Expressen om sina gator

I förra inlägget tittade vi på hur plötsligt en våldsam motdemonstration får stora rubriker och fördömanden, trots att dessa drabbat exempelvis Sverigedemokraterna i åratal. Sedan inlägget publicerades har även Expressen hunnit få upp ett par förfärade texter. Skälet är fortfarande att det denna gången var mediernas vänner som attackerades och inte några usla sverigedemokrater.

Ledarsidan ger sin indignation rubriken "Nazister får inte ta över våra gator". Om någon känner igen talet om "våra gator" som inte alla får vistas på, så är det ingen slump, då just Expressen i dessa dagar visat vilken utmärkt relation de har till våldsvänstern. Dagens angrepp genomfördes av Svenska Motståndsrörelsen, men tidningen passar ändå på att blanda in Svenskarnas Parti, som mig veterligt inte sysslar med några våldsaktioner:

"Samma parti har under året hållit en rad demonstrationer i olika svenska städer, däribland lilla Lidköping i början av december. Nyligen genomförde de dessutom en protestaktion mot flera tidningsredaktioner, som ”förseglades” med hjälp av blågula band och anklagades för svenskfientlig propaganda."

Den aktionen tycker jag själv var ganska fyndig och oförarglig, särskilt jämfört med vilka aktioner som exempelvis utförs av djurrättsaktivister, för att inte tala om allt som våldsvänstern hittar på. Att just tidningsredaktionerna kanske är den främsta fienden, har i dessa dagar blivit än tydligare.

Till skillnad mot hundratals attacker mot sverigedemokratiska tillställningar, är denna attack "oerhörd":

"Det är oerhörd händelse. Att nazisterna till och med är beredda att attackera en fredlig demonstration med barn i leden var tydligen en ofattbar tanke till och med för polisen. Endast ett tiotal poliser var utsända för att skydda manifestationen. Det visade sig vara en fatal missbedömning, som sätter stora frågetecken kring Säkerhetspolisens uppsikt över de farligaste elementen i den så kallade Vit makt-rörelsen."

Som oberoende experter har man som vanligt konsulterat sina favoriter:

"Det går inte längre att blunda för faktum. Den rasideologiska miljön är mer aktiv än på länge. Enligt Expos rapport ”Intolerans 2012″ ökade antalet aktiviteter inom dessa rörelser med 24 procent förra året."

Kultursidorna är ju alltid redo för politiska inlägg och denna gång är det Anna Hellgren som skriver om att polisen har svikit sin uppgift. Nej, samma sak skrev hon inte vid något av de hundratals tillfällen sverigedemokrater och svenskpartister attackerades, eller när Irene Matkowizc kastade sin tårta. Det blir mycket känslor för Anna:

"Jag fikar med svärföräldrarna när jag ser helikoptern långt över taken. Knuten i magen är omedelbar, och bekräftas av en snabb titt i sociala medier. Organiserade nazister har attackerat de söderortsbor som samlats i Kärrtorp för att manifestera mot nazism. Knallskott, barnvagnar, knivar. Hur kan polisen låta det ske?"

Hon vill också antyda att angriparna varit fega:

"Det är symptomatiskt att SMR attackerar de 200 i Kärrtorp centrum snarare än de 2 000 som i går demonstrerade mot rasism på Södermalm. För att de är färre, och för förorten uppfattas som deras."

Nu var ju trots allt även samlingen i Kärrtorp flera gånger större än SMRs antal. När såg vi någonsin våldsvänstern attackera med underlägsen numerär? Anna Hellgren fortsätter, återigen med usel språkbehandling:

"I rapporten, som presenterades för några dagar sedan, klumpar demokratiministern och hennes experter samman så kallad våldsbejakande vänsterextremister med högerextrema och islamistiska grupper. I den liberala världen finns inga ideologier – bara våld.

Demonstranterna i Kärrtorp betalade ett högt pris för samhällets oförmåga att inse allvaret och den akuta faran med högerextremism och nazism."

Vi förstår att om Hellgren skulle ha fått hjälp att själv skriva en rapport, skulle man förstås aldrig behandlat våldsamma aktiviteter på samma sätt. I hennes värld är vänstervåld samhällsengagemang, medan "högerextremt" våld är det enda våld som egentligen är värt att fördöma. Islamistisk terror är antagligen bara ett berättigat svar på utanförskap.

När jag letar upp en bild på Anna Hellgren, hittar jag ett annat inlägg som är intressant i dessa dagar. Det handlar egentligen om rasistiska strukturer mot romer, men av någon anledning blandas det upp med "hoten mot journalistiken" och hur dåligt Anna mår av dessa. Betänk då att hon alltså arbetar för Expressen.

"Poängen är att jag varje gång jag skriver ska tänka mig för en extra gång. Fundera på om det är värt oron, blickarna över axeln, rädslan för att det ska hända någon jag älskar något. Tydligen måste jag också tänka på alla andra Anna Hellgren och deras anhöriga. Det finns 14 bara i Stockholmsområdet.
En av mina första tankar är "jaha, nu är det min tur". Att skriva om rasism, sexism, homofobi eller alltsammans på en gång är en kombination som förr eller senare renderar uppmärksamhet bortom mejlboxens vanliga PK-tjatare."

Man kan kontrastera Annas utsatthet mot den uppmärksamhet som några kommentatorer på Avpixlat fick helt ofrivilligt. Där var syftet definitivt att varje svensk skall tänka sig för en extra gång och se sig över axeln om de yttrar sig. Några förlorade också sina arbeten, vilket Anna knappast behöver oroa sig för.