söndag 23 november 2014

Märkligt resonemang från liberalen Fredrik Segerfeldt




Fredrik Segerfeldt är en borgerlig debattör som ofta ger sig in i invandringsdebatten, alltid med de förväntade meningarna om fri rörlighet och hur den på ett magiskt sätt skapar "dynamik". Idag skriver han i Expressen om varför det är riktigt att flytta några miljarder från biståndet till invandringen, vilket den nya regeringen som bekant har gjort.

"Isabella Lövin har haft en bra start som biståndsminister. Hon uttrycker en sund skepsis mot biståndets förmåga att göra skillnad för världens fattiga och hon kallar sig hellre utvecklingsminister. Det är uppfriskande odogmatiskt och nyktert, bortanför den plakatretorik som präglar stora delar av biståndsdebatten."

Biståndspolitiken, och inte minst SIDA, har ofta kritiserats för bristande resultat och uppföljning. Jag misstänker dock att de klena resultaten har mer att göra med hur organisationen använder sina miljarder, snarare än biståndet som princip. Segerfeldt kommer att beröra detta, men tar först upp någonting där han faktiskt har helt rätt:

 "Det är väl bekant att biståndets volym-mål skapar problem. När en procent av BNI ska gå till bistånd varje år stiger antalet miljarder i takt med att ekonomin blir större. Sida och andra organ översköljs av pengar de inte har någon förmåga att hantera. I slutet av varje år uppstår det panik när utbetalningstrycket blir akut och pengar spenderas på saker som inte gör nytta. År 2015 är det 40,4 miljarder kronor som ska spenderas."

Att använda en viss procent av BNI, som ju fluktuerar, är naturligtvis en helt idiotisk metod för att fastställa en budget. Ett mer normalt förfarande skulle vara att SIDA noggrant planerade och beskrev projekt, som de sedan äskade pengar för. Sedan vill jag fortfarande hävda att Sverige, eller svenska medborgare som det faktiskt handlar om, inte alls har något ansvar vare sig att ta emot flyktingar eller att skänka pengar i form av bistånd. Vi kan göra det, men vi har inget ansvar att göra det, ett ord som ständigt används i debatten.

Det blir sedan dags för Segerfeldts egentliga poäng, nämligen att det bästa sättet att bekämpa fattigdom i världen är att ta emot människor från aktuella länder:

"Den centrala syftesformuleringen i PGU:n (Politik för global utveckling) är att den ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det finns inget mer effektivt sätt för Sverige som stat att bidra till det syftet än att låta människor flytta hit. FN:s utvecklingsorgan UNDP har visat att människor från fattiga länder som flyttar till länder som Sverige gör en vinst på 14 000 dollar om året. Det är över tio gånger mer än snittinkomsten i världens fattiga länder. Vidare fördubblas antalet år som barnen går i skolan. Och till sist blir spädbarnsdödligheten sexton gånger lägre. Det innebär att migration till Europa har räddat många fler afrikanska liv än vad ebola har tagit."

"Fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA."

Fredrik Segerfeldt glömmer här ett par tämligen viktiga aspekter. Till att börja med är antalet fattiga i världen enormt och Europa har endast möjlighet att ta emot en mycket liten andel av dessa. Ett argument som också framförs mot denna tanke är att migrationen dränerar fattiga länder på välbehövlig kompetens. Nu är ju inte individerna som tar sig till Sverige nödvändigtvis välutbildade, men det är knappast en långsiktig lösning på världens fattigdom att alla fattiga ska ta sig till rikare länder. Jag vill i sammanhanget påminna om Roy Becks klassiska illustration:




Slutligen kommer då Segerfeldt in på frågan som egentligen handlar om hur biståndet används, men i hans värld blir ett argument för stor invandring:

"Tanzanias utveckling handlar om tanzaniernas välfärd, inte om staten Tanzanias. Utan människor skulle staten Tanzania vara tom på mänskligt innehåll och irrelevant ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv. Därför är det felaktigt att stirra sig blind på staters väl och ve, i stället för på människors. Om summan av tanzaniernas välfärd ökar för att en viss andel av dem kan lämna Tanzania och flytta till ett land som ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv är överlägset innebär det en välfärdsvinst för tanzanierna."

Återigen, detta är ett problem som har att göra med SIDAs hantering. I decennier har Sverige pumpat in miljarder rakt in i statsbudgeten för ett antal länder, vilket har visat sig varken lyfta länderna ifråga eller komma fattiga människor till del. Det betyder knappast att det enda alternativet, om vi nu vill "ta vårt ansvar", är att ha ett stort inflöde till Sverige. Det går utmärkt att stödja seriösa biståndsorganisationer på plats eller att förbättra förhållandena för alla de flyktingar som befinner sig i konfliktdrabbade länders närområde.

Med tanke på hur mycket Fredrik Segerfeldt skriver om migration och dess "kraft", är det förvånansvärt svaga och märkliga argument han framför. Hans resonemang om invandringens lönsamhet har sågats Tino Sanandaji. En artikel som ser invandring till Europa som en lösning på världens fattigdom behöver egentligen inte sågas, då den faller samman helt på egen hand.






4 kommentarer:

  1. Ett stort problem med bistånd är biståndsgivarnas oförmåga att få biståndet att bli en hjälp till självhjälp för att på sikt få mottagarna att klara sig själva. Ex att givarländerna låter biståndet går till att försöka bygga upp en stat och ett statsskick som de har i sina egna länder, men som inte passar motagarländernas.

    Det resulterar i att när pengarna är slut är det några redan rika herrar som är ännu rikare, men den stora massan har det lika fattigt som innan.

    SvaraRadera
  2. Haitier...? Tänk om det kom Haitier istället för IS-terrorister från Syrien!? Då hade oron minskat LITE iaf...

    SvaraRadera
  3. Stefan Olsson skriver om varför svensk bistånd under 50 år till stora delar har varit ett misslyckande.

    http://www.frivarld.se/magasin/sverige-och-tanzania-50-ar-av-bistand-inget-att-fira/

    SvaraRadera
  4. "Om summan av tanzaniernas välfärd ökar för att en viss andel av dem kan lämna Tanzania och flytta till ett land som ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv är överlägset innebär det en välfärdsvinst för tanzanierna."

    Han har på sätt och vis rätt i att det kan ses som en vinst för tanzanierna. Men det innebär därför inte att det är en vinst för folken som tanzanierna flyttar till, och på vars välfärd de direkt eller indirekt parasiterar på. Det är en ofta felaktig föreställning om att inte bara invandrarna utan även ursprungsbefolkningarna tjänar på invandring. Det är en av många religiösa vanföreställningar som är vanliga i dagens västvärld.

    SvaraRadera