måndag 15 december 2014

DN hyllar kommunistisk kamp mot "högerextremism"




Maria Schottenius är kulturredaktör på Dagens Nyheter och måste som sådan förstås skriva om politik. Idag skriver hon under rubriken "Se allt av Guédiguian om ni vill förstå vilka högerextremisterna är" om hur de lite bättre människorna kan förstå att folk som röstar patriotiskt egentligen är trasiga personer som man får ha lite överseende med ovanifrån. Inlägget inleds med en felaktighet, som visserligen huvudsakligen är språklig, men kanske ändå inte borde levereras av någon som har skrivit i hela sitt liv:

"Sverigedemokraterna har nästan lika många väljare som Nationella fronten i Frankrike. Vad kunde ha gjorts ­annorlunda, för att fånga upp dessa väljare innan de sökte sig till ­extremhögern?"

Nej, i verkligheten fick Front National 3 528 000 röster i de senaste nationella valen 2012, medan Sverigedemokraterna fick strax över 800 000. Om vi lämnar själva språkbehandlingen, så ligger SD också något efter, även om jag tror att partiet har all potential att erövra liknande procentsatser. I Europavalet 2014 erhöll FN nästan 25% av rösterna och blev därmed landets största parti.

Hela Schottenius text är tendentiös och inte ens hennes egna vittnesmål är särskilt trovärdiga:

"Det var i början av maj i Paris 2002. Jean-Marie Le Pen hade vandrat från den glänsande Jeanne d’Arc-statyn till Operan i Paris, Nationella frontens favoritplats, där han höll valtal i vårsolen. Jag trängdes i en bisarr samling av unga skinheads, äldre krigsveteraner och blossande, vinfryntliga medelålders män och kvinnor med band i trikolorens färger över bröstet."

Jag betvivlar att huvuddelen av deltagarna utgjordes av "skinheads och krigsveteraner" ens 2002. De där banden med trikolorens färger bärs inte av vem som helst för att visa nationalism, utan av personer med vissa ämbeten, exempelvis borgmästare, och det oavsett politisk tillhörighet. Vi kan ju titta på hur Jeanne d'Arc-firandet såg ut i år, där vi även kan se borgmästarna med dessa band:






De något märkliga beskrivningarna fortsätter:

"Förr, när högerpartierna inlemmade värdekonservatism, nationalism och allmän fördomsfullhet mot homosexuella, feminister och främmande inslag i Sverigebilden, såg det annorlunda ut. Moderatledare fram till Gösta Bohman kunde yttra en mening av det lite grövre slaget och på så sätt sopa in alla dem med tveksamma åsikter som vantrivdes i det moderna. De kom då innanför, inte utanför etablissemanget."

De flesta människor lägger inte sin röst på SD på grund av "allmän fördomsfullhet", utan på grund av att de inser att Sveriges invandringspolitik är fullständigt huvudlös och kommer att rasera samhället. Inte heller någon motvilja mot homosexuella eller feminister lär vara ett särskilt betydande inslag.

I Schottenius värld är till och med kungahuset en viktig fråga, trots att inte ens Socialdemokraterna arbetar för dess avskaffande:

"De värdekonservativa som aktar kungahuset (inte bara för vad det kan göra för exportindustrin) värnar nationen, hemmafrun och vill se fosterlandet flamma stolt som i fornstora dagar har inte mycket att hämta hos allianspartierna."

Slutligen kommer då ytterligare en referens till Frankrike, i form av en uppmaning till att konsumera ideologiskt nyttig kultur:

"Ett tips till politiker och alla som funderar på hur det här ska gå. Se allt ni kan av den franske regissören Robert Guédiguian, som ständigt håller på med frågorna om högerextremism och gestaltar dem i sina fenomenala filmer från Marseille. Han kombinerar i sitt kameraöga det som behövs för att förstå: Genomskådandet, avslöjandet av högerextremismens råhet, men på en botten av ömhet för de människor som hamnat där."

Vad Maria Schottenius glömmer att berätta, eller kanske inte ens känner till, är att denne Robert Guédiguian har varit uttalad kommunist i hela sitt liv och idag stödjer Vänsterfronten, som bland annat består av Parti Communiste Français. Vad han har att säga om Front National är med andra ord inte alldeles neutralt, men det är ju sympatiskt att personer som han och Maria Schottenius åtminstone vill försöka mana fram lite "ömhet" för de stackars väljare som "hamnat där".





8 kommentarer:

  1. Jag blir rörd till tårar av all denna godhetsfulla ömhet för mig som hamnat där.

    SvaraRadera
  2. Det är intressant att dom alltid pratar om feminism och avvikande sexualitet i samma sammanhang. Det är alltså så feminister på något sätt definierar sig som avvikande och onormala.
    Pelle

    SvaraRadera
  3. Jag försökte google det franska valsystemet, och blev bara litet klokare. Men, mitt intryck var att systemet är både krångligt, odemokratiskt och handlingsförlamat. Representationen i parlamentet är inte till närmelsevis proportionell, och man har ett mystifikt system med två omgångar. (Varför??)

    Sedan finns det en senat som tydligen väljs av diverse dignitärer - bormästare m.m., men inte av väljarna direkt. Senaten kan blockera lagar, och faktiskt också lägga förslag till egna lagar. Systemet med valda som väljer valda påminner om kommunistsystemet som inte heller tillät folket att rösta direkt på sina representanter.

    Dessutom har jag läst att man gjorde om valsystemet för parlamentet från proportionel till enmansvalkretsar för att hindra FN, men säker är jag inte.

    Tobias, skulle du kunna förklara hur det hänger ihop? Är det lika vansinnigt som det ser ut utifrån?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämmer att man har ett icke-proportionellt valsystem i två omgångar. Tanken med sådana system brukar vara att man ska få större och stabilare majoriteter i parlamenten. Det missgynnar dock Front National gravt, då övriga partier har en tendens att gå samman mot partiet då de tagit sig till den andra omgången. Följaktligen är det en viktig punkt för FN att förändra valsystemet.

      Det stämmer också att Senaten inte väljs av folket utan av folkvalda i kommuner, regioner osv. Därför är det först nu som FN har fått in två senatorer, då de äntligen har tillräckligt mycket folk invalda runt om i landet.

      Radera
    2. Tack för svaret. Apropos stabila majoriteter...om jag läser tabellen rätt så fick man inte mindre än 13(!) partier i parlamentet efter andra omgången i valet 2012. Systemet med två omgångar verkar inte riktigt uppfylla sitt syfte.

      "Front du gauche" fick - ser det ut i alla fall - 10 mandat på 1,08% av rösterna (2:a omgången 2012), medan FN fick 2 (!) mandat på 3,66%. Fransmännen verkar över huvud taget inte ha utjämningsmandat..

      Men, det som är mycket underligt är att FN förefaller ha fallit från 13,6% i första omgången till 3,66% i andra omgången. Vad säger du om detta, Tobias? Dessutom verkar det som om partierna får parlamentsplatser i både första och andra omgången..hur fungerar detta?

      För övrigt vill jag tacka för en mycket bra blogg, Tobias!

      Radera
    3. Tack! Ja, sådan blir effekten av den så kallade "republikanska fronten", vilket är principen att om en kandidat från FN står mot exempelvis en högerkandidat, så ska även vänsterväljare rösta på denne högerkandidat för att blockera FN-kandidaten. De brukar framhålla att FN med 18% av rösterna fick två ledamöter, medan De Gröna med 2% av rösterna fick 18 ledamöter. På 1980-talet införde faktiskt den socialistiske presidenten Mitterrand under en period proportionella val, vilket man anser att han gjorde för att försämra förutsättningarna för högerpartiet UMP. Då fick FN förstås in ett antal representanter.

      De två omgångarna fungerar som så att om en kandidat vinner över 50% redan i första omgången så blir han direkt vald, annars sker en andra omgång mellan de som har erövrat en viss procent. Ibland står den andra omgången därför mellan två kandidater, ibland tre. Det är framför allt då det senare scenariot, en så kallad "triangulaire", äger rum som FN har störst möjligheter, då ovan beskriva blockeringsröstande inte är lika lätt.

      Radera
    4. Tack igen för svaret! Nu förstår jag bättre. Ett i sanning urknäppt system. Jag tycker att vi har för få utjämningsmandat i Sverige - stora partier vinner över lag på detta - men det är ljusår bättre än det franska systemet. 18% vill ha FN's politik, och i slutändan så får de 0,35 % av mandaten i parlamentet. Säga vad man vill, demokratiskt är det inte...

      Radera
  4. Vad vill hon med sin krönika? Ge sken av sakkunskap? Orden tryter för mig, tragisk människa på DN. /V

    SvaraRadera