tisdag 15 oktober 2013

Europas uppvaknande: Del 3 - Frankrike


Jag har för Dispatch International skrivit artiklar om de nationella uppvaknanden som skett i mina tre "specialländer"; Frankrike, Belgien och Nederländerna. Med Ingrid Carlqvists godkännande, kommer jag här nu återpublicera dem och jag hoppas att de kan ge en bakgrund och introduktion till situationen i dessa länder.

Front National på väg mot makten




Ska Frankrike få sin första Madame la Présidente? Sedan Marine Le Pen tog över Front National har partiet blivit en verklig utmanare om den högsta makten i republiken.

Den 5 oktober 1972 grundades Front National pour l’unité française (Nationella fronten för fransk enhet), sedermera förkortat till Front National. Partiet uppstod ur Ordre nouveau (Ny ordning), som inledde kontakter med Jean-Marie Le Pen tidigare detta år. Le Pen hade redan en gedigen politisk erfarenhet, då han bland annat blivit invald till Nationalförsamlingen 1956, som dess yngste ledamot, för det marginella småföretagarpartiet CNI.

Ordre Nouveaus styrande motiverade sitt val av Le Pen som frontfigur med att han var en ”första rangens personlighet, inte endast genom sin bakgrund som politisk kämpe, utan framför allt genom sin intelligens och politiska klarsynthet”. Man menade vidare att han ”representerar en mer moderat linje än de ledande inom den nationalist-revolutionära rörelsen” och att hans deltagande i Front National skulle ge trovärdighet till det frontistiska projektet.

Det nya partiet såg sig som en social, folklig och nationell höger och inriktade redan från början sitt motstånd mot ”den utslitna, korrumperade och maktlösa majoriteten” och ”den förödande, utopiska och förtryckande kommunismen”.

Front Nationals valframgångar lät emellertid vänta på sig; vid presidentvalet 1974 fick Le Pen endast 0,75 procent. De följande åren, fram till 1982, kallas inom partiet ”ökenvandringen”, eftersom valresultaten förblev mycket låga.

1982 kom den första rejäla framgången, då Jean-Pierre Stirbois i regionvalen oväntat uppnådde 12,6 procent i Dreux. Det var inledningen på en serie framgångar under 1980-talet: 1984 erövrade man tio mandat i Europaparlamentet och 1986 (då president Mitterand infört proportionella val), 35 mandat i Nationalförsamlingen.

Under 1990-talet förstärkte Front National sin ställning i Frankrikes politiska liv. I kommunalvalen 1995 blev partiet störst, och fick därmed sina första borgmästare, i ett antal städer i den sydliga regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur; Marignane, Orange och inte minst den större staden Toulon. Två år senare kunde man till denna lista lägga Vitrolles i samma region.

1998 bröt sig Front Nationals andreman, Bruno Mégret, loss från partiet för att i stället bilda Mouvement National Républicain. Med honom följde ett stort antal ledande figurer från Front National. Detta nya parti får dock begränsad framgång och Front National förblir det stora nationalistiska partiet i Frankrike, något som inte minst bevisades i presidentvalet 2002.

Frankrike sker presidentvalet, liksom lokala val, i två omgångar. Traditionellt hamnar alltid högerpartiet UMP överst tillsammans med vänsterpartiet PS och kandidater från dessa två partier möts sedan i valets andra omgång. Detta var också scenariot alla väntade sig 2002, men chocken i etablissemanget blev total när det visade sig att Jean-Marie Le Pen slagit den socialistiske kandidaten med sina 16,9 procent och alltså skulle möta UMP:s Jacques Chirac i den andra omgången. Alla övriga partier uppmanade nu sina väljare att rösta mot Le Pen, enligt en princip man kallade ”en republikansk front”. Uppmaningen fungerade – Chirac valdes med rekordnoteringen 82,2 procent under slagordet ”hellre en skurk än en fascist”.




I dag kan vi se att denna ”republikanska front” verkar vara död. I lokalval har Front Nationals kandidater ökat sina resultat enormt mellan de båda valomgångarna, då uppenbarligen många vänsterväljare föredragit att stödja Fronten framför högerpartiet UMP.

2010 förklarade Jean-Marie Le Pen (han var då 82 år) att han inte ämnade ställa upp för omval som partiets president och följaktligen utlyser man ett internt val. Mot varandra står de båda vice-presidenterna Bruno Gollnisch och Marine Le Pen, dotter till den avgående partiledaren. Marine Le Pen går segrande ur matchen, efter att ha fått 67,7 procent av rösterna vid kongressen i Tours i januari 2011.

Jean-Marie Le Pen har i dag titeln ”hederspresident” och det sägs att han fortfarande drar i en hel del trådar i bakom kulisserna, vilket verkar både troligt och rimligt. Marine Le Pen är dock 45 år gammal, förefaller vara en ytterst stark person, och jag har svårt att tro att hon skulle låta sig styras av sin far. Partiet utgörs dessutom inte endast av klanen Le Pen, utan har i själva verket 65 000 medlemmar och många begåvade individer på ledande positioner utan familjekopplingar.

Marine Le Pens övertagande har lett till stigande popularitet och en normalisering av partiet, eller ”avdiabolisering”, vilket är termen partiet själv använder. Denna normalisering har varit en medveten strategi av Marine Le Pen, som valt att lägga mer fokus på ekonomiska frågor och EU-motstånd än på invandringsfrågan. Hennes utspel och språkbruk har också varit mindre provokativa än de som använts av hennes far. Personligen vill jag dock försvara Jean-Marie Le Pen, som jag ser som en hjälte i det moderna Europas historia. Visserligen har han gjort utspel som kan ses som kontroversiella, men dessa uttalanden har medvetet missförståtts och förstorats av partiets motståndare. När han exempelvis uttalade att den tyska ockupationen av Frankrike varit relativt human, menade han naturligtvis att den varit det i jämförelse med andra länder, inte minst i Östeuropa, vilket är ett historiskt faktum. När vi i dag ser hur Marine Le Pen, på ett mycket kompetent sätt, leder partiet till framgång efter framgång, får vi inte glömma att Jean-Marie Le Pen under 40 år arbetat för att bygga upp partiet till denna ställning. Han har själv kommenterat sin status som ”kontroversiell” med orden:

”Det är lätt att uppfattas som kontroversiell om man säger sanningen, när alla andra ljuger.”

Även Marine Le Pen försöker man nu komma åt genom juridiska manövrar. Hennes uttalande om att muslimska gatuböner, som blockerar hela gator, kan liknas vid ockupation, har nyligen lett till att man hävt hennes parlamentariska immunitet som ledamot i Europaparlamentet, för att hon i Frankrike skall kunna åtalas för ”uppvigling till rashat”.


video


Marine Le Pen har, utöver ett mer utförligt program, formulerat 12 huvudpunkter:


  • Justera upp de lägsta lönerna och pensionerna för att förstärka köpkraften.
  • Stoppa invandringen och införa en nationell prioritet för anställning, boende och sociala förmåner.
  • Säkerställa fransmännens säkerhet genom nolltolerans.
  • Återställa den allmänna moralen och återge folket dess röst genom folkomröstningar för viktiga politiska frågor.
  • Återställa verklig samhällsservice i hela landet, genom att säkerställa högkvalitativ vård för alla.
  • Hjälpa familjerna genom införandet av barnbidrag.
  • Inrikta skolan på sin roll som överförare av kunskap. Återinföra auktoritet och meritokrati.
  • Återindustrialisera Frankrike genom förnuftigt gränsskydd.
  • Frigöra sig från finansmarknadernas förmyndarskap för att komma ur skuldspiralen.
  • Omförhandla de europeiska fördragen för att återfinna den nationella självständigheten
  • Genomdriva den republikanska sekulariteten gentemot politisk-religiösa krafter.
  • Återfinna Frankrikes diplomatiska och militära självständighet.



Det återstår att se huruvida Front National kommer att nå hela vägen till makten. Det är dock uppenbart att Marine Le Pen har kapaciteten och dessutom sanningen på sin sida gentemot Frankrikes trötta och korrumperade eliter. Det är fullt möjligt att vi 2017 äntligen kommer att få se en president Le Pen och då dessutom, för första gången i landets historia, i feminin form; la Présidente.

Dispatch International



3 kommentarer:

  1. Alltså jag tappar andan över Marines fantastiska intervju i klippet. Vilken människa! Vilken karisma! Vilken rakryggad person. Så härligt fransk också i sin debatteknik. Uppriktig. Hon bevisar med full kraft att sittande politiker är en del av problemet. Om de får sitta kvar kommer Frankrikes problem aldrig att kunna lösas. Det krävs nya kvastar!

    Efter en Uppsaladebatt sparade jag ner en publikfråga som jag analyserade lite mer ingående. Se gärna klippet här:

    http://aktualia.wordpress.com/2013/10/15/talande-debatt/

    Den muslimske FP-politikern är, genom sitt svar, snarare en del av problemet (precis som de franska politikerna Marine ondgör sig över) än en politiker som vi kan lita till att han löser problemet.

    SvaraRadera
  2. Håller med Cavatus! Marine Le Pen och Nigel Farage framstår som rena superstjärnorna i jämförelse med Jimmie Åkesson. Iofs kanske det går hem bättre i de svenska stugorna. I övrigt anser jag förstås att Åkesson är väl värd all beundran och respekt för sitt otroligt otacksamma arbete, ända sedan han valde att engagera sig i SD, men när det gäller karisma har han lite att önska, tyvärr. Till hans fördel kan man väl säga att han fortfarande är ung och ger man honom 15-20 år så kan han säkert utvecklas ordentligt.

    /Mackan

    SvaraRadera
  3. HUN ER EUROPPAS BÄSTA EU POLITIKER ANRA ER SOPOR?

    SvaraRadera