Obekymrat motstånd mot islam utanför Europa

Angola

Europas, och då särskilt Västeuropas, största svaghet är den relativistiska och självkritiska hållningen, kombinerat med en konstant känsla av skuld inför världsfattigdom och kolonialism. Denna hållning är förstås även någonting fint, men i mötet med en aggressiv och absolutistisk kultur som islam, är det uppenbart vem som förlorar. Det ligger också en sorts märklig rasism bakom denna inställning, där de politiskt korrekta endast håller européer som ansvariga för sina gärningar, medan det blir oerhört viktigt att ständigt ursäkta och relativisera vad andra folk gör, och fundera på hur vi européer kan hjälpa dessa, då det någonstans troligen ändå är vårt fel.

I andra delar av världen har man inte detta självföraktande komplex. I dagarna har vi tagit del av rapporter om att Angola skall ha förbjudit islam och börjat riva moskéer. Egentligen är detta ett självklart försvar av det egna landet och samhället, men ändå så svårt i Europa, där tolerans innebär bugande för världens minst toleranta ideologi och mångfald i praktiken blivit synonymt med islam.

Franska Polynesien

Rapporten från Angola fick mig att tänka på en annan händelse på andra sidan jorden. På Tahiti, i franska Polynesien, resulterade planer på byggandet av en moské till att människor för två veckor sedan gick man ur huse för att, under glada och karnevalsliknande former, protestera. Och varför skulle dessa glada människor på en ö i Stilla Havet låta islam få fotfäste?

Slagordet som återkommer är "Sharia - faut pas charrier", och är lite fyndigare än min svenska översättning.