Andrev Walden hyllar Reinfeldts SD-hat

I dagens Aftonbladet dyker ytterligare en av de nästan dagliga små krönikorna mot Sverigedemokraterna upp. Den är mycket kort, handlar om vikten av att stå upp mot SD, men är som vanligt naturligtvis främst posering för de likasinnade på redaktionerna.

Tidningen är egentligen socialdemokratisk, men vänstern har länge varit imponerade av ett drag hos statsministern: hans märkliga och infantila inställning till Sverigedemokraterna:

"Fredrik Reinfeldt har varit stenhård på den här punkten och hans retorik har satt tonen för hela Alliansen: SD är inte välkomna i det blå laget. Det här är ingen självklarhet. Reinfeldts hållning gör honom till en ovanlig högerledare i Europa. Och det ska vi vara stolta över."

Socialdemokraterna bör framför allt vara glada över att Fredrik Reinfeldt inte ens verkar vilja regera längre, utan mer eller mindre öppet förbereder ett rödgrönt maktövertagande. Själv är jag övertygad om att en majoritet av de moderata väljarna hellre skulle ha sett en migrationspolitisk uppgörelse med SD än MP, vilket gör Reinfeldts uttalade ambition att straffa SD-väljare än märkligare. Texten blir successivt mer bisarr:

"Men så länge SD-politiker ”avslöjas” som rasister (för att journalisterna gör sitt jobb) och möts av ett anti­rasistiskt larm ute i verkligheten (för att medborgarna gör sitt jobb) är det omöjligt att närma sig SD. Det spelar ingen roll om Jimmie får 10 eller 12 procent så länge ingen tar hans hand."

Journalister avslöjar pinsamheter hos sverigedemokratiska företrädare därför att man helt inriktar sig på dem. Jag skulle tro att det finns obetänksamma individer i alla partier, särskilt om man exempelvis skulle göra hemliga inspelningar under ett halvår, som man gjorde med SD. Jag tror till och med att man kan få höra rasistiska kommentarer i alla partier, eller har alla glömt reportaget från Moderaternas valstugor?




Sedan är det en lögnaktig beskrivning att "medborgare" ute i "verkligheten" larmar när SD visar sig. Var tionde medborgare stödjer partiet, medan de flesta andra inte skulle få för sig att skrika och blockera. Det är en mycket liten grupp som står för de aktionerna.

Detta följs av någon sorts revolutionsromantik, eller åtminstone vurmande för utomparlamentarisk aktivitet:

"Därför är det viktigt att väsnas. Och fortsätta väsnas. För att ständigt påminna varandra om var SD kommer ifrån och vad de är. Glömskan är snabbare och farligare än du tror. Efter valet kommer vintern och då kan den politiska kartan ritas om.
Kom ihåg det nästa gång SD möter motstånd av brandmän, läkare eller smarta mobiler utan att straffas i opinionsmätningarna. Ingenting är förgäves. Det finns strider som utkämpas i det tysta."

Är det inte just förgäves, om det inte leder till minskat stöd för partiet? Istället för att väsnas och fortsätta kalla SD för rasister, skulle det vara oerhört mycket mer intressant om vänstern kunde presentera riktiga argument för sin invandringspolitik, samt, framför allt, förklara hur den ska kombineras med en stor välfärdsstat. Avslutningen blir förstås storslagen:

"Vi befinner oss just nu på första sidan av ett nytt skamligt kapitel i Europas historia. SD är en del av något mycket större. Och en dag kommer dina barn eller barnbarn ­fråga vad du gjorde under den här epoken.
Fredrik Reinfeldt kommer kunna svara på den frågan utan att vika med blicken.

Kommer du?"

Det är alltid roligt att se hur övertygade dessa människor är om att de själva kommer att ses som hjältar om en generation. Jag tror naturligtvis att denna epok kommer att minnas som en mycket speciell tid, genom massinvandringen och det speciella debattklimatet, där ord som "rasism" och "nazism" användes om det mesta. På samma sätt tror jag att det är väldigt många människor som kommer att få vika ned blicken och spela ned sin roll i förstörelsen av Europa, inte minst personer som Fredrik Reinfeldt och Andrev Walden. Vi kommer dock att minnas vilka ni är och vad ni gjorde.