Dagens skörd av hyckleri, lögner och propaganda

Ännu en dag i demokraturen, ännu en medial kaskad med de sedvanliga vinklade rapporterna och krönikorna. Även idag domineras sidorna av olika små artiklar om händelsen i Kärrtorp. Efter att år efter år ha förtigit hundratals attacker mot politiska möten, är media nu alldeles till sig, då det för en gångs skull är deras egna vänner som attackerats, dessutom av alldeles riktiga nationalsocialister. För sjunde dagen i rad, bjuder Aftonbladet på spännande rubriker:

Expressen vill inte vara sämre, utan känner att det är relevant att påminna om en händelse från 1986:

Den alltid pålitligt politiskt korrekta Jenny Strömstedt levererar en krönika som når nya höjder av förljugenhet, då hon beskriver en märklig parallell verklighet, där det är besvärligt att vara vänster och politiskt korrekt. Redan i rubriken "Jag vill inte tillbaka till ett samhälle där människor är rädda" blir det ordentligt absurt, eftersom Jenny skriver i Expressen, som med hjälp av våldsvänstern letar upp meningsmotståndare. Nu handlar hennes rädsla inte om denna åsiktsregistrering eller det allt otryggare samhälle som massinvandringen skapar, utan om stackars vänsteraktivister i en svunnen tid. Hon börjar med en historia av Åsa Linderborg, av alla människor:

"Miljön är ett klassrum med nålfiltsmatta, skolbänkar i ljus björk och längst fram en kateder framför svarta tavlan. Fröken har stram praktisk frisyr och är upprörd. Hon har kallat till sig pappa härdarmästaren och mamma akademikerkommunisten för att diskutera en politiskt agiterande uppsats som deras dotter skrivit och som fröken tycker är våldsam vänsterpropaganda.
- Men högerpropaganda har du inget emot, påpekar mamman argt och stirrar stint på fröken.
- Jag ska tala med henne, säger pappan. Och så är mötet slut.
Efteråt förklarar Hasse, den stolta politiskt medvetna arbetaren, för sin dotter att man ska stå för sina åsikter men ibland får man lov att vara lite försiktig."

Ovanstående scen skulle kunna utspela sig i Sverige 2013, och gör det säkert ofta, men det är knappast några vänsteråsikter som kan ge skolbarnet problem, utan naturligtvis varje form av politiskt inkorrekt tänkande, inte minst i invandringsfrågan. Dagens skolor badar i olika projekt om "tolerans" och "antirasism" och det händer fortfarande att SD nekas tillträde, även om alla andra partier besöker skolan.

I ett litet utbrott av självinsikt bjuder dock Jenny Strömstedt på någonting alldeles sant:

"Vi är så många som aldrig behöver sätta något på spel för våra åsikter och vilja till förändring. Mina engagemang kostar sällan." 

Nej, dina "åsikter" är snarare en förutsättning för din uppburna position som mediefigur. Pröva att uttrycka sympati för Sverigedemokraterna och dina anställningar skulle omedelbart upphöra och du skulle fördömas av din egen tidning. Mot slutet av krönikan skriver Jenny:

"Det gör mig rädd. Lika rädd som jag är för de rasister och nazister som visar exempel på människofientliga värderingar som hotar vår demokrati."

Hon arbetar alltså för Expressen och är rädd för hot mot demokratin. Jenny tycker självklart att det oerhört viktigt att delta, eller åtminstone på avstånd stödja, det samlade etablissemangets uppvisning i Kärrtorp:

"Det är inte politiskt att vara antirasist. Det är den enda vägen som finns för fred och framtid, lex Mandela. Efter att den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp som attackerades av nazistiska Svenska Motståndsrörelsen har det demonstrerats i var och varannan ort i Sverige. I morgon planerar nätverket Linje 17 en ny demonstration i Kärrtorp. Vi ses!"

I Aftonbladet klagar Oisin Cantwell på en enögdhet hos SÄPO, då han menar att de måste fokusera mycket mer på "nazister" än ofarliga islamister och "vänsternissar". Det är naturligtvis fullständigt absurt när någon på Aftonbladet beklagar enögdhet, kanske allra mest när just Oisin Cantwell gör det.

Alltid trevligt bland likasinnade

I samma tidning, på självaste ledarsidan, får sedan Fredrik Virtanen utrymme för en mer personlig reflektion. Han har hånats, även på denna sida, för sitt eviga självgoda poserande. Därför vill han idag passa på att säga att han inte alls skriver som han gör för att han vill vara "fin", men även denna krönika blir festligt nog ytterligare en beskrivning just av hur fin han är.

"Vissa läsare, sarkastiskt och ironiskt förvisso, anser det. De kallar mig raljant för ”en fin människa”. En skönande med rätta åsikter som är lätta att ha om man tjänar och bor bra."

"Epiteten kommer vanligtvis i samband med att jag skriver positivt om invandring (överlägsen etta), är för jämställdhet eller är emot fler skattesänkningar för mig själv."

Virtanens försvarstal utgörs av ett mycket krystat resonemang, där han egentlig är egoistisk, då allt det här fina även gynnar honom själv:

"Själv är jag emot privatiseringar, segregation, rasism, ojämlikhet, nedmontering av sociala skyddsnät och skattesänkningar eftersom det drabbar mig. Mig. Jag i mitt blåröstande reservat är inte immun mot att andra behandlas illa, tvärtom. Vi bor i Sverige tillsammans, om vissa grupper mår dåligt smittar det alla."

Som ni ser blev även denna krönika av Virtanen i slutändan ren posering. För det stämmer ju inte att han själv drabbas av landets förfall, åtminstone inte på kort sikt. Tvärtom lever han på åsiktsförtrycket i Sverige, där han kan lyfta en hög inkomst genom att leverera idiotiska ledarkrönikor i ett propagandaorgan. Sedan är det naturligtvis inte en slump att han har bosatt sig på Södermalm, där han inte bara slipper all mångkultur, utan dessutom bara behöver umgås med andra fina människor ur medieetablissemanget, med exakt samma vanor och åsikter som han själv.

Detta var ett litet axplock ur vad de svenska medierna producerade idag. Igår såg det ut på samma sätt, och det kommer att se ut på samma sätt imorgon. De fria medierna är viktigare än någonsin.