Hanne Kjöller försöker förstå sverigedemokrater

Hur kan egentligen en enda människa rösta på Sverigedemokraterna? Det brukar vara utgångspunkten för mediers analyser, då journalister aldrig själva skulle göra det, eller ens känner någon som skulle göra det. Tydligen har Sveriges Radio nyligen försökt sig på opartiska möten med partiets väljare, i en programserie som nu DNs Hanne Kjöller tagit del av. Hennes inledning vittnar om en uppriktig nyfikenhet:

"För ärligt talat, hur ofta har någon journalist försökt närma sig denna grupp med öppet sinne? Hur många har, på riktigt, ansträngt sig för att försöka förstå vad det är som får människor att stödja detta i majoritetssamhällets ögon icke rumsrena parti? Och som inte mer har varit ute efter att förlöjliga dem?"

Eftersom jag själv förstås tycker att det är fullständigt naturligt att människor röstar på Sverigedemokraterna, menar jag att det skulle vara mer intressant att få höra Miljöpartiets väljare förklara sig, för vilka de är förstår jag fortfarande inte riktigt.

Hanne Kjöller må ha ärliga avsikter med sin krönika, men hennes begränsade vyer och bristande insikter blir ändå tydliga, framför allt när hon lyfter fram vad hon tror är logiska luckor:

"Det är olika personer som framträder i de olika programmen. Därför kan man förstås inte ställa en person som intervjuas i första delen till svars för vad någon säger i det tredje. Men ändå går det inte blunda för logikluckorna.

Som hur upprördheten i ett program rör hur invandrare påstås vägra anpassa sig, utan i stället tar med sig sin religion och kultur och kräver anpassning från majoritetssamhället. Medan upprördheten i det sista programmet ”Svart lucia” rör hur en då 14-årig, adopterad flicka framträtt som lucia i tv. Detta borde ju rimligtvis glädja alla som menar att ”invandrare” (vilket alltså inte är mitt ordval om en adopterad flicka) vägrar ta seden dit de kommer. Men upprördheten var i stället av typen: Nu har ”dom” till och med tagit Luciafirandet ifrån oss."

Här blandar Kjöller ihop två olika saker. Jag tror att ytterst få upprördes över lucians hudfärg i sig, utan snarare över det uppenbara politiska syftet som låg bakom. Om nu någon sa att "de till och med tagit Luciafirandet ifrån oss", syftade de troligen på pk-eliten och inte på "invandrare". Jag tycker inte att en lucia måste vara blond, utan problemet är att hon inte längre kan vara det. Jag vill också understryka att det inte var något fel på den 14-åriga Astrid, som var själva lucian, och som gjorde ett oklanderligt och sympatiskt intryck. Det var skönt att i programmet höra att Astrid själv inte verkade särskilt traumatiserad av historien, utan hade en sund distans till det hela.

Eliten gör gärna så här. När de blir kritiserade för exempelvis invandringspolitiken eller snedvriden medierapportering, skjuter de ifrån sig skulden genom att låtsas att det handlar om fientlighet mot "invandrare". I programserien som Kjöllers krönika handlar om, berättar Uppsala domkyrkas körledare Margareta Raab själv om hur hon valde Astrid till lucia. Hon blev uppringd av tv-programmets producent, som rent ut frågade om det fanns någon "mörk flicka" i kören, då han ville göra programmet "mer inkluderande". Ingen i etablissemanget tyckte tydligen att det var tveksamt att använda en 14-årig flicka för sina egna syften. Det finns ingen "omvänd rasism". Antingen behandlar man människor baserat på deras hudfärg, eller så gör man inte det. SVT tyckte uppenbarligen att Astrids hudfärg var mycket viktig, i likhet med de flesta som kallar sig "antirasister".

När Margareta Raab skulle välja Lucia, blev valet lätt,
efter att hon fått instruktioner från SVTs producent. Astrid,
som utnyttjades, gjorde dock ett mycket bra framträdande.

När Hanne Kjöller sedan försöker hitta ytterligare en inkonsekvens, hamnar hon återigen fel, eftersom hon gör samma tankefel som övriga etablissemanget:

"Del två, ”Flykten från pisslandet”, är ett slags studie i inkonsekvens. För att komma ifrån det hemska Invandrar-Sverige hyser vissa långtgående planer på att själva bli invandrare. Fast i andra länder, och – enligt egen utsago – utan att ligga samhället till last som invandrarna i Sverige.

I ett antal nättrådar diskuteras lämpliga länder. Någon letar efter en plats med så få svarta invånare som möjligt. Irland nämns som ett alternativ. Grönland figurerar som ett annat. Det är förstås spännande att fundera över hur de själva ska klara det assimileringskrav många av dem – men inte alla – ställer på människor i Sverige."

Varför skulle inte en svensk kunna assimilera sig i Irland? Den svensk som flyttar utomlands kommer i de flesta fall att tvingas till anpassning, eftersom det finns få platser på jorden där man kan avstå arbete och samtidigt leva fullt ut i den gamla kulturen, med det gamla språket, på samma sätt som man kan i Sverige. Sedan är inte svensk invandring till Irland samma sak som somalisk invandring till Sverige, även om personer som Kjöller ständigt vill låtsas som att de tror det. Jag har själv varit invandrare i Nederländerna och jag både arbetade och lärde mig språket. Inte heller ställde jag speciella krav på mat, klädsel eller religiösa byggnader. Jag är övertygad om att Sverige kommer att kollapsa, om vi fortsätter med den destruktiva massinvandringen. Lika övertygad är jag om att, när den dagen kommer, blir de första att överge landet just personer som Hanne Kjöller och Jan Helin.

Även krönikans avslutande stycke visar att Kjöller inte förstår mycket av vad som händer:

"Av ett parti som i opinionsundersökningar kammar hem närmare 10 procent går det inte att teckna en enda bild. Jag ser gärna fler. För som Lena Sundström skrev i fredagens DN, ”främlingsfientlighet är ett val”. Den fråga som fort­farande spökar är varför så många väljer att slå in på den vägen."

Så länge som dessa människor på allvar tror att frågan handlar om fientlighet mot främlingar, lär de aldrig kunna förstå någonting av vad som idag händer i Europa. Jag uppskattar både möten med främmande människor och andra kulturer, men det betyder inte att Sveriges invandringspolitik på något sätt är förnuftig.