onsdag 11 september 2013

Mona Sahlin med patetisk hyllning


 

Det är mycket Anna Lindh nu, vilket kanske är helt i sin ordning, då det är tio år sedan hon mördades. Mer bekymrande, och märkligt, är att det också är oerhört mycket Mona detta år. Överallt, där det finns någon "antirasistisk" poäng att plocka, och naturligtvis fotografer, dyker hon upp. Man kan anta att livet på Expo känns lite futtigt för en person som ser sig som statsminister.

I samband med högtidlighållandet av Anna Lindhs frånfälle, söker Mona Sahlin maximal exponering. Sålunda skriver hon i dagens Aftonbladet om Lindh, men framför allt, förstås, om sig själv. Som ni förstår, blir Monas artikel tämligen pinsam, och hon gör ingen besviken. Hon inleder med några rader, som inte handlar om Kim Il-Sung, utan en högst ordinär sosse-politruk:

"Där Annas bild hade funnits överallt, i EMU-kampanjen som pågick. Men nu plockades bilderna bort. Kvar var de tomma ljustavlorna. Bara ljuset strålade ut. Anna var borta. Men ljuset var så starkt att det bländade. Hon lämnade ett tomrum efter sig som var så uppenbart att det faktiskt syntes."

Det blir värre:

"När sen Eva Dahlgren sjöng ”Ängel i rummet” på minnesstunden, så var det så rätt. Anna passerade förbi i våra liv, i våra rum, och lämnade att avtryck."

Sedan bjuds vi på lite nostalgi, som visar just varför dessa individer är att betrakta som broilers:

"Anna, jag och Margot träffades i tonåren i SSU. Vi var tre av de ganska få tjejerna som var ordföranden i våra SSU-distrikt. Vi konkurrerade om platser i styrelser, om uppmärksamhet. Men med tiden blev vi också nära vänner och bundsförvanter. Som kvinnor. Vi blev mammor.
Vi kom in i riksdagen. I regeringen. I partistyrelsen. Och vi utvecklade vårt stöd för varandra och vårt behov av att med några få kunna säga allt... ”Kräkklubben” var bildad."


Klubbens namn torde vara första och sista gången Mona uppvisat någon självinsikt. Nästa mening behöver kanske inte någon kommentar:

"Hennes resor till, och kontakter med, palestinier och kurder påverkade henne mycket."

Mot slutet blir Sahlins förljugenhet påfrestande på allvar:

"När jag stod på presskonferensen och blev föreslagen som den första kvinnliga partiledaren, så var mina första ord dessa: 'Jag är så stolt över att stå här i dag. Men det är också sorgligt. För det borde ha varit Anna som stod här.'"

Jag har mycket svårt att föreställa mig att Mona Sahlin kände att någon annan borde stå där. Troligen skulle hennes känsla vid den presskonferensen kunnat sammanfattas med "Äntligen!".



3 kommentarer:

  1. Jag tror faktiskt att hon aspirerar på att bli utrikesminister i nästa sosseregering.
    Hujedanemej vad det blir höga tolkarvoden!

    SvaraRadera
  2. Mona är ett enda stort politiskt Misstag och det har Sverige fått lida för och det kommer nog tyvärr mera sådan linslus som hon är

    SvaraRadera
  3. Jag tror faktiskt, att de på allvar, då, i sin gränslösa godhet, kände sig kallade att förbättra världen:
    http://www.youtube.com/watch?v=lZYHblBiHbg

    SvaraRadera