Expos Daniel Poohl har släppt en bok

Aftonbladet kultur innehåller ibland artiklar om kultur, men är framför allt kommunisten Åsa Linderborgs privata lekstuga, där hon producerar olika märkliga politiska inlägg. Tydligen har Daniel Poohl, som är en av frontfigurerna för åsiktsmyndigheten Expo, producerat en självförhärligande bok med titeln "Som om vi hade glömt" och Åsa är förtjust. Med vad jag antar är en blinkning till Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahls bok "Vi som aldrig sa hora", utnämner Åsa Daniel Poohl till pojken "som aldrig sa blatte".

När Daniel Poohl gick i skolan mottog hans ort ett stort antal flyktingar från Balkan. Vissa av hans klasskamrater var skeptiska till detta inflöde, men Daniel Poohl, som redan då var lite intelligentare och finare än andra människor, hamnar förstås på rätt sida.

"Daniel var tio år på det elfte när familjerna Hasani och Sejdaj från Kosovo plötsligt intog bordet med fika, prat och inbördes käbbel på gården mellan lägenhetslängorna där han växte upp med sin mor och bror. Han får genast kontakt med Arif, Arzim, Mentor, Myrvete och de andra barnen, eftersom han älskade att spela fotboll och gärna lät sig bjudas på söta kakor och te."

Vi förstår omedelbart att Daniel är en god människa, men en liten motbild letar sig faktiskt in:

"Att välja för eller emot flyktingmottagning kan tyckas enkelt ur en humanistisk vinkel, men i vardagen prövas principerna. Poohl beskriver hur de nya invånarna frestar på. Att Arif inte bara bjuder exotisk vänskap och generositet, utan också manipulerar, ljuger och oprovocerat gör utfall. Våldet kommer in i vardagen, men slagsmålen slutar aldrig vid sista slaget; uppfordrande tvingas åsensbruksborna att ta ställning till hela folkgrupper."

En viktig aspekt av boken, åtminstone i Linderborgs skildring, verkar vara att måla upp den typiska bruksorten, där många blir bonniga och misslyckade sverigedemokrater, men där en god människa som Daniel Poohl kan gå vidare och nå till det allra finaste rummet; Stockholms medievärld och självaste Expo. De som kritiserar flyktingmottagandet bär bombarjackor och till och med hakkors, men är å andra sidan så dumma att de tror att det heter "hatkors". Vi får också några ledtrådar om varför just Daniel blir lite bättre än de andra i Åsensbruk:

"Det är mamma Inger som säger, att ”man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. En självklar livsmaxim som är svår att själv leva upp till, men som tydligen också kan dana karaktärer."

Även SvDs kultursida tar upp boken och inleder med en spännande skildring av tiden då Daniel Poohl var ung:

"Bilden som liknar. Som ser ut så här: högröstade nazister på offentliga platser, attacker mot boenden för asylsökande, en man som skjuter på icke-vita människor och motbjudande segrar för ett rasistiskt parti."

Elisabeth Hjorth visar med sin pose att
hon kan tänka. Hennes alster visar det
nämligen inte.

Tidningens Elisabeth Hjorth avslutar med följande 

"Poohl gör således rättvisa åt en sanning som nydemokrater och sverigedemokrater varken förmår fatta eller erkänna."

Nej, Elisabeth, sanningen sitter förstås endast medieeliten i Stockholm på. Vi andra är misslyckade individer på bruksorter, som "varken förmår fatta eller erkänna".

Själv får jag mitt lystmäte på Expo-propaganda redan genom att titta på vilket soffprogram som helst och kommer inte att läsa boken.

Aftonbladet
SvD
SR
Smp