Bisarr diskussion i Agenda

När Özz Nûjen i Skavlan levererade sina infantila attacker mot Norge och Fremskrittspartiet chockades det svenska medieetablissemanget av att man i Norge klippt i programmet. Det verkar som om man i vårt grannland är noggranna med att människor inte skall kunna attackeras om de inte är närvarande för att försvara sig, vilket i Sverige är helt ovidkommande.

I Sverige är det snarare mer regel än undantag att man talar om Sverigedemokraterna och hur dessa skall tystas och bekämpas, utan att någonsin bjuda in någon sverigedemokrat. Det får bland annat effekten, vilket kanske är avsikten, att man får intrycket att det överhuvudtaget inte finns någon som stöder partiet och att dess representanter på något mystiskt sätt "tagit sig in" i Riksdagen, trots att ingen vill det.

I söndags bjöd Agenda på en diskussion som var mycket märklig och nog bara kan förekomma i Sverige.

Förste gäst är LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som skall kommentera att det näst största partiet bland förbundets medlemmar är Sverigedemokraterna. Alla förstår att han inte kommer att säga att det beror på att många av hans medlemmar tycker att detta parti har det bästa programmet och att de är särskilt bekymrade över den enorma flyktinginvandringen, men hans förljugna förklaring blir så krystad att till och med jag häpnar. Thorwaldsson hävdar, men tror naturligtvis inte på det själv, att människor väljer SD för att de känner sig "trängda av arbetsgivarna". Visserligen är han fackpamp, men den där förklaringen var väl ändå lite väl långsökt?

Sedan följer en diskussion, vars själva utgångspunkt är helt fantastisk. Inbjudna är de båda mediefigurerna Robert Olsson från SVT och Johan Ehrenberg från vänsterpublikationen ETC, som skall diskutera hur journalisterna, alltså de själva, skall förhålla sig till Sverigedemokraterna och vad de skall kalla partiet. Jag föreslår då att de inte behöver förhålla sig på något sätt till partiet, utan istället kan rapportera kring partiet och vad de gör, utan värderingar och epitet, men så fungerar det naturligtvis varken i Sverige eller Kina.

Av någon anledning får vi en liten introduktion av Henrik Arnstad, som inte helt oväntat talar om en "en fascistisk rörelse". Han pekar även på Norge som ett skräckexempel på hur det kan gå om inte journalister talar om för medborgarna vilka partier som är acceptabla och vilka som inte är det. Nu har ju i och för sig just Henrik Arnstad gjort sitt bästa för att bekämpa Norges överflöd av fascism, men tydligen tog Fremskrittspartiet plats i regeringen iallafall. Arnstad talar sedan ogenerat om hur den norska "mediestrategin" var väldigt dålig och att medierna nu bör försöka sig på en annan metod för att bekämpa dessa partier, nämligen att "benämna de här partierna för vad de egentligen är", och vi förstår då att han tänker sig epitet som "rasistisk" och "fascistisk".

Det vettigaste inlägget i denna introduktion står journalisten Björn Häger för, som påpekar just det som jag själv ofta sagt, att om man nu alltid måste säga "främlingsfientliga Sverigedemokraterna", får man se till att förse även övriga partier med epitet.

Därefter tar då de två huvudgästerna plats. Först ut är den oförbätterlige vänstermänniskan Ehrenberg, vars tidning har beslutat att alltid förse SD med epitetet "rasistiskt". I verkligheten diskuterar ju SD aldrig raser och deras eventuellt olika värden, men Ehrenberg får ihop resonemanget genom att hävda att redan uttrycket "massinvandring" är rasistiskt då "massinvandring är en etnicitetsfråga". Här tror jag att han är helt uppriktig och det tydliggör varför denna fråga inte går att diskutera på ett vuxet sätt i Sverige. Vänstermänniskorna kan verkligen inte skilja på att vända sig mot invandringspolitiken på grund av de konsekvenser man befarar och att ogilla individer på grund av deras ursprung. Att kritisera invandringen är faktiskt inte alls samma sak som att ogilla "invandrare". På ett personligt plan kan jag ha både trevliga och intressanta möten med människor från olika delar av världen, men det innebär inte att massinvandring leder till ett bra samhälle i Sverige.

SVTs Robert Olsson har en något förnuftigare inställning och deklarerar att han inte vill använda epitet, just för att man då skulle vara tvungen att förse samtliga partier med dessa. Mot denna princip vänder sig naturligtvis Johan Ehrenberg med en mycket märklig motivering:

"Men det är inte de 7-8 partierna det handlar om. Det handlar om ett parti som säger att just demokratin kan vi ställa åt sidan, därför att rasismen är deras stora fråga."

När har SD någonsin sagt det? Ett bättre exempel är väl i så fall Vänsterpartiet, då Lars Ohly ville se "utomparlamentariska metoder" när han inte var nöjd med valresultatet. Det är just Ehrenbergs resonemang, som även är väl förankrat i resten av etablissemanget, som gör att den stora ödesfrågan för landets framtid inte kan diskuteras. Man har en gång för alla slagit fast att all diskussion kring invandring är rasism, som i sin tur innebär ett avskaffande av demokratin och därför måste alltså alla goda demokrater se till att stoppa yttrandefrihet och opinionsbildning. Många skulle se en motsägelse i detta, men för vänstern innebär den ultimata demokratin att de får stå oemotsagda.

Lite komiskt blir det när Ehrenberg framhåller en medieaktör som han tycker "lyckats väldigt bra", vilket alltså är Aftonbladet, eftersom de har "ungefär samma linje" som Ehrenberg själv. För övrigt bor även Johan Ehrenberg på Södermalm. Är det rimligt att en liten klick människor som bor i en enda stadsdel i Sverige skall bestämma vad hela landet skall tycka?

Inslaget med herrarna Olsson och Ehrenberg säger en hel del om klimatet i Sverige. Framför allt är det naturligtvis avslöjande att vi har journalister som diskuterar hur man skall "förhålla sig till", i praktiken bekämpa, ett enskilt politiskt parti, men det är även tragiskt att så många i medieetablissemanget delar Ehrenbergs syn att vi inte har en fullvärdig demokrati om inte vissa frågor och åsikter utestängs, och att journalisternas ansvar är att se till att så sker.