Parodiskt uselt från Anders Lindberg

Som jag nämnde i det förra inlägget, ger Europavalet nu etablissemangets krönikörer bråda dagar. På Aftonbladet verkar Jan Helin ha kallat in samtliga sina och då dyker förstås även ökände Anders Lindberg upp. Om jag hade sett hans inlägg ur sitt sammanhang, skulle jag förstås tro att det var fråga om satir, då han inte bara drar de sedan länge mycket trötta parallellerna till 1930-talet, utan dessutom upprepade gånger anger gycklaren Henrik Arnstad som en seriös källa. Det bör påpekas att fascism, som vanligt, hädanefter betyder sverigedemokrater:

"- Det finns flera historiska paralleller till det som sker just nu, säger historikern Henrik Arnstad till Aftonbladets ledarsida.
Arnstad har specialiserat sig på fascismens historia och skrivit boken Älskade fascism. Han har länge varnat för att man i debatten tar för lätt på de historiska erfarenheterna av fascismens strategier."

Jag skämtar alltså inte, utan ovanstående står att läsa på Aftonbladets ledarsida, och är därför rimligen allvarligt menat. Vi förstår vilka historiska paralleller som Arnstad, och hans nye adept Lindberg, menar:

"- När fascismen växte sig stark i Sverige på 30-talet svarade särskilt SSU med ganska hårdhänta metoder. Det påminner en hel del om hur människor agerade i Jönköping för att stoppa Svenskarnas parti nyligen, berättar han.
Det var kontroversiellt men det fungerade, och successivt byggdes en folklig antifascistisk rörelse upp underifrån. Nyckeln var att SSU ständigt protesterade, de lät inte fascisterna forma sin rörelse ifred. SSU ordnade vad som idag kallas ”motdemonstrationer”, gick till fascisternas möten och förde ständigt debatten mot dem på arbetsplatser, gator och torg."

Ja, då är ju allt i sin ordning även under detta decennium, då det sannerligen inte råder någon brist på vänstervåld mot oliktänkande.

Henrik Arnstad, "historiker",
i sin älskade aktivisttröja

Det finns en sak som dessa människor aldrig verkar tänka på och som de tydligen inte heller lärt sig om 1930-talet. Tänk om vi en dag tröttnar på era "motdemonstrationer" och ledarsidornas hyllningar av dessa? Jag utgår från att även vår sida har en moralisk rätt att ta till nävarna mot meningsmotståndare? På 1920-talet ville även Italiens och Tysklands kommunister, ivrigt understödda av Moskva, använda våld för att nå sina mål. Man försökte exempelvis störa nationalsocialistiska möten, men eftersom dessa sammankomster var väl bevakade av partiets egen skyddskår, lyckades inte denna taktik.

Det finns inga likheter mellan dagens demokratiska partier och dåtidens fascistiska och nationalsocialistiska, men kommunisterna verkar vara precis desamma. Bör vi nu, Anders Lindberg, eftersom politiken tydligen ska föras med våld på gatorna, bygga upp våra egna skyddskårer?