Özz Nûjen får Expressens pris Ankan

När Özz Nûjen nu tilldelas Expressens satirpris "Ankan" är motiveringen så krystad att den blir parodisk:

"Från kungens jaktmarker till kurdiska minfält är Özz Nûjen en rebell i folkhemmet. Med personligt patos förenar han sylvass humor med nattsvart allvar. Ståuppkomiken och skådespelaren Özz Nûjen har hjärnan, hjärtat och ryggraden som kännetecknar god satir."

Endast i dagens Sverige kan rebell betyda någon som tillhör etablissemanget och hyllas av detsamma. Att kalla Özz Nûjens humor "sylvass" blir sedan än mer pinsamt. Jag tror att de flesta förstår att Özz Nûjen helt enkelt får priset för att han har bakgrund i Mellanöstern och för att han ses som någon sorts motvikt till Sverigedemokraterna. Samma fenomen kunde vi här se när Birger Schlaug utnämnde Soran Ismail till Sveriges bäste komiker, kort tid efter att han tjafsat med sverigedemokrater i Expressens stora avslöjande.

De genanta hyllningarna fortsätter i Expressen:

"2013 års mottagare av Expressens satirpris Ankan är en sällsynt helgjuten kombination av komiker och opinionsbildare. Hans första soloföreställning, ”Dålig stämning”, som spelades 2012-13, måste vara en av de mest politiska standup-shower som gjorts i Sverige."

Hur kan man sägas vara opinionsbildare, när man bara glider på överhetens påbjudna opinion? Det är knappt ens politiskt. Självklart vinner man priser om man framhåller svenskens uselhet, jämfört med sin egen strålande bakgrund:

"Så frågar han om någon i publiken har snus. En vit dosa kastas upp på scenen. Özz Nûjen håller upp den och förklarar att ”Pucken”, som den svenska truppminan kallas, är ungefär så här stor. Att den, tack vare svensk uppfinningsrikedom, innehåller plastkomponenter för att undgå metalldetektorer. Att man kan rita vackra fjärilar på den och lämna den på marken att hittas av barn.
”Såna här finns det miljontals av i Kurdistan”, säger han kort. Och kastar tillbaka dosan."

Jag misstänker att folken i Mellanöstern skulle slåss alldeles oavsett om Sverige exporterade vapen eller ej. Skillnaden är förstås att vi kan hållas ansvariga för vårt och andras agerande, och därmed även skall stå till svars för vad som händer i Mellanöstern, eftersom man inte gärna kan lägga någon skuld på folken som bebor området. När Özz intervjuas blir det mycket Kurdistan och oändligt mycket självkärlek:

"Jag är full av beundran för de kolleger som bara kör skratt på sina föreställningar. Men själv är jag i grunden en rätt allvarlig person. Redan när jag var liten, i min familj, pratade vi om orättvisor. När jag var mellan fem och sju år gammal putsade jag skor hemma i Kurdistan, sånt sätter spår."

"Özz Nûjen har både i intervjuer, sommarprat och på scen berättat om familjens dramatiska flykt genom minfälten till Syrien. Ankomsten till Sverige, uppväxten i Rinkeby. Kraven hemifrån att alltid var bäst, att man måste ”plugga och bli nåt”. Slagsmålen och oron på gymnasiet.
- När jag slogs med skinnhuvuden på 30 november, tidigt 1990-tal, var jag aldrig rädd, minns han. Det enda jag var orolig för var att det på något sätt skulle filmas och sändas på tv, så att mina föräldrar skulle se mig. Det hade varit den ultimata skammen."

Just det. Det enda som betyder något för honom är den egna familjen. Hur han beter sig i samhället i övrigt och inför svenskar spelar mindre roll. Det blir mer politik, via hans fina syn på romska tiggare:

"Politiken är för viktigt, för fin, att lägga i händerna på politikerna. Jag vill prata om maktstrukturer, om varför makten alltid korrumperar. Om varför jag får en olustkänsla när jag går förbi en tiggare. Om varför vi pratar om ”invandringsproblematik”, inte om ”invandringsmöjlighet”."

Hur ofta hörs ordet "invandringsproblematik" i debatten? Jag tror inte jag en enda gång hört någon vid makten överhuvudtaget tala om invandring som ett problem. Det närmsta dessa människor kommer, är möjligen "utmaning", men jag är säker på att "möjlighet" inte ligger långt bort. "Tillgång" är ju redan väl implementerat i maktens språk.

Utanför Sverige finns det dock skickliga komiker, som visar att det är fullt möjligt att skämta om etniciteter, stereotyper och rasism på ett begåvat och underhållande sätt. Ett exempel är indiskättade Russell Peters från Kanada: