Jag är Jim

Nabila Abdul Fattah och Foujan Rouzbeh tillhör egentligen kravallvänstern,
men har här dragit på sig slöja för att visa solidaritet i samband med den
uppdiktade hijab-incidenten.

Få debatter är så underhållande som inbördeskrig inom den politiskt korrekta ankdammen. Hur mycket man än älskar olika, och hur fin människosyn man än har, så kommer det till slut någon som upptäcker att man visserligen är politiskt korrekt, men inte på rätt sätt. Eftersom dessa människor är så självgoda och lättkränkta är det en mängd regler man måste känna till, om man inte vill trampa snett.

Under en längre tid har det pågått ett litet lågintensivt inbördeskrig fram och tillbaka, där först någon svensk går ut och talar sig varm för alltifrån mångfald till förorten, för att sedan bli attackerad av någon annan med lite mer passande bakgrund, som förklarar att vita inte kan delta i kampen, eftersom de genom sin hudfärg inte förstår vad de talar om. Som vi vet är man inte särskilt tolerant i de tolerantas kretsar. Liknande strider utbryter ibland då någon mansperson talat sig varm för feminism, följt av någon som förklarar att hans genitalier omöjliggör ett riktigt ställningstagande.

Idag är det revolutionsromantikern och asylaktivisten Foujan Rouzbehs tur att förklara vilka som inte platsar på hennes sida. Det handlar förstås om svenskar:

"Det finns en växande rädsla kring att tala om verkligheten såsom den ser ut. Men i praktiken finns det både ett vi och ett ni. Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason, skriver Foujan Rouzbeh."

För att får vara med i denna utvalda elit måste man förstås vara väl förtrogen med det egna fikonspråket, och kunna svänga sig med ord som "intersektionalitet", "rasifierad" och "cis-person". Då jag misstänker att många av mina läsare inte tillhör denna skara, kan jag förklara att "cis" är latin för "på samma sida" och avser någon som känner sig hemma i sitt kön, till skillnad från en transperson. Eftersom Foujan själv lyckats pricka in åtminstone kvinna och icke-vit, känner hon ett särskilt hat mot vita män:

"I videon ”Jag är Jason” läser olika personer upp samma tal som Jason höll i riksdagen. Tomas Ledin är en av dessa, och jag undrar hur han kan känna samma saker som jag och dela mina erfarenheter? Tomas är inte Jason. Och om han nu är det, så kan jag omöjligt vara Jason."

Det är lite synd om Tomas Ledin. Han har tagit del tillräckligt mycket av den offentliga debatten för att veta att det gäller att omfamna massinvandring och islam, då det är det nya och spännande, men han trodde nog inte att hans etnicitet skulle leda till att han inte heller kunde bli helt accepterad i de politiskt korrekta kretsarna. Innan man går över till en sida, bör man känna till hur den sidan ser ut. Varför en svensk väljer att förnedra sig för att få tillhöra svenskhatare och muslimer som bara bryr sig om andra muslimer kan te sig märkligt, men det ligger i linje med det västerländska mönstret av relativiserande, tolerans och självförakt. Ledin trodde antagligen att hans medverkan i den där videon gjorde honom till en fin person, men istället har hans kryperi gjort honom föraktad på vår sida, där vissa redan har bränt hans skivor, medan han på den andra sidan ändå aldrig skulle ha blivit accepterad. Idag, när polariseringen ökar för varje dag, är det viktigare än någonsin att välja sida. Du borde ha valt rätt sida, Tomas.

På något sätt inkluderar Foujan sig i alla grupper det är synd om:

"Vi är de rasifierade kvinnorna, de religiösa minoriteterna, de sexuellt avvikande och de funktionsnedsatta. Vi är arbetarklassen som är bortglömd på landsbygden och förvisad till betongen. Vi är ensamstående föräldrar, gamlingarna på hemmen, de utförsäkrade, de hemlösa och de papperslösa. Vi är marginaliserade men vi är här för att stanna. Vi är Jason."

Mot henne står de som förtrycker henne, de allra sämsta, svenskarna:

"Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni behöver aldrig uppleva det vi gör i våra kroppar när vi blir stoppade i Reva-kontroller eller bortvalda i rekryteringsprocessen. Ni bor bekvämt, har fadderbarn i andra länder och kommer aldrig att behöva tigga i ett gathörn eller tvingas leva som gömda flyktingar. Ni är de som har nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni är de som utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason."

I verkligheten har troligen Foujan aldrig blivit stoppad i någon Reva-kontroll och hon har uppenbarligen inte blivit bortsållad, då hon syns och hörs oupphörligt i medierna. Jag tror inte heller att hon har behövt tigga i ett gathörn, levt som en gömd flykting eller bor särskilt obekvämt. Vilket historiskt förtryck har svenskar utövat mot iranier?  Foujan kom till Sverige 1989 och då hon här är så pass förtryckt, kanske det är just hennes uppehållstillstånd som skall omprövas allra först?

Ni som idag kallar er Jason är inte förtryckta. Det finns knappast några medelålders vita män som syns och hörs så mycket i medier och debatter idag. Ni får uppmärksamhet, priser, pengar och möjligheten att dagligen förolämpa ert nya land och dess befolkning.

Denna möjlighet har inte Jim Olsson i Västra Frölunda, trots att han är både docent och egen företagare. När han anonymt tycker till på de fria medier, där även sådana som han har rätt att yttra sig, ser era kumpaner till att han letas upp för att ställas till svars inför hela landet. Vi är många som har mer gemensamt med Jim Olsson än Jason Diakité.

Precis som Jim är jag en vanlig svensk, som förfärat ser vad en liten självutnämnd elit gör med detta land. Jag har aldrig bett om att landet skall fyllas med hederskultur, moskéer och våldtäkter. Till skillnad från Jason och Foujan blir jag aldrig inbjuden till några morgonsoffor. Även jag är hänvisad till alternativa medier för att göra min stämma hörd, vilket gör att jag får vara beredd på att när som helst letas upp och bli misshandlad. Jag är en av alla dessa svenskar som har fått nog och tänker fortsätta att kämpa, vad ni än hittar på.

Jag är Jim.


DN