just gränskontroller hon motsätter sig:

"Förslaget innebär att EU:s nuvarande gränspolismyndighet Frontex ska utökas kraftigt, både vad gäller budgeten och befogenheterna, för att bli en ny sorts superpolis. Från att ha kostat drygt 1,3 miljarder kronor per år ska myndigheten nu kosta 2,2 miljarder kronor. Utöver den utökade budgeten förväntas även medlemsstaterna att öka sina bidrag till den nya supergränspolisen."

Det är ju småsummor i sammanhanget, om vi till exempel betänker att det svenska Migrationsverket just har begärt 60 miljarder kronor extra för de kommande två åren. Om det är något som EU verkligen borde samarbeta kring och där unionen kan göra en insats, är det naturligtvis att bevaka våra gemensamma gränser. Björk lyckas själv förlöjliga vänstern ytterligare:

"För högern är Schengen ett prestigeprojekt men för vänstern handlar det om att bevara lagliga vägar inom Europa, en av flera pusselbitar i en human flyktingpolitik."

Nja, Schengen skapades snarare för att underlätta för européer att resa inom unionen och jag har svårt att tro att ens vänstern då drömde om att det skulle gynna migranter från Afrika och Mellanöstern. Malin Björks och Vänsterpartiets vision om vad EU ska handla om är förstås deprimerande:

"Sveriges roll kunde varit annorlunda. Vi har möjligheten att diskutera ökad vidarebosättning, humanitära visum och slopat transportörsansvar."

Slutligen vill också Gudrun Schyman säga något om "stängda gränser", men tvingas göra det på identitetsvänsterns sida "Feministiskt perspektiv". Texten handlar inledningsvis om hur krig är fel, vilket ju inte är en helt absurd hållning, men övergår snart till de vanliga fiendebilderna:

"När skyddet av mänskliga rättigheter utmålas som ett hot mot säkerhet och nationella 'värden' i det egna landet, då kränks och försvagas mänskliga rättigheter. Exemplet Polen är talande."

Självklart nämner hon Polen som exempel på kränkningar av mänskliga rättigheter och hon kunde lika gärna ha valt Ungern, eftersom hennes motstånd inte handlar om mänskliga rättigheter, utan om att dessa länder har valt att värna sina egna folk. I verkligheten är det nog snarare Vitryssland som är sämst i Europa på mänskliga rättigheter, men det landet passar mindre bra för Schymans syften. Detta hyckleri blir sedan så tydligt att det utgör ett självmål:

"När stödet för nationalismen ökar i Europa så syns det tydligast vid landets gränser. Slutenheten tar sig materiella uttryck. Murar, taggtråd, tårgas och transportörsansvar."

Då ska vi komma ihåg att Gudrun Schyman blev medlem och riksdagsledamot för Vänsterpartiet när det fortfarande hade "kommunisterna" i namnet och goda förbindelser med bland annat Östtyskland, ett land som i sanning uppförde murar och taggtrådsstängsel. Hon har även varit medlem i en organisation kallad Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som jag misstänker inte hade några problem med Sovjetunionen eller stängda gränser. Det finns en skillnad mellan att uppföra stängsel för att hindra den egna befolkningen att ta sig ut, och att göra detsamma för att hindra en inströmning som raserar det egna landet och dess kultur.

För att skapa lite balans kan jag avslutningsvis nämna att jag idag blev blockad av Bodil Sidén, MUF:aren som lämnade förbundet eftersom det ville fälla regeringen och då underförstått göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Hon ställde på Twitter frågan "Vilka är de bästa personerna du vet mellan 25-30 år?" varpå jag givetvis svarade Marion Maréchal-Le Pen (26). Där gick gränsen för denna toleranta människas nyfikenhet och öppenhet.

Ja, så här ser de ut, överklassmänniskorna som av
högre liberala principer hyllar massinvandringen.
Bodil Sidén, som givetvis bor på Östermalm,
och Johan Norberg.

Det är uppenbart att den enda politiska kraft som idag står för ländernas och folkens väl är "högerextremisterna".

Den tragiska debatten om nyanlända och arbetsmarknad

Att bevittna vänstern och högern debattera sätt att få asylinvandrare in på arbetsmarknaden är en sorglig upplevelse. Båda sidor har sedan länge bestämt sig för att Sverige ska och måste ha en enorm asylinvandring, utan några analyser, men sitter sedan med problemet att hantera konsekvenserna. Att många liberaler vill använda massinvandringen för att krossa arbetsmarknaden och lönebildningen känner vi till, men de är åtminstone logiska. Vänstern, där vissa rentav vill ha helt fri invandring, drar då igång sina vanliga klagovisor om orättvisa, klassklyftor och behovet av kollektivavtal och fackföreningar. Inte heller jag vill se något låglöneproletariat, men hur tänker vänstern sig att det inflöde de alltid värnar om ska absorberas? Sin vana trogen luftar de olika statliga "integrationsåtgärder" och att alla nya arbetstillfällen ska "skapas" i offentlig sektor.

Denna strid har åtminstone fört med sig det positiva att båda sidor tvingas visa att asylinvandringen inte är någon tillgång. Om den hade varit det, skulle naturligtvis varken integrationspolitik eller anpassning av arbetsmarknaden behövas. Detta tjafs mellan höger och vänster har nu pågått ett tag, men ett debattinlägg i dagens Aftonbladet från självaste Erik Ullenhag (L) påminde mig återigen om det hopplösa läget. Ullenhag är som bekant aldrig rädd att använda floskler och lyckas dessutom stava fel på SD:s partiledares namn:

"Stefan Löfven, Jimmy Åkesson och facket väljer därmed att blunda för den stora integrationsutmaning Sverige står inför. Konkreta förslag för att se till att människor som flytt till vårt land ska komma i arbete avvisas reflexmässigt i en ohelig allians av dem som drömmer sig tillbaka till folkhemmet. Globaliseringen ställer krav på en arbetsmarknad som fungerar annorlunda än i gårdagens Sverige."

SD ville inte ha denna "utmaning" till att börja med och om partiets politik hade genomförts för något decennium sedan skulle problematiken inte heller ha funnits. Det är också enormt förljuget att som vanligt blanda ihop Sveriges destruktiva asylpolitik med globalisering. I en globaliserad värld skulle vi kunna konkurrera om välutbildad arbetskraft, vilket vi knappast gör, alldeles utan att sänka några löner. Förslagen om att "sänka trösklar" visar enbart att vi tar emot fler och sämre utbildade människor än vad vi kan absorbera. Att Ullenhag ens för in SD i denna fråga beror förstås på att högern alltid vill placera partiet på vänsterkanten, precis som vänstern alltid vill sätta det på högerkanten, en taktik som blev pinsamt tydlig när partiledarna i Almedalen fick uppgiften att placera varandra längs skalan.

Vi kan notera att Ullenhags retorik trots allt har förändrats något:

"Sverige har tagit ett stort medmänskligt ansvar i en svår tid. För att integrera alla människor som nu sökt sig en fristad i Sverige krävs stora insatser. Arbetsförmedlingen beräknar att gruppen utrikes födda snart kommer utgöra hälften av alla arbetslösa i Sverige."

Nu påminns vi tydligen inte längre om att "600 000 utlandsfödda går till jobbet varje vecka" och de som tidigare sågs som stora tillgångar kräver plötsligt "stora insatser". Det var vi många som påpekade redan när Ullenhag var integrationsminister och ljög närmast dagligen, men värre är att inga insatser i världen kan lösa denna skapade "utmaning". En nästan helt irrelevant åtgärd presenteras också:

"På kort sikt är det viktigaste att snabbt korta handläggningstiderna. Regeringen har flaggat för att asylsökande kan behöva vänta upp till två år på besked om att få stanna i Sverige."

Det finns många skäl till att förkorta handläggningstiderna, inte minst för att snabbt kunna ge avslag, men det har mycket lite med arbetsmarknaden att göra, eftersom problemet är att det i genomsnitt tar många år för den nyanlände att efter uppehållstillstånd komma in på arbetsmarknaden, om det någonsin sker. En viss ärlighet smyger sig in:

"Men den stora utmaningen är inte att sysselsätta de syriska läkarna, utan i stället hur de runt hälften av de nyanlända som saknar gymnasieutbildning ska kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden."

Just det, arbetsmarknaden behöver dem helt enkelt inte. Här har vänstern en poäng när den menar att högern vill skapa arbeten som idag varken finns eller behövs, exempelvis personer som packar matkassar i livsmedelsbutikerna. Erik skulle dock inte vara Ullenhag om han inte direkt därefter kommer med motsägelsefullt nonsens:

"Det är bra att Sverige är ett invandringsland och att människor söker sig hit. De som nu flytt krigets Syrien kan med rätt reformer bidra till att vi blir ett rikare land. Men det förutsätter att vi för en politik som möter de utmaningar Sverige står inför."

Varför är det bra? På vilket sätt blir ett land rikare genom att utbildningsnivån sänks? Ullenhags avslutning återkommer till den där alliansen han föreställer sig:

"Den allians som nu bildats mellan SD och S som blundar för den verkliga integrationsutmaningen och vägrar sänka trösklarna in på arbetsmarknaden riskerar att göra att politiken, i stället för att ta tillvara möjligheten som de människor som flytt hit är, skapar ett stort utanförskap."

Nej, Erik Ullenhag, det är du, Fredrik Reinfeldt och några till som har skapat ett stort utanförskap och det skulle vara mer klädsamt om ni åtminstone erkände ert misslyckande och förräderi.

Angående LUF:s förslag

Efter att Liberala ungdomsförbundet i Storstockholm klubbat igenom ett krav på avkriminalisering av incest och nekrofili tog det inte lång stund innan det uppmärksammades och hånades på nätet. Det är i sig inte särskilt märkligt och man kan skämta hur mycket som helst om dessa förslag.

Med risk för att låta som någon libertarian, tycker jag i och för sig inte att det finns någon större poäng i att bestraffa två vuxna syskon som av någon anledning vill ha ett förhållande. En del menar att man då också måste tänka på en eventuell avkomma, men det är en annan fråga och det finns naturligtvis en mängd människor som inte borde skaffa barn.

Jag tycker att det intressanta med dessa aparta och tämligen irrelevanta förslag är att de utgör ännu ett exempel på hur liberaler tänker. Förslaget om att en person som före sin död har gett sitt samtycke till att användas av nekrofiler ger upphov till en del praktiska frågor. Ska dessa villiga lik samlas i någon central där de kan plockas upp av intresserade? Ska de lämnas tillbaka efter en viss tid? Att dessa båda förslag rör ett mycket litet antal personer och att de, åtminstone i nekrofili-fallet, innebär bisarra praktiska konsekvenser, är ingenting som bekymrar liberaler, eftersom det som vanligt handlar om storslagna och högtflygande principer. Personerna bakom förslagen är sannolikt inte intresserad av en avkriminalisering för egna syften, utan det handlar om öppenhet, frihet och så vidare.

Cecilia Johnsson, ordförande
LUF Stockholm

Förslagen kommer troligen aldrig att bli verklighet i lagstiftningen och de är som sagt något irrelevanta. Det allvarliga är att samma tankesätt tillämpas på viktigare frågor, inte minst invandringsfrågan, där invandringen ska vara fri utifrån rent filosofiska principer. Denna lilla historia påminner mig om det förslag om idéprogram som lades fram i Centerpartiet 2013, där månggifte, slopad skolplikt, platt skattesystem och, givetvis, fri invandring presenterades. Föga förvånande blev det förslaget om månggifte som fick mest uppmärksamhet, trots att det kanske var den minst destruktiva punkten.

För dessa liberaler är det oviktigt om fri invandring fungerar eller har positiva konsekvenser, eftersom det handlar om överordnade tankar om "öppenhet". Antagligen ses alla konsekvensanalyser och referenser till verkligheten som småsinta i dessa kretsar. Det är ingen slump att dessa människor allt som oftast inleder en verklighetsfrämmande tankegång med "för mig som liberal...", följt av rent önsketänkande och fantasifulla drömmar. Det spelar ingen större roll att LUF nu vill legalisera incest och nekrofili, men det är tragiskt att en ödesfråga som asylinvandringen ofta hanteras på samma sätt.

Vi behöver inte mer "tolerans"

Högermänniskan och Timbros VD Markus Uvell skriver idag på DN Debatt om svenskens tolerans, som han förstås anser måste bli större. Tolerans handlar här som vanligt om "mångfald". Alstret är i sig inte ologiskt, men det kräver att man accepterar ett antal premisser som jag förkastar. Han inleder med att ifrågasätta huruvida vi överhuvudtaget är toleranta:

"Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss."

Visst är det relevant, inte minst som motargument mot alla de som vill se rasism i det mesta. Vi är många som menar att den höga graden av "tolerans" är vad som har försvagat oss och stora delar av Europa. Med vår relativism och ständiga strävan att förstå den andre står vi försvarslösa inför nya aggressiva kulturer med en bergfast övertygelse om den egna överlägsenheten och sanningen. Det är inte hans poäng, men Uvell berör sedan en viktig aspekt:

"Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar."

Det intressanta här är ju att den elit som dagligen predikar det mångkulturella samhällets förträfflighet själva ser till att leva så homogent som möjligt. Jag brukar något skämtsamt säga att jag själv är en omvänd Jan Helin, då jag inte har några större problem med olika former av mångfald i vardagen, men samtidigt inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för ett europeiskt land. Att vår elit agerar på detta sätt och ser till att bo och arbeta med människor som liknar dem själva visar förstås på ett hyckleri, men är också djupt mänskligt. Så beter sig människor över hela jorden. Markus Uvell identifierar sedan två huvudsakliga hinder, som han ser det, mot att svenskarna till fullo ska omfamna det mångkulturella samhället:

"För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens."

Det är ju också en styrka. I andra änden av spektret finner vi länder som härjas av etniska och religiösa konflikter, där även partipolitik handlar om att främja den egna gruppen. Självklart måste denna enighet slås sönder för att åstadkomma detta underbara "mångkulturella" samhälle. Det andra exemplet är intressant, även om inte heller det tas upp av de skäl som jag skulle göra:

"Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land."

Just denna aspekt menar jag är själva grunden till varför vårt land har valt en så destruktiv väg. Svenska politiker har i decennier varit övertygade om att vi vet bäst, vilket föraktfullt brukar kallas för att vara ett "världssamvete" och som Fredrik Reinfeldt formulerade som målsättningen att vara en "humanitär stormakt". Även om inte etniskt och religiöst splittrade samhällen verkar fungera någon annanstans, borde nog vår moraliska överlägsenhet göra att det fungerar i Sverige. På samma sätt antas alla bli, och vilja bli, svenskar så snart de korsar gränsen. Denna förmodade överlägsenhet gör också att etablissemanget ser varje invandrare som ett barn, utan egen agenda, som det är vårt ansvar att ta hand om. Typiskt nog kommer Uvell sedan in på slöjor, där han menar att vi utan vidare borde acceptera slöjor som inte täcker ansiktet:

"Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för."

Svenska folket har inte svårt för religiös mångfald och få bryr sig om huruvida någon är katolik eller buddhist. Det handlar om islam, detta växande gissel i hela Europa, en ideologi som också skapar problem i muslimska länder. Det finns sannolikt få hinder för integration som är större än islam och just slöjan är ett övertydligt attribut för att visa att man aldrig tänker acceptera det omgivande samhället. Att det inte finns några praktiska invändningar är helt irrelevant, eftersom det inte är vad frågan handlar om. Jag tänker nu dra fram min vanliga jämförelse, som läsarna möjligen har hört till leda, men som tydligen måste poängteras om och om igen, eftersom personer som Uvell vägrar att förstå: Det finns inte heller några praktiska skäl att neka någon att bära hakkorsarmbindel på arbetsplatsen eller det offentliga rummet, men ändå skulle det ställa till en mängd problem på exempelvis en anställningsintervju. Det är i det ljuset man måste förstå vårt motstånd mot islamisk klädsel. Uvell tar sedan upp könsseparation på badhus, något som vi också måste acceptera och som även det har med islam att göra:

"Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt 'vi' som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta 'vi' måste bekämpa avvikelser."

Ett praktexempel på den relativisering jag nämnde ovan. Att vilja dela upp samhället i män och kvinnor ska bara ses som någonting annat, som varken är bättre eller sämre än ursprungskulturen. De som vill se hijab och skilda badtider tvekar å sin sida aldrig om vilken kultur som är överlägsen. Vi behöver inte diskutera huruvida det ena är mer primitivt än det andra, eftersom islamiska värderingar är fullständigt främmande för majoriteten svenskar. Det här är vår lilla landyta på jorden, en nation skapad av våra förfäder, och vi måste inte alls lämna över den till islam. Textens kärna sammanfattas i ett senare stycke:

"Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida."

Vi har inte bett om att få ett "mångkulturellt" samhälle, särskilt inte ett som bygger på islam. I samtliga västeuropeiska länder visar det sig att den muslimska gruppen har mycket svårt att leva "sida vid sida" med majoritetskulturen, utan ständigt tilltagande krav på särlösningar och majoritetssamhällets anpassning, här kallat "tolerans".

"Tolerans" betyder i ett europeiskt sammanhang kapitulation. Vi behöver inte mer av denna undfallenhet, utan en återfunnen stolthet och tro på den egna identiteten.

Dagens citat: Sakine Madon

Sakine Madon kommenterar det vänsterdrev hon utsatts för efter att ha berättat om hur många av hennes journalistkollegor medvetet låter bli att rapportera nyheter som de befarar kan gynna Sverigedemokraterna. Efter att hon hade ställt frågan och redovisat svaren, försökte vänstermänniskor ifrågasätta framför allt den ovetenskapliga metoden, som om hennes källor inte fanns och resultatet inte alls var rimligt.

"Troll" betyder i vänstersammanhang kritiska röster på nätet, medan "ägg" är vad vänstermänniskor tycker att det är roligt att kalla kritiska röster som, eftersom de snabbt har blivit blockerade av samma vänstermänniskor, skapar en alternativ profil med Twitters standardbild, som liknar ett ägg. Det märkliga med dagens tweet från Sakine är att hon i gårdagens Expressen levererade nedanstående krönika:

Kanske skiljer hon på vad reportrar ska göra och vad som gäller för krönikörer, men lika sannolikt är att hon vill blidka vänstermänniskorna genom att lova att skriva "för mångkultur och mot SD", något som är obligatoriskt för den som vill få betalt av etablerad media. Vi oppositionella är dock sedan länge vana vid att betrakta dessa journalister som just aktivister, snarare än grävande sanningssägare.

En mörkblå åsiktskorridor?

De flesta flitiga tidningsläsare har säkert noterat att några borgerliga tidningar och skribenter på senare tid har börjat skriva om tidigare tabubelagda ämnen utan skygglappar. Jag har här tidigare tagit upp denna utveckling när det gäller Skånska Dagbladet och Göteborgs-Postens ledarsida under Alice Teodorescu. Frispråkiga röster i dessa medier har förfärat vänstermänniskor, som givetvis har talat om ett närmande till Sverigedemokraterna. Det finns också en grupp liberaler, som ser sig själva som "sanna" liberaler, som kritiserar det öppnare debattklimatet. En av dessa, Alex Voronov, fick rentav Aftonbladet Kulturs pris "Hummerkniven" från självaste Åsa Linderborg, ett erkännande som borde kännas något obehagligt för varje liberal.

Idag sällar sig liberala Dilsa Demirbag-Sten till den sistnämnda skaran genom att skriva en liten text i Journalisten, under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor". Det har blivit populärt bland vänstermänniskor att försöka kidnappa detta uttryck och hävda att frispråkiga skribenter i borgerliga medier på något sätt innebär den verkliga åsiktskorridoren, vilket är ett helt absurt påstående. I bästa fall har de breddat den befintliga korridoren något. Efter några rader om mediernas tekniska utveckling skriver Demirbag-Sten:

"Nya plattformar skapar nya uttrycksmöjligheter, och öppnar för att släppa in fler i samtalen. Den digitala hyllan är som bekant oändlig. Det är en fröjd att leva i dagens medielandskap. Det vill säga så länge man inte bor i Turkiet, Ryssland, Kina eller i någon annan diktatur."

Det är ett märkligt resonemang, eftersom det är just i auktoritära länder som internet kan vara välgörande. Jag menar att situationen i Sverige är fullt jämförbar med den i Ryssland, där de stora medierna är mer eller mindre regimtrogna och där de flesta politiska partier på något sätt stödjer regeringspartiet. Därför är alternativa medier, som huvudsakligen är beroende av internet för att framföra sina ståndpunkter och obekväma nyheter, helt nödvändiga i Sverige. Jag är ingen expert på Ryssland, men jag antar att internet även där har hjälpt oppositionella röster att komma till tals. De vanliga hatobjekten tas också upp:

"2015 blev som bekant ett förfärligt år för alla som tror på demokrati, yttrandefrihet och mänsklig värdighet. Inget tyder på att 2016 kommer att bli så mycket bättre. Och den obehagliga tsunamin som heter Förtryck tycks forsa åt alla håll, även i riktning mot oss. Ungern är en europeisk skam, Polen snart likaså. Frågan är vart Sverige är på väg. Med ett SD i en framtida regering och ett högaggressivt SDU känner jag mig inte trygg."

Just i en demokrati med yttrandefrihet får nog Dilsa Demirbag-Sten leva med att SD både får existera och så småningom ta plats i en regering. På vilket sätt SDU skulle vara "högaggressivt" förklaras inte, men det behövs kanske inte bland hennes liberala vänner. Det är många som är otrygga i dagens Sverige och oroar sig för framtiden, och kanske ligger det någon sorts poetisk rättvisa i att även liberaler inom medieetablissemanget får börja svettas. Den grandiosa och förljugna självbilden finns dock på plats som vanligt:

"I dessa obehagliga tider behöver vi den fria pressen och journalisterna mer än någonsin. Detta för att berätta, granska, berätta och granska. Samtala med användarna. Förklara sammanhangen vi inte visste fanns och kunskap vi inte hade hittat själva."

Jag måste då berätta för Dilsa Demirbag-Sten att fri media betyder någonting helt annat i ett svenskt sammanhang. Hon behöver inte "tala med användarna" eller leta särskilt länge efter den kunskap hon själv saknar, eftersom den ofta återfinns just i de alternativa medierna, dit fler och fler av etablerade mediers "användare" hittar. Nästa avsnitt innehåller en viss sanning, om än inte på det sätt som hon själv tror:

"Men det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna. Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna."

Ja, ledartexter i exempelvis Aftonbladet bjuder på mycket komik och därmed en form av bröd och skådespel åt de oppositionella, en upplevelse jag själv försöker förhöja genom att här granska dem. Vad Dilsa Demirbag-Sten dock syftar på med sitt trams om att gå bakåt, är förstås att vissa av de borgerliga ledartexterna inte längre går i de ledband som hon själv skulle vilja se:

"Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet."

Jag slutar aldrig att förundras över dessa journalisters låga nivå. Att hävda att de som kritiserar invandringspolitiken, och särskilt så ängsligt som borgerliga skribenter gör det, skulle innebära att man inte kan se förbi den egna bruksorten är ett så imbecillt resonemang att det borde ha förpassats från medierna för länge sedan. Att något har hänt i Syrien vet vi alla, men det betyder fortfarande inte att vi absolut måste ha en omfattande invandring från landet. Att hon nämner Turkiet beror med all sannolikhet på att hon är kurd. Hennes bild av borgerliga ledarsidor verkar något förvriden:

"Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel."

Att vänstern kritiseras av högerskribenter är inte särskilt märkligt, men ordet "massinvandring" är det fortfarande bara vi inom alternativa medier som använder. Om Dilsa Demirbag-Sten vill se en bredare kritik, är hon välkommen in på denna sida, där liberaler inte heller står högt i kurs.

"Sverige är tack och lov ännu inte Ungern eller Polen. Dagens Nyheter och Sydsvenskan och flera regionala tidningar håller fanan högt. Men för exempelvis Expressen och GP är beteckningen liberal allt mindre trovärdig. I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft."

I själva verket bjuder hon här själv på en rejäl dos fördomsfullhet. Varför måste "hålla fanan högt" innebära den påbjudna hållningen i invandringsfrågan? Jag skulle nog säga att fanan hålls högre om man vågar beröra även känsliga ämnen. På samma sätt är det fördomsfullt, för att inte säga inbilskt, att tro att alla åsikter som inte delas av henne själv automatiskt bygger på fördomar och intolerans.

...och liberalen Johan Norberg säger sitt

I Metros krönikörsuppsättning av olika sorters vänstermänniskor har man också givit Johan Norberg en plats. Han tillhör de liberaler som är för fri invandring, eftersom han tänker sig att alla former av frihet och rörelse i sig är positiva och att det mångkulturella samhället på ett magiskt sätt skapar en mystisk "dynamik" som gynnar tillväxten. I dag skriver han om gränskontrollerna i Danmark, och han inleder med den där lokala aspekten, som jag faktiskt kan ha en viss förståelse för:

"De som inte bor i Öresundsregionen kan nog inte förstå att det unika med gränsen mellan Danmark och Sverige var att den inte fanns. Den varken syntes eller märktes. Man försjönk i sin mobil på tåget i Malmö och en dryg halvtimme senare tittade man upp i Köpenhamns innerstad."

I en bättre värld skulle även jag vilja ha passfrihet mellan de nordiska länderna och direkttåg mellan våra huvudstäder. Jag har själv bott i både Bryssel och Amsterdam och det är naturligtvis en trevlig upplevelse att kunna åka mellan dessa, eller vidare till Paris, utan att behöva genomgå några formaliteter vid gränserna. Även införandet av euron var på detta sätt välgörande, då man slapp hantera franska, belgiska och nederländska sedlar och mynt.

Dessvärre fungerar inte EU:s yttre gränser, vilket innebär att stora strömmar av utomeuropéer kan förflytta sig lika smidigt i jakt på de mest förmånliga av unionens länder, som råkar befinna sig i den norra delen av kontinenten. När inflödet av asylsökande började krypa upp mot 200 000 förra året, förstod till och med våra socialdemokrater att någonting behövde göras, om än alltför sent och föga välplanerat. Vi ser också hur de avskaffade gränserna har gjort att exempelvis islamister bosatta i Belgien utan några problem kan åka ner till Frankrike för att utföra terrordåd. Det finns argument för både avskaffandet av inre gränser i EU och återupprättandet av sådana, men så länge vi inte har en riktig barriär i söder förblir inre kontroller helt nödvändiga.

Jag kan som sagt sympatisera med tanken på en Öresundsregion, där man pendlar fram och tillbaka över sundet, men när Johan Norberg för sakens skull lämnar denna aspekt, blir det direkt fånigt:

"De utrikespolitiska konsekvenserna blir stora. I praktiken sätter det tidigare föregångslandet Sverige asylrätten ur spel då tanken är att hindra flyktingar från att nå gränsen för att söka asyl."

Sverige har nog framför allt varit ett föregångsland i våra politikers egna huvuden. Om så inte vore fallet skulle övriga länder glatt ha kunnat anamma den svenska asylpolitiken, vars lockelse i verkligheten inte visade sig vara särskilt stor. Hur stora de utrikespolitiska konsekvenserna blir kan diskuteras, liksom huruvida de är av ondo. Att Sverige genom dessa gränskontroller skulle bli något slags internationell paria tror jag att vi kan avfärda.

Den mest omedelbara effekten lär bli att övriga länder inför liknande gränskontroller, något som Danmark redan gjort mot Tyskland. Om länderna på kontinenten följer detta mönster kan Sverige så småningom återigen avskaffa gränskontrollerna mot Danmark, eftersom de asylsökande redan har stoppats tidigare i kedjan. Man kan framföra nationalistiska eller säkerhetsrelaterade skäl till att återupprätta nationella gränskontroller, men om vi verkligen kan skapa ett "Fästning Europa" så blir de åtminstone inte längre nödvändiga för att stävja folkvandringen från Afrika, Mellanöstern och Afghanistan. Johan Norberg fortsätter:

"En sådan kedjeeffekt kan stänga in flyktingar i några av de svagaste EU-länderna i söder, vilket kan leda till oroligheter och instabilitet."  

Det är förstås en möjlighet, men det är också sannolikt att dessa länder då också förstärker sina egna gränser. Här skulle faktiskt EU kunna göra en insats, för att hjälpa Bulgarien, Grekland, Italien och Spanien att uppföra ordentliga stängsel och patrullera Medelhavet. De europeiska länderna ska fortsätta att handla med omvärlden, samt ta emot turister från hela världen, men det är hög tid att sätta stopp för den enorma asyl- och anhöriginvandringen, som i sin tur leder till splittring, konflikter och islamisering.

Förvånansvärt uselt av Peter Wolodarski

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski tillhör inte etablerad medias sämsta skribenter, varför hans ledarkrönika idag förvånar genom ett platt resonemang och intellektuella haverier. Han drar sig inte ens för att inleda med det idiotiska, men populära, argumentet att vi inte har någon flyktingkris i Sverige eftersom man i Syrien har en riktig kris:

"Författaren Theodor Kallifatides har bättre än de flesta fångat in vad den så kallade flyktingkrisen i Europa handlar om. I början av november skrev Kallifatides så här på mikrobloggen Twitter, när diskussionen om det svenska mottagandet nådde stormstyrka:
'Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.' "

Det är det naturligtvis ingen som säger, men en inströmning på 10 000 individer per vecka har uppenbarligen fått mottagningssystemet att brista. Så kommer vi då till regeringens plötsliga svängning:

"Men att jämställa de rödgrönas förändrade flyktingpolitik med Sverigedemokraternas är djupt ohederligt. SD har genom hela sin historia, av nationalistiska skäl, velat begränsa invandringen till ett minimum, alldeles oavsett om Sverige tagit emot 20.000 flyktingar per år eller som nu nästan 200.000."

Denna jämförelse utfaller inte nödvändigtvis till de rödgrönas fördel. Det är oändligt mycket bättre att ha en genomtänkt ideologisk grund och en långsiktig analys, än att som regeringen i sista stund genomföra yrvakna och otillräckliga åtgärder. Mest patetiskt i detta sammanhang är Miljöpartiet, som går med på förändringar, för att direkt ta avstånd från dem och rentav gråta vid presentationen. Ett parti kan inte gärna få ett mycket sämre betyg än att ens visioner inte fungerar i verkligheten. Vi såg igår hur Åsa Romson berättade att om hennes parti inte råkat sitta i regeringen, skulle det ha kritiserat samma politik som de nu ställer sig bakom. Hennes argument var att i regering, tydligen till skillnad från annars, var man tvungen att ta ansvar.

Wolodarski kallar ovan nämnda jämförelse för ohederlig, vilket den på sätt och vis är, men drar sig inte själv för ohederliga redogörelser:

"Partiet har gång på gång bedrivit kampanjer mot muslimer och andra som inte betraktats som en del av vårt samhälles gemenskap. Eller som när andre vice talmannen Björn Söder (SD) i en omtalad DN-intervju förra vintern uttryckte tvivel om huruvida araber, kurder, samer och judar alls kunde ses som svenskar."

En förljugen beskrivning. Vid tillfället utvecklade Björn Söder ett närmast filosofiskt resonemang kring nationen, i betydelsen folket, där poängen var att exempelvis samer tillhörde ett annat folk än etniska svenskar, något de knappast motsätter sig själva. Han förde ingen kampanj mot dessa folk och han sade inte att de skulle tas ifrån sitt medborgarskap eller något liknande.

Faktum är att Wolodarski lyckas föra fram nästan samtliga helt ologiska resonemang som idag används av liberaler och socialister. Vi bjuds också på Fredrik Reinfeldts tankegångar kring alla de tomma fält och ängar han såg när han var på resande fot, utrymmen som han ville se fyllas av asylanter:

"Regeringen såg sig tvingad att agera. Sverige är långt ifrån fullt, vilket alla som vet något om svensk geografi kan intyga, men mottagningssystemet är övertecknat – om vi inte ska acceptera att krigsflyktingar bokstavligen får sova under svensk vinterhimmel."

Wolodarski antyder att det skulle vara fullt acceptabelt att låta människor sova utomhus, bara de kan komma in i vårt land:

"Detta 'kapacitetstak' är förmodligen det moderna samhällets mest deprimerande paradox: ju rikare vi blivit, desto mindre misär orkar vi bevittna mitt i vårt eget samhälle."

För att illustrera denna paradox dyker då "julhandelsargumentet" upp:

"Det var förmodligen lättare att ta emot hundratusentals flyktingar under andra världskriget än vad det är i vår tid, då miljontals européer och amerikaner lägger pengar på Black Friday-shopping."

Wolodarski tillhör den stora skara som känner till exakt vad IS vill och kan förklara att det är ett minskat flyktingmottagande i Europa:

"Ty det IS vill, hellre än något annat, är att världen ska visa sig likgiltig inför muslimers lidande. Att stänga dörren för flyende syrier och irakier är precis vad terroristerna önskar, påpekar Michael Ignatieff i New York Review of Books. Ett Europa som sluter sig, som börjar misstro sin muslimska befolkning, som upprepar misstagen efter 11 september kommer att hjälpa IS att rekrytera nya sympatisörer. Jihadisterna önskar sig ju en apokalyptisk konfrontation med 'korsfararna', och söker bevis för att Europa trampar på muslimer."

IS behöver knappast några bevis för att fortsätta sin kamp. Den senaste islamistiska vågen inleddes för flera decennier sedan och påverkas inte det minsta av europeiska länders asylpolitik. Vår egen självmordsbombare togs i Sverige emot som flykting, men kände ändå att en attack mot civila stockholmare var motiverad. Det verkar alltid finnas muslimer som känner sig "trampade på", alldeles oavsett vad som sker i världen. Islamismen strävar helt enkelt efter världsherravälde.

Ännu en gång påminns vi alltså om att massinvandringsvurmarna saknar hållbara argument. När liberalerna inte för fram sin vision om att invandringen ska användas för att krossa arbetsmarknad och välfärd, faller de tydligen rakt ner i vänsterns nonsens.

Först ut blev Expressens Karin Olsson

Vi kommer redan idag att få läsa många texter och höra många ord från det liberala och socialistiska etablissemanget som vill relativisera den senaste islamiska mordorgien på europeisk mark. Någon gång under dagen kommer vi med all sannolikhet också att få höra en muslimsk företrädare som direkt vill tala om stigmatisering och hur muslimer är de verkliga offren.

Bland de svenska liberalerna hör Karin Olsson till de första på banan, då hon 05.14 i morse lite skämtsamt skriver "Vi kommer alltid ha Paris", en referens till vad amerikanska kärlekspar säger när de avslutar sitt förhållande. Större delen av texten handlar om själva staden:

"Oavsett vem som är hjärnan bakom, är det sannolikt ingen slump att det är samma stad som terrorister så snart igen försöker att kuva. Frankrike är något av en europeisk vagga, där idéerna om upplysning, frihet och jämlikhet en gång slog rot. Det var i Paris som Bastiljen stormades 1789 i den franska revolutionen, ett startskott för sekularisering och liberal demokrati. Det var i Paris som initiativet togs till den europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, som stabiliserade Europa och så småningom utvecklades till EU med dess tankar om fred, handel och fri rörlighet. Det var i Paris som studenterna protesterade 1968, en symbol för den radikala efterkrigsgenerationen."

Ovanstående aspekter är närmast helt irrelevanta för islamiska terrorister. Paris blir ett mål därför att det är en europeisk huvudstad och möjligen för att gärningsmännen själva har kopplingar dit. Vad Karin Olsson på ett lömskt sätt försöker göra, är att säga att det är hennes egen liberala ideologi som är målet och att själva motpolen till terror är liberalismen. Till slut kommer det då:

"I de starka känslor som väcks av ett så fasaväckande terrordåd som det den 13 november 2015 är det lätt att hatets krafter får fritt spelrum. Men låt oss hoppas att fransmännen, och vi andra européer, inte går i den försåtliga fällan och sluter oss i en utveckling mot dogmatism och förkrympta ideal."

Vi förstår vad som åsyftas med "hatets krafter". Det är var och en som ifrågasätter klokheten i en omfattande muslimsk invandring till Europa, vilket för liberaler av Olssons snitt är själva sinnebilden för "öppenhet". På samma sätt skulle frånvaron av omfattande invandring från muslimska länder vara utvecklingen "mot dogmatism och förkrympta ideal". För dessa liberaler är ideal alltid överordnade verkligheten, vilket i högsta grad är dogmatism.

Liberala ungdomsförbundet kräver öppna gränser. Förstås.

Henrik Edin när han protesterar mot
SD:s reklam i tunnelbanan

När nu delar av borgerligheten vill strama åt, eller åtminstone organisera, flyktingmottagandet, går ungdomsförbund som MUF ut med att de minsann håller liberalismens fana högt. Idag är det Liberala ungdomsförbundets tur, under den typiska rubriken "Vi behöver mer frihet - inte stängda gränser" på SVT Opinion. Textens författare, förbundets ordförande Henrik Edin, är snabb med att slira på sanningen:

"I går kväll beslutade slutligen regeringen att gå i linje med utspelen och stänga gränserna."

Nej, de beslutade att införa kontroller, vilket är någonting helt annat. Tusentals människor korsade gränsen precis som vanligt. Skillnaden var att vissa passkontroller genomfördes. Edin fortsätter:

"Beslutet är en plågsam påminnelse om den utsiktslöshet som sprids bland Sveriges politiker. Framåtsyftande förslag som avser ge en långsiktig lösning på integrationsproblemen lyser med sin frånvaro, trots att en sådan politik nu är mer nödvändig än någonsin."

Där kom då den där försåtliga omskrivningen, där vi endast ska tala om "integrationen", eftersom det i dessa kretsar är anständigt, till skillnad från diskussioner kring själva invandringen. Nu bjuder ju inte Edin heller på några "långsiktiga lösningar", trots att det skulle vara mycket intressant att se hur han integrerar 150 000 - 190 000 asylsökande varje år. Texten är rik på floskler och fattig på konkreta förslag:

"Att regeringen nu stänger gränserna är tyvärr ett bevis på vad som händer i ett samhälle när överregleringar kombineras med rädsla. Man sluter sig inåt. De konservativa lösningarna är tilltalande för de som tappar framtidstron och vill fega undan, men det är inte vad som nu behövs."

Nonsens. Regeringens plötsliga beslut kommer efter påstötningar från Migrationsverket, och handlar mindre om rädsla och mer om att myndigheten inte längre klarar av att ge ankommande någon form av boende. Ty där ligger fortfarande begränsningen: våra politiker vill ha en så stor invandring som möjligt, så länge vi bara kan få fram tak över huvudet. Om det kommer att finnas arbeten, eller om volymen är önskvärd ur svenska folkets perspektiv, förblir ointressant. Definitionen av "öppenhet" känner vi också igen. Ett land är öppet om det har en stor invandring från Afrika och Mellanöstern, det "vänder sig inåt" om ett sådant inflöde inte är tillräckligt stort. På samma sätt är kontroll av personers identitet vid gränsen "överregleringar". Texten svävar vidare:

"Sverige är i desperat behov av djärvt politiskt ledarskap som trots människors rädsla kan formulera en vision om ett land där alla kan få plats, även de som i dag tvingas bo på tågstationer."

Observera att de som ska få plats är "alla". Detta går ju redan exempelvis Miljöpartiet till val på, så om det ses som "djärvt ledarskap" så finns det. Nu ska vi dock inte förledas att tro att Edin är alldeles tappad bakom en vagn, för till slut kommer det förstås, den där liberala visionen  om vad massinvandringen ska leda till:

"Därför måste bland annat stora liberala reformer av arbetsmarknaden komma till stånd. Samtidigt finns det många aktörer som aktivt arbetar mot de liberala reformer som är nödvändiga. Föråldrade ideal upprätthåller lönestrukturer som är direkt skadliga för dem som kommer utifrån."

I stort sett varje invandringsvurmare på högerkanten hamnar till slut där, med en särskild etnisk låglöneklass som i sin tur ska pressa ned övriga löner. Det kan finnas anledning att se över möjligheten till lägre trösklar för ungdomar, men för att sysselsätta hundratusentals nyanlända från Afghanistan, Syrien, Somalia och Eritrea behövs någonting i en helt annan skala. Då talar vi snarare om att skapa ett Sydafrika eller Brasilien, rimligen komplett med kåkstäder.

Nej, vi behöver inte stängda gränser, vilket ingen heller föreslår, men vad vi definitivt inte behöver är en massinvandring och en enorm etnisk underklass.

Dagens citat: Cecilia Wikström (FP)

"Det brinner runt om i världen och det har aldrig varit så många flyktingar sen andra världskriget. Då ska vi riva murar, inte bygga dem."
Aftonbladet

Den liberala EU-parlamentarikern funderar kring Ungerns åtgärd att uppföra stängsel för att kunna stävja illegal invandring. Enligt Ungerns utrikesminister har bara i år 100 000 flyktingar tagit sig in i landet. Det är snarare just då som det är befogat att bygga murar.

Själv befinner sig Wikström varken i Ungern eller i ett svenskt "utanförskapsområde", utan:

Hur skulle Cecilia Wikström reagera om det varje dag ställde sig ett hundratal flyktingar utanför hennes Chalet Marie? Sannolikt skulle hon då ringa polisen, och precis där har hon förlorat debatten.

Två asylfanatiker pratar om Ungern

Ungern bygger som bekant ett stängsel vid gränsen mot Serbien för att stoppa de illegala invandrare som kommer den vägen. I morse debatterades detta i SVT och för att säkerställa att åsiktskorridoren blev så smal som möjligt gästades soffan av miljöpartisten Magda Rasmusson och liberalen Birgitta Ohlsson (FP). Innan Rasmusson och Ohlsson tar till orda får vi en någorlunda neutral bild av journalisten Maria Georgieva:






Observera att den intervjuade mannen alltså har åkt genom sex-sju länder innan han kom till Ungern. De flesta vill därefter ta sig till Sverige eller Tyskland, liksom familjen i reportaget, vilket visar att det inte bara handlar om att lämna ett land som är fattigt eller i krig, utan dessutom att komma till det absolut bästa mottagarlandet.

Det är förvisso typiskt för svensk statstelevision, men egentligen bisarrt, att bjuda in två personer som båda vill ha fri invandring för att diskutera ämnet. Om man verkligen ville ha en meningsfull diskussion kunde man ha ersatt den ena asylfanatikern med exempelvis Erik Almqvist.

Birgitta Ohlsson inleder med att påpeka att det i Ungern "handlar väldigt mycket om inrikespolitik". Ja, vad skulle det annars handla om? Undantaget är möjligen Sverige, där den enorma asylinvandringen handlar om ansvar för hela världen och att "gå före" i Europa, även om ingen följer efter. Ungerns inrikespolitik, däremot, handlar tydligen om "högerpopulister", "högerextremister" och förstås "främlingsfientlighet".

Nej, döden på Medelhavet handlar inte bara om brist på lagliga vägar till Europa, utan också om att länder som Tyskland och Sverige har gjort sig attraktiva. Det är inte patriotiska partier som ser till att gynna flyktingsmugglare, utan istället politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, som båda indirekt har medgivit att de ser smugglarna som ett sätt att förhindra än mer okontrollerbara volymer. Mot Australien uppges nu mycket lite sådan trafik ske, eftersom landet helt enkelt avvisar båtarna.

Dessutom, om man nu skulle dela ut asylvisum på plats, borde ju fortfarande en hel del människor nekas sådana. Vad förhindrar då dessa att söka lyckan på Medelhavet? Om man inte avser att avslå någon ansökan, behövs varken asylkontor eller gränskontroller. Ohlsson tycker förstås att Sverige, som den humanitära supermakten, har en del att lära Ungern:

"Sverige är ju ett land som har en historia av att ha tagit emot många flyktingar, så vi har ju enorm kunskap också och kan visa upp att det måste vi göra och det är fullt möjligt."

Exakt vilken kunskap har Sverige förvärvat på detta sätt? Varenda sjuklöverpolitiker säger att "integrationen" inte fungerar, så varför måste vi dessutom tvinga Ungern till att skaffa sig "utmaningar"?

Så småningom kommer då den närmast oundvikliga referensen till att människor vid Sovjetunionens invasion 1956 flydde från Ungern, ett argument som påminner om de 1800-talets utvandrare som alltid lyfts fram i Sverige. På vilket sätt innebär dessa ungrares flykt för snart 60 år sedan att landet har någon sorts skyldighet att idag ta emot asylanter från Afrika och Mellanöstern? Det finns vidare ett par helt avgörande skillnader. Volymerna är till att börja med helt annorlunda, och som exempel kan nämnas att det till Sverige vid denna tid kom 8 000 ungrare. Det är ungefär lika många personer som nu får uppehållstillstånd under en månad. Dessutom var den ungerska krisen en tillfällig och specifik händelse, medan dagens flyktingström från mer avlägsna länder knappast närmar sig ett slut. Människor kommer att vilja lämna fattigdomens Afrika även nästa år och året därefter. Slutligen absorberas i allmänhet ungrare lättare i ett annat europeiskt land än exempelvis muslimer från en annan kontinent.

Magda Rasmusson visar också upp sin gränslösa miljöpartistiska naivitet, då hon deklarerar att människor "så klart helst vill vara hemma" och att ingen vill lämna sitt hemland. Det är helt enkelt inte sant. Det finns miljoner människor i Afrika som inget hellre vill än att komma till Europa. Bland unga afghanska män, de som i vårt land blir "ensamkommande flyktingbarn", verkar ett mönster ha skapats där familjer skickar iväg en av sönerna för att lägga ankare i Sverige.

Debatten avslutas med ett klimax, då Birgitta Ohlsson får utbrista att Europa "måste stå upp för värderingar om solidaritet". Jag hoppas verkligen att hon blir Folkpartiets nya ledare, eftersom jag har mycket svårt att se att hon skulle kunna locka en enda ny väljare till partiet. Redan sättet att prata borde avskräcka en hel del människor, vilket inte förbättras av en extrem och verklighetsfrånvänd syn på invandringspolitiken.

Dagens citat: Linda Nordlund (FP)

Ordföranden för Liberala ungdomsförbundet har precis upptäckt att någonting händer i Sverige, även om hon inte förstår varför. Att hon tror att det bara händer i Stockholm kanske också säger något.

Twitter

I samband med "hijabuppropet" bjöd hon på nedanstående bild av sig själv, kompletterat med texten "För att en kvinnas klädsel är hennes ensak":

Konsekvensanalyser är som vanligt inte liberalers starka sida.

Filosof bjuder på verklighetsfrämmande nonsens

Jesper Ahlin, doktorand i tillämpad etik, upplåts idag plats i Upsala Nya Tidning för ett tämligen meningslöst alster, under rubriken "Öppna gränserna". Inlägget undviker alla konsekvenser och varje form av verklighet, vilket vi erfar redan i första stycket:

"Migrationsdebatten handlar i för stor utsträckning om kostnader och konsekvenser och behöver därför kompletteras med ett principiellt perspektiv."

Förutom principer, handlar öppna gränser tydligen rentav om "demokratiska värderingar":

"Jag hävdar att självbestämmande stater av moraliska skäl bör avstå från att fatta vissa beslut, bland annat att hindra människor från att passera nationsgränser. Människors rörelsefrihet hör nämligen till en uppsättning demokratiska värderingar som står över policynivån i politiken."

Vad nu öppna gränser har med demokrati att göra, försöker Ahlin utveckla i tre punkter:

"1. Demokratin är inte moraliskt berättigad att hindra människor från att lämna staten. Som en praktisk följd av detta, i en värld med nationsgränser, saknar omkringliggande stater det moraliska man-datet att kontrollera inpassager."

Hur ett "moraliskt mandat" kan vara en "praktisk följd" utvecklas inte. Snarare är gränskontroller och reglerad invandring en praktisk och naturlig följd av hur världen ser ut. Att vi, exempelvis svenskar, har rätt att lämna landet innebär inte på något sätt att vi kan slå oss ner i vilket annat land som helst på jorden. Det blir än mer bisarrt:

"2) Den politiske teoretikern Joseph Carens jämför i sin prisbelönade bok ”The Ethics of Immigration” (Oxford, 2013) dagens globala värld med det feodala klassamhället. Vissa föds som mycket priviligierade, andra inte. Demokratin saknar på samma sätt som den feodala klassen moralisk befogenhet att göra sitt välstånd exklusivt. Västerländska demokratier måste av rättviseskäl hålla sina gränser öppna."

Vem är inte för "moral" och "rättvisa"? Problemet är naturligtvis att västerländska demokratier skulle kollapsa omgående om de öppnade sina länder för världens nödställda, eller för vem som helst som helt enkelt har lust att bosätta sig där. Denna process pågår redan nu, om än i en långsammare takt. Då blir generationers skapade välstånd inte bara mindre exklusivt, utan helt enkelt obefintligt. Ingen vinner på att världens fungerande länder raseras, hur rättvist personer som Ahlin än tycker det är ur ett moraliskt perspektiv.

Den tredje punkten verkar gå ut på att människans frihet inte får begränsas, varav återigen följer:

"Med demokratiska värderingar följer den moraliska skyldigheten att hålla nationsgränser öppna."

Efter den idiotiska historiska jämförelsen som vi hört förut, kommer en viss insikt i vad gränskontroller syftar till:

"Statlig kontroll över gränspassager är en förhållandevis ny företeelse. Det var under första världskriget som den statliga makten över rörelsefrihet genom passkontroll på allvar trädde i kraft. Utöver säkerhetspolitik var orsakerna till kontrollen över gränspassager bland annat organiseringen av skatteuttag och statliga välfärdstjänster. De kontrollerade gränspassagerna möjliggjorde vissa statliga åtaganden som många numera tar för givet."

Sverige kunde ha fri invandring på 1800-talet, eftersom kommunikationerna var sämre utvecklade och vårt land inte var särskilt attraktivt som destination. Idag går det utmärkt att resa från Mellanöstern och Afrika till Europa, och vi har dessutom en välfärd som vi inte hade för 150 år sedan. Just organisationen av samhället, här exemplifierat genom skatteuttag och välfärdstjänster, gör att fri invandring är en omöjlighet. Ahlins slutsats ligger nära det vi ofta hör från liberaler:

"Det är omöjligt att öppna gränserna, hävdar i dag debattörer från höger till vänster. Men man måste tänka tvärtom. Eftersom rörelsefriheten är okränkbar är vissa statliga åtaganden omöjliga. Västerländska väljare får inte berika sig själva genom att utesluta de mer behövande, vårt egenintresse måste ge vika för vad moralen kräver."

De västerländska väljarna ska helt enkelt ge upp all välfärd, eftersom det finns människor i världen som är mer behövande. Ahlin verkar utgå från att all moral är universell, liksom att rörelsefriheten skulle vara okränkbar, trots att moralen skiftar från individ till individ, från kultur till kultur. Man skulle kunna ifrågasätta det moraliska, men framför allt det rationella, i att i ett slag rasera varje västerländskt land. Sista meningen är intressant:

"Därför bör på policynivå endast två frågor diskuteras: på vilket sätt och hur snabbt ska vi öppna gränserna?"

Vad Ahlin säger är vad många politiker och mediefigurer också säger, när de menar att man visst får diskutera invandring, så länge det handlar om hur mottagande och integration ska förbättras. Behöver man bry sig om vad en filosof säger i dessa frågor? Nej, men ovanstående rent filosofiska funderingar, som aldrig skulle fungera i verkligheten, återkommer ofta hos liberala politiker, där högtflygande principer alltid är överordnade konsekvenser och verklighet. Det är ingen slump att Ahlins inlägg hyllades av en ökänd liberal:

Återigen oro inför borgerliga sanningssägare

Petter Bergners inlägg "Lägg inte det pussel som normaliserar Sverigedemokraterna" i Sundsvalls Tidning har förstås uppskattats av den sedvanliga twittervänstern, trots att författaren verkar se sig själv som liberal. Alstret bjuder inte på någonting nytt, utan ger uttryck för vänsterns vanliga förfäran inför borgerliga skribenter som tar upp problem som asyltrycket och romska tiggare. Framför allt oroas skribenten, som så ofta, av Sverigedemokraterna. Redan ingressen är typisk:

"Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. På grund av partiets program, politik, företrädare och förbindelser lever SD i isolering."

Att ett parti genom sitt program och sin politik skiljer sig från andra partier torde vara ganska normalt, även om utvecklingen i Sverige allt mer gått mot att de olika partierna försöker likna varandra. Kan någon på rak arm förklara de stora ideologiska skillnaderna mellan Centerpartiet och Folkpartiet? Eller ens mellan Socialdemokraterna och Moderaterna? Att SD skulle ha så aparta företrädare och "förbindelser", vad nu det är, kommer troligare från saker Bergner snappat upp från Expressen, än från någon verklighet. Att SD isoleras är i själva verket fullständigt bisarrt och har enbart med invandringsfrågan att göra, ett ämne som de övriga partierna bestämt är oberörbart.

I artikelns inledning görs en jämförelse som kunde ha varit intressant:

"Den situation som partiet än så länge befinner sig i påminner om hur det dåvarande kommunistpartiet en gång behandlades. Men jämförelsen mellan behandlingen av SD och dåvarande SKP/VPK haltar, och det inte bara därför att det handlar om partier med helt olika ideologisk hemvist."

Vi förstår här att skribenten anser att kommunismen i grunden är någonting gott, medan kritik mot den förda invandringspolitiken är fruktansvärt. Sedan är det inte alldeles sant att VPK isolerades på samma sätt som SD. Partiet fick visserligen aldrig sitta i regeringen, men Socialdemokraterna hade aldrig, åtminstone inte i modern tid, några problem att få stöd av eller diskutera med dem. Den intressantaste jämförelsen skulle handla om hur man hanterar "partiets historia", som det brukar heta när det handlar om SD. Vänsterpartiet kritiseras aldrig för sin historia, som bland annat handlar om samarbete med diktaturerna i Östeuropa. En mängd företrädare för Vänsterpartiet blev medlemmar när partiet fortfarande hette Vänsterpartiet Kommunisterna, men det räckte med ett namnbyte för att denna ideologiska koppling skulle glömmas.

Därefter kommer Bergner till sin huvudsakliga poäng:

"Det börjar bli alltför många inom den borgerliga offentligheten som ständigt tassar runt på gränsen till ok. Ofta över, men alltid tillräckligt nära gränsen för att hoppet tillbaka blixtsnabbt ska kunna göras, om någon försöker syna korten.
[...]
Synen på asylrätten, människor i utsatthet och muslimer vrids gradvis om."

Vänstern föredrar alltid att dessa ämnen överhuvudtaget inte berörs. Även borgerligheten står inför ett dilemma, eftersom SD ökar om den förtiger dessa samhällsproblem, men också om den vågar belysa dem. Det är helt enkelt så att SD är det enda riksdagsparti som har relevanta svar på avgörande frågor. Det är för övrigt knappast borgerliga debattörers förtjänst att syn på asylinvandring och muslimer förändras. Den processen sköter nämligen samhällsutvecklingen utmärkt på egen hand, där problemen med den enorma invandringen blir allt tydligare och den muslimska närvaron allt större. Sedan kommer själva skälet till att Bergner oroar sig för frispråkiga borgerliga skribenter:

"Något som SD hittills har saknat är en struktur av opinionsbildare, institutioner och fria intellektuella som ger de egna perspektiven förankring i samhällsdebatten. Vänsterkrafterna har exempelvis Göran Greider, Johan Ehrenberg och en lång rad både talföra och briljanta feminister. SD har Ian Wachtmeister."

Idiotiskt. Att Bergner inte läser alternativa medier betyder inte att fria opinionsbildare saknas i det som ibland kallas den "sverigevänliga" rörelsen. Tvärtom, det finns hur många som helst, där personer som Stefan Thorsell, Mats Dagerlind och många fler vida överträffar Göran Greider i analysförmåga. Jag skulle själv vilja se mig som en oberoende oppositionell debattör. Att nämna Ian Wachtmeister skulle väl ha någon komisk poäng, men i verkligheten är han knappast den förste man kommer att tänka på i dessa sammanhang.

Vänstern kommer inte att kunna stoppa sanningen kring förbjudna frågor att tränga igenom. Att vissa borgerliga röster nu försiktigt börjar beröra dessa problem är kanske lovvärt, men det är ett alltför sent och försynt uppvaknande. Vår sidas verklighetsbeskrivning och våra åsikter kommer att triumfera med eller utan deras hjälp.

Alice Teodorescu belyser vägvalet vi står inför

Göteborgs-Postens Alice Teodorescu må vara liberal ut i fingerspetsarna, men hon är intelligent och vad man brukar kalla intellektuellt hederlig. När hon skriver om invandringens problem gör hon det utan skygglappar, varför det inte var särskilt förvånande att samma tidnings Gert Gelotte, som vecka efter vecka skrev om tillgångar, människosyn och främlingsfientlighet, kände sig tvungen att avgå när hon tog över ledarredaktionen.

Teodorescu inleder dagens inlägg, "Vägval väntar om migrationen", med hur volymfrågan har förbjudits:

"Man kan bemöta Agendas volymformulering på olika vis. Man kan anse att den är olämplig eftersom det är människors behov av en fristad som i alla lägen avgör. Med andra ord, en kåkstad i Sverige är bättre än en i Syrien, det viktiga är att vi ger människor möjlighet till ett nytt liv, hur det livet gestaltar sig är av sekundär betydelse. I praktiken innebär denna position ett ställningstagande för fri invandring i en värld där krig och fattigdom är vardagen för miljoner människor." 

Hon bjuder sedan på en syn som väl motsvarar Sverigedemokraternas hållning:

"Om man inte intar den redogjorda positionen kan man istället anse att de senaste årens rapporter om växande utanförskap, arbetslöshet, låga skolresultat och 'no go-zoner' ger en fingervisning om att Sveriges förutsättningar att klara en fortsatt stor migration börjar krackelera. Tittar man på det ekonomiska läget för det gångna året, och beaktar de kostnader som prognostiserats för kommande år, kan man argumentera för att Sverige inte klarar av mer nu. Därför bör man under en period strama åt, genom att exempelvis enbart ta emot kvotflyktingar, och rikta om insatsen för att bistå fler på plats."

Så är det ju, även om jag själv skulle vilja se den åtstramningen vara permanent och gärna utesluta även kvotflyktingar. Teodorescu fortsätter att beskriva verkligheten som, även om den inte är ny för den som följer alternativa medier, ändå är märkligt frånvarande i de etablerade:

"På senare tid har frågan om när, inte om, SD går om M formulerats av allt fler. Så länge inget av de etablerade partierna ger de väljare som är för det andra synsättet i tankeexemplet ovan ett riktigt alternativ kommer flödet till SD att fortsätta. Det glapp som uppstått mellan medborgarna, som tycks helt medvetna om denna intressekonflikt, och medierna och de folkvalda som helt förnekar den, är oroväckande. Förtroende tar lång tid att bygga, är ett sällsynt inslag på många håll i världen, och ska sannerligen inte tas för givet." 

Än så länge finns det mycket lite som tyder på att de övriga partierna är beredda att anamma en mer realistisk syn på migrationen, vilket innebär att SD har alla möjligheter att inom kort bli landets näst största parti. Teodorescu belyser också det dubbeltänk, eller hyckleri, som präglar den officiella debatten:

"Det vilar ett stort ansvar att bygga förtroendet på nytt. Det innebär bland annat att sluta slira på sanningen, inte minst ifråga om lönsamhet. Om nu dagens migration inte är en belastning, utan tvärtom en vinst, borde man väl inte från politiskt håll tvinga kommunerna, eller andra länder, att ta emot människor? Varför ens blanda lönsamhetsargument med rätten till asyl?"

Mot slutet återkommer då den poäng som allt som oftast kommer från liberaler, nämligen att vi bör riva välfärden för att möjliggöra massinvandringen:

"Personligen har jag alltid sällat mig till de som förespråkat öppna gränser. Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva. Det betyder inte att de nödvändigtvis per automatik har rätt att bli försörjda av det land de kommer till. Asylrätten handlar om skydd, inte rätt till ekonomisk välfärd."

Denna liberala hållning är förvisso motbjudande för många av oss, men den är åtminstone logisk och hederlig, till skillnad från vänsterns verklighetsfrånvända "allt åt alla"-retorik. Tidigare i texten har hon dock belyst ett problem med den liberala kombinationen:

"Sådan invandring är emellertid oförenlig med en välfärdsstat som den vi känner i dag, vilket innebär att risken för parallella samhällen, med en etnifierad underklass som resultat, är överhängande." 

Där är vi redan idag, trots att arbetsmarknad, löner och bidragspolitik är relativt oförändrade. En stor invandring från världens fattigare länder, där många saknar relevant utbildning, leder ofrånkomligen till att dessa blir en etnisk underklass, försörjda av bidrag eller ej. I sina slutord återkommer Teodorescu till vägvalet vi står inför:

"Jag vet inte längre vad jag tycker. Valet står mellan ett stormaskigt skyddsnät, låga löner och en möjlighet för alla som vill, att komma hit, eller gränser som utestänger världens hjälpbehövande så att vi kan bevara vår jämlika välfärdsstat. Frågan politikerna ärligt måste besvara är om det är den svenska modellen eller migrationen som behöver förändras?"

Om varje svensk verkligen förstod denna motsättning, är jag övertygad om vilken väg de flesta skulle föredra.

"Kostar invandringen för lite?"

Tove Lifvendahl

Ovanstående är rubriken, sannolikt formulerad för att provocera och locka läsare, till en något märklig ledare, signerad av Tove Lifvendahl. Sedan en tid skrivs en del om invandringsfrågan, helst formulerad som den mer acceptabla integrationsfrågan, på borgerliga sidor, men eftersom det som bekant handlar om minerad mark, blir alstren ofta luddiga, motsägelsefulla och i slutändan intetsägande. Lifvendahls text är inget undantag, men efter ett par genomläsningar kan vi nog dra slutsatsen att det i vanlig liberal anda handlar om att använda invandringen för att riva ned välfärdsstaten.

Varje borgerlig artikel om detta förbjudna område måste inledas med lite pekoral och påklistrad medmänsklighet, så även denna:

"En familj jag lärde känna väl, hade när jag mötte dem väntat på sitt besked i mer än tre och ett halvt år. På Arlanda hade de fått höra att deras asylskäl var så uppenbara att det permanenta uppehållstillståndet skulle bli en enkel formsak. Varje dag väntade de, och hoppades att det efterlängtade dokumentet skulle komma med brev, eller att deras offentliga biträde skulle höra av sig. Efter tio månader kom det: avslag."

Nu blev ju det där avslaget i vanlig ordning meningslöst, eftersom familjen helt enkelt överklagade och fick permanent uppehållstillstånd efter en process på totalt fyra och ett halvt år. Jag håller helt med Lifvendahl att längden på handläggningstiden är fullständigt orimlig och på många sätt skadlig. Hon fokuserar på hur väntan knäcker den enskilde individen, men det är förstås också kostsamt för Sverige att hålla kvar människor som saknar asylskäl i åratal. Därtill kommer den märkliga principen att lång väntetid i sig sedan blir ett skäl till att ge permanent uppehållstillstånd. Denna aspekt berörs av Lifvendahl, även om hon tydligen såg generell amnesti som en alldeles rimlig lösning:

"Men volymerna av väntande asylsökande hade blivit så stora att det också förorsakade en graverande rättsosäkerhet. Många fick till slut fick permanenta uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, vilka hade uppstått i Sverige under den långa väntetiden. Ja, Sverige producerade lidande på löpande band."

Inte nog med att hon vågar använda ordet "volymer", som av någon anledning är kontroversiellt, vi bjuds också på en passage om några följder av just dessa volymer:

"Har Sverige en migrations- och integrationspolitik vi kan vara stolta över? De som avfärdar frågan och salomoniskt säger att ”integrationen måste bli bättre” vill jag fråga efter att nyligen ha besökt en grundskola där nästan alla elever har utländsk bakgrund och inte ens hälften av dem når resultat som tar dem vidare till gymnasiet: Hur kan vi utsätta dem vi bjuder hit för ett sådant svek?"

Ja, "varför" är ett ord man ofta skulle vilja ställa till våra styrande kring detta område. Precis som Lifvendahl påpekar, har "integrationen måste bli bättre" blivit ett standardsvar från varje sjuklöverpolitiker så snart något av massinvandringens konsekvenser berörs. Det verkar omöjligt att inse, eller åtminstone att erkänna, att ingen integrationspolitik i världen kan hantera de volymer vi talar om. Efter en något omotiverad utläggning om behovet av en speciell kommission för integrationen, kommer då stycket som motiverar rubriken:

"Ty den samlade samhällskostnaden resten av livet för dem som inte tar sig vidare efter grundskolan är gissningsvis betydligt högre än vad det kostar att se till att ungarna klarar sig igenom. Och vad är notan för i fredags kväll, då ett 50-tal ungdomar i Tensta kastade sten och brandbomber mot polisen?"

Efter att ledarkrönikan har spretat åt lite olika håll, kan vi mot slutet skönja vad som lär vara själva poängen:

"Vi måste erkänna det faktum att välfärdsstaten i dess nuvarande binära all inclusive-utformning medför ett (för de flesta oönskat) volymtak, och därför förutsättningslöst pröva i tanken och på pappret andra modeller." 

Det inflikade "för de flesta oönskat" är intressant och något man kanske skulle vilja ha källa på. Lösningen är förstås "djärva reformer", eftersom volymtaket tydligen är oönskat:

"Sverige behöver liberaliserande, djärva reformer. De har ännu inte synts till från något håll. Djärvheten ligger nämligen i att de inte ser ut som något vi har prövat tidigare. Våra system tjänade oss måhända väl, som det populärt heter på politiska. Nu är de uppenbart otillräckliga. Reportaget från Studio Ett talar klart: Köerna växer, till asylprövningen, SFI, bostäderna. Ingångarna till arbetsmarknaden saknas, eftersom det är ont om enkla jobb. Vi är vid vägskälet. Den ena vägen är att stänga dörren. Den andra vägen är en helt ny."

Då föreslår jag att vi helt enkelt genomför en folkomröstning om vilken av dessa två vägar vi ska välja; den "helt nya" vägen med avskaffade system och raserad arbetsmarknad, eller en anpassad nivå på asyl- och anhöriginvandringen, det vill säga så nära noll som möjligt.