"En av årets viktigaste plattor"

Redan när ni läser rubriken förstår ni vad det handlar om i dessa dagar. De stora orden kan naturligtvis endast handla om etablissemangets egen Sebbe Stakset, vars aktiviteter gör honom immun får dåliga recensioner för lång tid framöver.

Idag har turen kommit till Skånskan, genom dess recensent Ralph Bretzer.

"Det börjar med ett  23 år gammalt tal av Olof Palme om bostadssegregationens Sverige. Det är lika slående som deprimerande hur lite som förändrats sedan dess och det är denna segregation som bildar bakgrund för en Golgata-vandring genom den svenska förorten, en vandring fylld av titelns ånger och kamp; knark och kriminalitet." 

Om vi bortser från att Olof Palme då varit död i tre år, kan vi koncentrera oss på det mest förljugna i ovanstående rader. Självklart har inte "bostadssegregationen" blivit bättre de senaste 23 åren, och det beror inte på Olof Palmes död eller borgares högerpolitik. Hur skulle någonting ha kunnat bli bättre med decennier av massinvandring? Fyller man ett land med Afrika och Mellanöstern så får man våld och kriminalitet, alldeles oavsett hur bostadspolitiken ser ut. Så ser det ut i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Storbritannien och Sverige, som seglar snabbare mot avgrunden än något annat land i Europa. Faktum är att det var just under Olof Palmes dagar Sverige etablerade sig som världssamvete, en hållning vars följder vi ser idag. Ralph inleder sin hyllning på ett sätt som inte skiljer sig nämnvärt från vad vi brukar höra från kultureliten:

"För det är ju enklare att avfärda Kartellen som kriminella och knarkare än att lyssna på den nattsvarta sociala journalistik de ägnar sig åt i sina texter. För det är tungt att ta in den verklighet de skildrar, samtidigt är det viktigt att göra det om man har någon som helst ambition att försöka förstå samhället i sin helhet."




Jag avfärdar inte Kartellens "sociala journalistik" för att de är kriminella och knarkare, utan för att det är så patetiskt att etablissemangets älsklingar uppfattas som någon sorts rebeller. I själva verket är de bara ännu en gren av detta etablissemang, där det enda viktiga är att man föraktar svenskar och hatar sverigedemokrater. Man bjuder inte heller på några nya tankar när man belyser att det är synd om alla som tvingas bo i Husby och Rosengård, istället för bland gudfruktiga människor i Irak och Somalia. Låt oss titta på den sociala journalistik som Ralph själv lyfter fram i sin kolumn:

Vi bjuds sedan på det vanliga relativiserandet, om hur kultur alltid omfattat starka uttryck, en variant på Jonas Sjöstedts tal om hur han själv lyssnade på Ebba Grön som ung:

"Det har ju redan varit mycket snack om det hot som Sebastian Stakset uttalar mot en viss partiledare i låten Svarta duvor och vissna liljor. Talmannen ville inte vara med och hylla Timbuktu, som medverkar i låten, till exempel, och jag drar mig till minnes det glada 80-talet. Då var det hårdrock och punk som var farligt och dess utövare läskiga typer som ville världen illa. Från 90-talet och framåt är det som bekant rapparna som tagit över den rollen. Men de är ju inte ensamma om att sjunga/prata om våldsdåd och kriminalitet." 

Det har även varit "mycket snack" om hot som kvinnliga journalister, exempelvis Åsa Linderborg, mottagit, men då låter det annorlunda på landets redaktioner och vi får inte höra ett ord om poesi eller social journalistik. För att slutgiltigt bevisa att han inte alls förstår varför det skulle vara fel att mordhota Jimmie Åkesson, räknar Ralph Bretzer upp några amerikanska sångare som haft våldsamma inslag i sina texter. Han missar dock att i inget av dessa exempel riktas specifika hot mot en specifik politiker. Att Neil Young sjunger om ett kvinnomord, är inte samma sak som att uppmana folk till att misshandla en namngiven politiker, som dessutom redan lever med en stor hotbild.

Bretzer har dock rätt i att Kartellen inte är ensamma. Faktum är att det inte är det minsta originellt att vinna etablissemangets kärlek genom att attackera deras politiska motståndare. Nedan ser ni hur Frankrikes "Cortex" berättar om hur han hatar Front National och vad han vill göra med dem. Han har även uppmanat till gruppvåldtäkt av Marine Le Pen.

I nästa klipp berättar Hollands "Mosheb" om hur han skall skjuta Geert Wilders och  drömmer om att hacka av hans huvud. Ni får också avnjuta hur några marockaner diskuterar yttrandefrihet:

På sätt och vis gör våra länders etablissemang ett självmål genom att lyfta fram dessa individer som stora tänkare och rebeller. För efter att ha tagit del av ovanstående "poesi" och "social journalistik", i vilket land vill ni helst leva? Cortex eller Front Nationals Frankrike? Moshebs eller Geert Wilders Holland? Sebbe Staksets eller Jimmie Åkessons Sverige?