Populisten Jonas Sjöstedt

Invandringskritiska partier kallas obekymrat och schablonmässigt för "högerpopulister". Man tänker sig då antagligen att dessa partier kommer med "enkla lösningar" och att man genom att "skuldbelägga invandrare" vädjar till människans lägsta instinkter. Jag menar att detta är nonsens och att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Medan höger- och vänsterpartier i princip vädjar till människors egna plånböcker, kräver ett ställningstagande för exempelvis Sverigedemokraterna en lite djupare analys och ett längre perspektiv.

Till att börja med kräver steget över till ett invandringskritiskt parti att man ser igenom konstant svartmålning av detta, samtidigt som man själv får bortse från de lätta godhetspoängen och som realist ta ett lite större ansvar, även om man riskerar att betraktas som "ond" av de ytligare betraktarna. Det är väldigt mycket lättare att säga "som liberal vill jag inte ha några flyktingar i hela världen" eller "för mig som liberal är öppenhet viktigt", ord som visserligen inte betyder någonting, men som åtminstone får liberalen ifråga att känna sig god. Invandringskritikern är inte nödvändigtvis bekymrad över sin egen ekonomi här och nu, utan funderar på högre värden, som hur hela landet skall se ut i framtiden och hur samhället kommer att se ut för dennes barn och barnbarn. Varje debatt mellan en multikultivurmare och en invandringskritiker visar att den senare har tänkt längre och djupare, men möts av tomma ord som "människosyn" och "främlingsfientlighet".

De riktiga populisterna återfinns i den berömda Sjuklövern. Folkpartiet försöker inför varje val göra något symboliskt utspel i integrationsfrågan, som exempelvis språkkrav för medborgarskap, men glömmer detta efter efter valet och vägrar konsekvent att angripa grundproblemet. Miljöpartiet lyckas samla ihop 10% redan genom sitt namn och en välvillig mediekår.

Värst bland alla dessa populister är Vänsterpartiet och dess partiledare Jonas Sjöstedt. Arbetslösheten skall avskaffas genom att skapa hundratusentals arbeten i den offentliga sektorn. Att denna sektor måste betalas av privat företagsamhet, samt att Sverige redan har en mycket stor offentlig sektor, låtsas man inte om. Dessa pengar kan man ju hämta hos "de rika". I verkligheten finns dessa pengar inte ens hos landets mest förmögna individer.

Igår debatterade Jonas Sjöstedt med Jimmie Åkesson. Låt oss titta på hur populisten Sjöstedt konsekvent och obesvärat strör låga argument, hyckleri och rena lögner omkring sig:

Man inleder med att tala om hot mot politiker. Sjöstedt levererar då ett pliktskyldigt svar om att "våld och hot hör inte hemma i demokratin", men när det blir mer konkret vacklar han direkt. När hot framförs till musik gäller det istället "att skilja på musik och politik", även om det senaste exemplet var ett glasklart hot, som dessutom ytterligare legitimerar det våld som sverigedemokrater utsätts för. I nästa sekund firar hyckleriet nya triumfer:

"Du vet vad jag tycker om politisk våld, Jimmie. Jag avskyr det. Jag avskyr politiskt våld."

Jonas Sjöstedt säger alltså detta, inte bara som om det skulle vara sant, utan dessutom är någonting som alla är helt övertygade om. Uttalandet är inte främst stort hyckleri på grund av Sjöstedts förvirring kring det senaste musikaliska alstret, utan för att medlemmar i hans eget parti är mycket glada i att på olika sätt försöka förstöra och bruka våld när exempelvis Sverigedemokraterna genomför någonting i offentligheten.

Vi får under debatten också otaliga exempel på Sjöstedts vanliga populistiska nyckelfraser om "storbanker" och att SD nästan alltid röstar med de borgerliga. Än mer patetiskt blir hyckleriet när Sjöstedt talar om det femte jobbskatteavdraget som "12 miljarder vi hade behövt i välfärden". Man skall då komma ihåg att SDs invandringspolitik direkt skulle ge besparingar på flera gånger detta belopp. Vi vet också att om detta skulle ha påpekats, skulle det omedelbart ha avfärdats som att "skylla på invandrarna", "ställa grupper mot varandra" eller "vi-och-dom-tänkande". En vänsterpopulist kan nämligen tala vitt och brett om välfärd, farliga skattesänkningar och de rika, men det finns en riktigt stor utgiftspost som aldrig kan beröras.

Mest irriterad blir jag dock på det mycket gamla och mycket usla greppet att tala om sig själv eller sin motståndare som höginkomsttagare. Vänsterpolitiker älskar att säga att de vill ha skattehöjningar "för höginkomsttagare som mig själv", vilket skall antyda någon sorts extra ödmjukhet och offervilja. Jonas Sjöstedt använder en variant av detta, då han menar att Jimmie Åkesson vill ta dessa 12 miljarder för att ge till höginkomsttagare som Åkesson själv. Det är så oerhört dumt och lågt. Vi vet att både Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson har en hög månadsinkomst, men jag tror knappast att någon av dem har vigt sina liv åt politiken för att införa lagar som gynnar deras egen privatekonomi.

När man sedan kommer in på frågan om arbetskraftsinvandring och lönedumpning, blir det dags för de rena lögnerna. Sjöstedt hävdar plötsligt att den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson på sin blogg skulle ha skrivit att "det är okej att polska arbetare har sämre villkor än svenska arbetare i Sverige". Självklart tycker Thoralf inte det, och varför skulle han göra det? I verkligheten vill Sverigedemokraterna begränsa liknande arbetskraftsinvandring och dessutom lämna EU. Vad Thoralf Alfsson däremot har gjort på sin blogg, är att resonera kring partiets starka ställning bland LO-medemmar och hur föga trovärdig han tycker att LO är i frågor kring arbetskraftsinvandring. Avsnittet som man antagligen hängt upp sig på, bör man vara antingen dum eller ohederlig för att missuppfatta:

"LO-basen menar även att allt skulle bli bra på arbetsmarknaden om alla jobbade med svenska kollektivavtal. Det är rätt på ett sätt men i ett annat avseende fullständigt upp åt väggarna. Idag finns t.ex polacker som jobbar till löner runt 30-50 kr/timme, vilket utan tvekan får negativa effekter på den svenska arbetsmarknaden. Men vad tror ni skulle hända om dessa polacker istället fick 180-200 kr/timme istället. Skulle fler svenskar få jobb?. Nej, den svenska arbetsmarknaden skulle fullständigt översvämmas av arbetare från Polen, baltikum och  andra EU-länder. Det skulle bli fullständig kaos på arbetsmarknaden och en hel rad andra problem skulle uppkomma."

Observera också hur pöbeln skrattar och applåderar, när Sjöstedt ljuger om ett blogginlägg som de inte har läst. Populism fungerar uppenbarligen, särskilt på vänsterns väljare.

Den som ännu en gång vill höra Sjöstedt berätta om Åkessons höga lön, och hur denna skall jämföras med en snabbköpskassörskas, kan ta del av debattens sista minuter: