måndag 25 november 2013

Omfamna våra europeiska vänner!




Sverigedemokraternas beröringsskräck inför sina europeiska motsvarigheter gör mig beklämd. Gårdagens Agenda gästades av Jimmie Åkesson, som bland annat fick frågor kring europeiskt samarbete och då främst kring ett eventuellt sådant med franska Front National. Sverigedemokraternas hållning verkar vara att inte ge några svar före Europavalet, under förevändningen att man inte känner dessa partier.

Jag har varken passion för eller tålamod med taktiserande och politiskt spel, men jag kan åtminstone gissa mig till hur man resonerar. Troligen tycker man att en deklaration om europeiskt samarbete skulle leda till för mycket fokus på de utländska partierna, vilket skulle kunna bli ett sänke för SD, och därför är det mest taktiskt att inte ge medierna några sådana kopplingar före valet. Denna hållning kan man kalla för taktisk och smart, men man skulle också kunna kalla den för undfallande och feg, då den innebär en anpassning till mediernas verklighetsbeskrivning och agenda, och de vill oss inte någonting gott. Varför egentligen överhuvudtaget ta hänsyn till vad de svenska medierna tycker, för det handlar om rent tyckande, om Front National, när de ändå tycker att även SD är främlingsfientliga och rasister? Svenska medier vet ingenting om de europeiska partierna och vill inte lära sig någonting om dem, då det enda de vill förmedla är att de är högerextremister och därmed förkastliga. Våra vänner finns i dessa partier, men vi kommer aldrig att få några vänner i dagens svenska medieetablissemang, hur mycket vi än kryper.

Någon som har förstått vikten av europeisk samarbete är Geert Wilders, som efter en initial tvekan, numera har sträckt ut handen till både Front National och belgiska Vlaams Belang. Intressant nog förklarar han sin tidigare tvekan just med mediernas roll:


Låt oss då titta på avsnittet om europeiskt samarbete i gårdagens agenda:


Som sagt, det må vara taktiskt att inte ta ställning för utländska partier idag, men de evigt svävande svaren ger till slut ett undfallande och lite fånigt uttryck. På frågan om hur det var att träffa Marine Le Pen, svarar Jimmie Åkesson att:

"Ja, det var ju inget långt möte. Vi satt och pratade i tio minuter och sedan så följde jag med dem på en rundtur i riksdagen, en sådan här guidad tur, med en guide, som också var väldigt intressant."

Vad är det för ett svar? Varför inte säga att det var mycket trevligt och att hon är en strålande politiker? Mötet med henne borde ju rimligen ha varit intressantare än en rundtur i riksdagen, där Åkesson befinner sig dagligen. Han fortsätter sedan att bedyra att han inte vet någonting om Front National, men "känner till mediebilden". Då föreslår jag att partiledningen omedelbart sätter sig och läser på om övriga partier i Europa. Det är inte svårt att få reda på var de står och vilka de är, då exempelvis Front National har en utmärkt hemsida, med ett utförligt partiprogram, pressmeddelanden, samt intervjuer och tal av ledande företrädare. Den icke-fransktalande kan redan på min sida ta del av ett hundratal textade framträdanden. Åkesson tillägger:

"Vi känner också till mediebilden av oss, i deras länder"

Det finns ingen mediebild av Sverigedemokraterna i Frankrike, Belgien eller Österrike. Sanningen är att Sverige är ett litet land och SD ett litet parti på den europeiska scenen, som skall vara mycket glada över att få samarbeta med Front National och Vlaams Belang. Front National har 65 000 medlemmar och uppskattningsvis 10-15 miljoner sympatisörer.

Vi kommer därmed in på Dansk Folkepartis märkliga inställning. De kan tydligen varken tänka sig att samarbeta med Front National, Vlaams Belang eller österrikiska FPÖ. Det som då återstår blir ju ett mycket litet samarbete, om ens något, och om de framhärdar i denna hållning föreslår jag att SD släpper Dansk Folkeparti och öppnar famnen för de viktigare partierna i Europa. FPÖ är idag Österrikes största parti och Front National på väg att bli Frankrikes. Vlaams Belang har nu ett något svagare stöd, men det beror främst på att de utmanats av ett annat nationalistiskt flamländskt parti. Våra rörelser är alltså på stark frammarsch och att ta avstånd från det ena eller andra partiet är varken nödvändigt eller klokt.



Festligt nog säger sedan programledaren Mats Knutson:

"Men när det gäller Nationella Fronten, vet man väl ganska mycket vad de står för och deras historia."

Detta vräker han ur sig, samtidigt som han knappt vet någonting alls om partiet, utöver vad han möjligen sett någon gång i en svensk tidning. För att bevisa detta, inleder han med en ren felaktighet, för att sedan fråga Åkesson tre gånger om han kan tänka sig att samarbeta med Jean-Marie Le Pen. Istället för att svara "självklart", svävar Åkesson iväg i något resonemang om olika partigrupper och stark konflikt i Front National.

Nej, naturligtvis tillhör inte Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen olika partigrupper i Europaparlamentet. Front National tillhör de grupplösa, dem man kallar non-inscrits. Vad Åkesson möjligen tänker på är samarbetsorganisationen Alliance of European National Movements, där FNs Jean-Marie Le Pen och Bruno Gollnisch är medlemmar, men som Marine Le Pen lämnat. Där ingår faktiskt även svenska Nationaldemokraterna, som ju inte har några mandat i Europaparlamentet. Marine Le Pen gick istället över till European Alliance for Freedom, där Sverigedemokraternas Kent Ekeroth ingår.



Väljer man att samarbeta med Front National, kan man inte sedan handplocka de individer man tycker särskilt mycket om. Marine Le Pen är partiledare, och därmed viktigast, men det är ett parti från vilket man även kommer att träffa Jean-Marie Le Pen, Bruno Gollnisch och säkerligen ytterligare ett antal nya ledamöter efter valet i maj. Även Jean-Marie Le Pen är en viktig person i partiet, då han lett det i 40 år, numera är hederspresident och fortfarande åtnjuter stor popularitet runt om i Frankrike. Jag tror inte heller att man kan tala om någon tydlig spricka mellan "förnyare" och "traditionalister". Vad utomstående bedömare däremot har talat om är en skillnad mellan syd och nord, där syd är Jean-Marie Le Pens traditionella marker och mer höger, medan nord är Marine Le Pens område och mer vänster.

Demoniseringen av Jean-Marie Le Pen stör mig, då han i mina ögon inte är någonting mindre än det moderna Europas störste hjälte. Han är en beläst och resonerande man, vilket fungerar mindre bra i dagens mediala klimat. Allt tal om antisemitism, förintelseförnekelse och nazism har egentligen sin grund i ett enda uttalande, som gjordes 1987, alltså för över 25 år sedan, men som fortfarande ständigt används för att svartmåla partiet. Detta har utvecklats till en egen sanning, då svenska journalister knappast ens känner till den ursprungliga historien, och där lika okunniga individer som moderaten Gunnar Hökmark obekymrat kan sväva iväg om Front National som ett parti där "flera företrädare förnekar förintelsen".

Jean-Marie Le Pen dömdes för sitt uttalande 1987, men vad handlade då historien om? I ett tv-program tog programledaren upp fenomenet med förintelseförnekare och Le Pen resonerade då lite kring ämnet. Det som väckte anstöt var att han sa att "gaskamrarna var en detalj i historien kring Andra världskriget". Det var förstås inte en genial formulering, men han påstod inte att det inte hade hänt, att det skulle vara någonting positivt, och inte heller att folkmordet var en detalj, utan kommenterade i själva verket förintelseförnekarnas diskussion kring själva gaskamrarna. Vad han egentligen menade med "detalj" var att Andra världskriget totalt sett var en mycket större händelse, där miljoner människor dog över hela världen. Han ställdes senast till svars för denna formulering i år, där han till slut uppgivet avrundade med att "nu har Andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna". Återigen, det var inte Jean-Marie Le Pens största ögonblick, men varken han själv eller partiet är antisemiter. Samma år blev han för övrigt dömd för att ha sagt att "den arabisk-islamiska världen utgör en dödlig fara", vilket kanske få insåg 1987, men som idag framstår i ett annat ljus.

Sammanfattningsvis är alltså min uppmaning att inte låta svenska medier bestämma hur ett europeiskt samarbete ser ut, då de hatar samtliga potentiella samarbetspartners och varken skulle vilja se SD eller något annat folkligt parti där. Kampen är europeisk därför att vi delar samma problem. Vi har mycket att lära av större och mer erfarna partier i Europa, inte minst Front National.




12 kommentarer:

  1. Samarbetet med FN kommer så småningom. Partierna är ju så lika. Men det är inte läge just nu. FN är så grundligt förtalat i Sverige sedan många år att allmänheten skulle bli förskräckt. Skulle tro att 99 procent av svenskarna inte har någon som helst förstahandsinformation om Front National. Där är ju du för närvarande den ende som jag känner till som kan upplysa den svenska allmänheten. Jag har inget med SD att göra men detta är vad jag tror.
    Rune

    SvaraRadera
  2. Jag är inne lite på samma spår som kommentatorn Rune. Det verkar som om att medias propaganda (och inte bara i Sverige) trots allt har en viss verkan när det gäller andra länders nationalister/invandringskritiska partier.

    Det egna landets invandringskritiker börjar man så sakta få klart för sig de inte är några hemska barnätare så som media påstår men de där andra; Front National, Vlaams Belang mfl kanske ändå är sådana hemska förintelseförnekande nazister som journalisterna säger att de är.

    Jag vill minnas att jag har sagt det i en kommentar här på din blogg förut men jag säger det igen: man gör det egna landets väljare och våra bröder och systrar i andra länder en björntjänst när man tar avstånd eller mumlar avvaktande när det gäller utvecklingen i Europa. Istället bör man försöka förklara att det pågår ett skifte ute i Europa angående invandringen.

    /Fredrik H

    SvaraRadera
  3. Sd har mitt stöd oavsätt vem dom väljer att samarbeta med! Jag är inte någon politiker men tycker att det borde vara viktigt att samarbeta för att få bort eu -monstret och tycker det är märkligt av DF att komma med direktiv. Jag skulle önska ett nordiskt samarbete ihop med FN och dom andra EU kritiska partierna i europa eftersom det känns att det brinner i knutarna för oss i sverige. Man måste ju samarbeta med dom som ger bäst genomslag. Sen litar inte jag ett skit på medias bild av något nationarlistiskt parti i europa inte ens gyllerne gryning och vi vet vad media går för i dagsläget !!!

    SvaraRadera
  4. Hm, dessvärre har du fel i den frågan. SD hanterar problematiken på rätt sätt. EU-valet betyder i jämförelse med riksdagsvalet lite. Jag tror också att rätt väg för att nå framgång är att i första hand samarbeta med våra nordiska grannar. I andra hand med länder längre ner i Europa. Hur väl man förklarar JMP:s "förintelseförnekelse", så kommer det bara att gagna Sverigevännernas motståndare. Tänk ett varv till Tobbe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, jag har tänkt på den aspekten, men jag tycker att det någon gång är dags att resa på sig och helt enkelt säga "ja, vi känner samhörighet med dessa partier". Det är också som Geert Wilders säger att man har mer gemensamt med varandra än med andra partier i sitt eget parlament. Dock skall det erkännas att jag som fri debattör har lyxen att säga vad jag tycker, utan att behöva ta några taktiska hänsyn.

      Radera
    2. Eddy Karlsson: Ja absolut, någon gång måste man resa sig och säga sin mening. Men framför oss står nu tio kritiska månader. Allt vi säger och gör kommer att skärskådas och vägas på guldvåg. Det är en minst sagt delikat situation. Fast ändå ett läge vi kan hoppas mycket på. Avgörande är att vi positionerar oss riktigt. Enkel fråga men jättesvåra svar. 10-4

      Radera
  5. Men det är skönt att sdu och sd har kommit överens för det är nog viktigt att lägga prestige åt sidan i dagens läge annars kan vi nog hälsa hem

    SvaraRadera
  6. Håller med Tobbe. Det inger inte förtroende att vara inställsam och taktisk.

    Jonatan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte man behöver vara varken inställsam eller taktisk för att nå sina mål. I det läge SD befinner sig handlar det inte om sådana saker. Riksdagsvalet 2014 är av görande och här måste SD hitta en slags optimerande strategi. Jag är tveksam till att en slags anslutning till F.N (politik/åsikter) i sammanhanget EU skulle förbättra vår position inför september 2014. /Eddy K.

      Radera
  7. Tack Tobbe, det är spännande att följa din blogg och få insikt i de länder som normalt inte så lätt rapporteras om i Sverige p.g.a. språket.

    SD kryper för media, det är helt uppenbart. I alla sammanhang. Frågan är då om det är rätt taktik? Jag tror, tyvärr, det. Skälet är som någon militär har sagt att det är bara vad folk tror som är det som avgör. Tror folk att SD är Nazister spelar det ingen roll om de är det eller inte. Genom nolltoleransen vrider man nu det vapnet ur händerna på media som nu är helt desperata och letar upp 12 år gamla uttalanden. Genom att "spela" lite okunnig och inte ge klara besked innan valet, vilket jag tror inte svenska folket alls finner nödvändigt, så vrider man också detta vapen ur händerna på tokmedia, annars kan de alltid leta upp någon som sagt något i det tilltänkta samarbetspartiet och konfrontera SD med - allt för att man inte vill tala om sakpolitiken.

    När SD har 20% då kommer allt detta lösa sig automatiskt. Man är dock inte där ännu. Det är lätt att tänka att nu ska man gå sin egen väg och inte bry sig så mycket om media, men bilden av SD är hos kanske 85% av svenskarna mycket diffus. Tror inte ens många bryr sig om att läsa partiprogrammet, man röstar mer på en "känsla".

    SvaraRadera
  8. Intressant om Jean Marie Le Pen. Den mer nyanserade bilden av "detalj"-uttalandet läser man sällan om. Istället demoniseras han som judehatare. Dottern Marine Le Pen ger ett mycket starkt intryck och man kan förstå hennes popularitet, men även hon svartmålas i svenska medier. Att Jimmie Åkesson inte riktigt vet hur han ska hantera detta är tydligt, men han kanske inser att det är svårt att förändra den svenska mediebilden och att han riskerar mer än vad han kan vinna på att försvara Europeiska kolleger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ligger förstås ett taktiskt avvägande bakom, även om jag menar att det också finns en del att vinna på att vara mer kompromisslös och stå upp för att vi känner samhörighet med partier som inte nödvändigtvis älskas av media.
      När det gäller uttalandet så försvarar jag det egentligen inte, men vill påminna om att detta enda uttalande för 25 år sedan är vad som ligger bakom allt prat om antisemitism i partiet. JMLP har gjort fler kontroversiella uttalanden genom åren, men jag menar att det alltid beror på att han ofta resonerar lite kring olika ämnen, vilket i medierna gärna lyfts ur sina sammanhang.

      Radera