Mona Masri bespottar Sverige igen

Mona Masri är en av dessa kvinnor med invandrarbakgrund som, likt Alexandra Pascalidou, Nabila Abdul Fattah och ett antal andra, är helt upptagna av sin bakgrund och lyckats göra denna bakgrund till en inkomstkälla.

Under åren har hon hunnit med en hel del fuffens och hat. Mona blev först känd för ett reportage som skulle behandla fattigdom i Sverige och skildra en person vid namn Frida Martinsson, under rubriken "Kluvet land - ingen är vän med en fattig". Det skulle dock visa sig att denna Frida ägde en bostadsrätt i centrala Malmö och hade en nettoförmögenhet på en halv miljon. Dessutom kände Mona och Frida varandra sedan tidigare, då de gjort ett antal reportage ihop.

Ytterligare lite uppmärksamhet fick hon när hon attackerade Danmark, i vanlig ordning med anledning av landets "främlingsfientlighet". Liksom Lena Sundström verkar hon hata Danmark särskilt mycket, eftersom man där försöker föra en ansvarsfull invandringspolitik. Med sedvanlig finess kallade hon vårt grannland för "ett pissland".

Självklart var hon också framme för att stödja det så kallade "hijab-uppropet", det där medieevenemanget som anordnades av en mängd politiskt korrekta figurer efter en sannolikt uppdiktad händelse.

Idag avhandlar Mona Masri ett par andra ämnen som alltid är populära i dessa kretsar. Hon inleder med att försvara Alexandra Pascalidous bisarra insats i vad som skulle ha varit en debatt:

"I måndags hade Alexandra Pascalidous debattprogram ”Hur mycket rasism tål Sverige?” premiär i P1. Det dröjde inte länge förrän en av debattdeltagarna, Alice Teodorescu, kritiserade Pascalidou för att vara partisk i frågan om rasism. Hur är man partisk kring rasism, antingen är man väl för eller så är man emot människors lika värde?"

Nej, riktigt så var det inte. Alice Teodorescu, som är en intelligent kvinna, vände sig mot att Pascalidou avvisade hennes åsikter med kommentarer kring hennes utseende och hudfärg. Egentligen faller skulden på Sveriges Radio. Anlitar man Alexandra Pascalidou har man inga ambitioner att skapa ett resonerande eller djuplodande program, utan får alltid en gapig och osympatisk Pascalidous utfall kring rasism och sin egen förträfflighet. Självklart utsattes även sverigedemokraten Paula Bieler för hån och härskarteknik.

Även om Mona Masri alltid har hatat Sverige, fick en resa till USA detta hat att blomma upp lite extra:

"Jag går på ståupp-klubb och hör flera komiker dra skämt om ”Swedish nazis”. Publiken skrattar. De verkar ha hört uttrycket förr. Är det så Sverige ser ut utifrån? Och det slår mig: nej det är så Sverige ser ut inifrån, om det var val i dag skulle före detta nazister bli landets tredje största parti."

Troligare är att komikerns skämt flög över Monas huvud, möjligen genom en kombination av bristande engelskkunskaper, svagt intellekt och obefintlig humor. Den genomsnittlige amerikanen vet inte särskilt mycket om Sverige, och allra minst skulle de koppla ihop oss med nazism. Det eviga talet om svenskens rasism kommer mycket riktigt inifrån Sverige, från våra inre fiender som Mona Masri. Endast i Nordvästeuropa är begränsningar i invandringen samma sak som nazism. Det skall dock bli än mer absurt:

"Höjden av min svenska själv­godhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan."

Visst finns det en svensk självgodhet, men den självgodhet Mona Masri främst är anfrätt av är snarare den muslimska. Som sådan är hon höjd över all kritik, medan varje svensk skall skämmas över att någon svensk varit slavägare på 1800-talet, eller kanske lagstiftat mot romer på 1600-talet. Kanske skulle Mona Masri någon gång reflektera över varför hon själv sitter på ett kafé på Södermalm eller får betalt för att skriva om sitt ursprung. Det är nämligen just det förhatliga Sverige som tagit emot henne och hennes familj, för att hon nu skall kunna sitta och hata sitt värdland, här eller utomlands.

"Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap. Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-­talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln."

Att vi inte hör talas så mycket om "Sveriges koloniala historia" kan ju bero på att det knappt finns någon sådan. Vår ö Saint Barthélemy i Västindien står sig rätt slätt mot Storbritanniens, Frankrikes, Spaniens, Portugals, Hollands, Tysklands och Belgiens enorma områden. De senaste åren har vi dock fått höra mycket om att Sverige skulle ha haft en stor roll i slavhandeln. Syftet är naturligtvis att ge dagens svenskar ytterligare skuld, utöver den vi skall känna för svält i Afrika, inbördeskrig i Mellanöstern och romers situation i Östeuropa. Varför hör vi aldrig talas om den mycket omfattande arabiska slavhandeln? Känner Mona Masri ingen skuld över den?

Om när Mona Masris förfäder handlade med slavar

Slutligen skulle jag vilja se en källa på att svenska exportaffärer aldrig gått lika bra som under slavhandeln. Jag tänker inte heller presentera några källor, men jag misstänker att vår export under 1900-talet varit mer lönsam än vad järn till slavbojor varit. Monas avslutande stycke bjuder ofrivilligt på lite ironi:

"Jag tänker på kritiken mot Pascalidou, jag tänker på Guldbagge­galan, på rasism som underhållning, på naiviteten och okunnigheten som präglat den senaste tidens debatter. Kanske är vi mer lika dårarna på Fox news trots allt."

Vi kan lugnt konstatera att svensk debatt präglas av naivitet, men den kommer knappast från vår sida. Mona Masri får gärna tycka att de är dårar på Fox News, men USA har åtminstone en mångfald av medier, medan Sverige har ett enda medieetablissemang, som dag efter dag pumpar ut samma enfaldiga propaganda.