"Ordvrängarpartiet"

Elisabeth Hjorth intar sin tänkarpose
i centrala Stockholm

I ett kort, imbecillt och förvirrat inlägg i DN vill kulturpersonen Elisabeth Hjorth slå ett slag för massinvandring. Hon kallar SD för "ordvrängarpartiet", men hela hennes alster bjuder på just mening efter mening för att blanda bort både kort och ord. En stor del av inlägget ifrågasätter själva ordet "invandring":

"Invandringen låter som om det rörde sig om en solig promenad in genom en välkomnande entré och inte om drunknade tonåringar, drogade småbarn och knivskurna klättrare som försöker ta sig över en dödlig gräns. Invandringen är en siffra som alltid manipuleras för att hamna på minuskontot."

Hur många av årets 85 000 - 105 000 asylsökande utgörs av "knivskurna klättrare"? Vi förstår att många människors resa till Europa och Sverige är fylld av umbäranden, men det är ju inget som helst argument för att Sverige ska ha ett enormt inflöde. Som vanligt framförs tanken att alla siffror kring invandringen är "manipulerade". Vi ser hur information om invandringens omfattning och dess följder regelmässigt undanhålls befolkningen, men att siffrorna alltid manipuleras för att hamna på minuskontot är en grotesk lögn. Utomeuropeisk asylinvandring är nämligen en förlustaffär, vilket framgår i de länder där sådant redovisas. Dag ut och dag in får vi i Sverige höra om hur landet skulle stanna utan massinvandring och hur berikande den är, men för att argumentera för den motsatta hållningen behövs sannerligen ingen manipulation.

Med en underdrift skulle man kunna säga att Elisabeth Hjorts logik inte är alldeles glasklar:

"Invandringen är ingen flod eller störtvåg eller tsunami, det är en rännil av de 50 miljoner som är på flykt i världen."

Det stämmer, vilket gör Sveriges uppdrag att lösa världens problem omöjligt och fåfängt. Det är också skälet till varför det är oändligt mycket mer humant att försöka hjälpa människor på plats, då Europa aldrig kan rädda 50 miljoner människor genom att flytta dem till denna kontinent. Slutligen må 100 000 vara en rännil av det totala antalet flyktingar i världen, men det är ett enormt årligt inflöde för ett litet land som Sverige och en nivå som vi inte kan absorbera på ett rimligt sätt. Elisabeth Hjort vränger alltså orden. Den korta krönikan spårar ur allt mer för varje rad och övergår snart till känslor och märkliga analyser:

"Invandringen är en realitet som givet situationen i världen just nu, postulerar att det inte går att vara invandringsfientlig utan att vara rasist. Hatet mot icke-vita, icke-européer och icke-kristna människor manifesteras i rakbladen som sitter högst upp på Europas mur. I attentaten mot romer och utvisningarna av svårt sjuka barn. Att ge sitt godkännande till detta hat är en rasistisk handling."

Den krystade användningen av ordet "postulerar" döljer inte bristen på intellekt. Att påstå att all kritik mot den förda invandringspolitiken måste handla om rasism, och rentav hat, är så absurt att det knappt behöver kommenteras ytterligare. Om Elisabeth Hjorth har svårt att förstå varför det finns murar på platser som Ceuta och Melilla, de spanska enklaverna i Nordafrika, kan hon börja med att fundera på varför hon själv låser sin ytterdörr. Det är ju en realitet att andra människor kanske vill ha vissa ägodelar hon har där, och de kanske behöver dem bättre än Elisabeth, varför handlingen att låsa dörren blir djupt osolidarisk och människofientlig.

Vi bjuds också på ett klockrent självmål:

"Den politiska krisen är en humanitär kris. Det som står på spel är samvete, anständighet och förmågan att föreställa sig ett samhälle. Generationer kommer att bära förlusten av de värderingar som går om intet."

I verkligheten är det så att vi som motsätter oss dagens invandringspolitik menar just att den leder till ett samhälle vi inte vill föreställa oss, ett sönderslaget sådant, utan välfärd, men med desto mer brottslighet och våld. En generation håller nu på att förstöra landet för samtliga framtida generationer. Avslutningen formuleras i samma anda:

"Det invandringsfientliga ansiktet blir mer skamlöst för varje dag. Några kommer att säga 'jag röstade mot invandringen och det är jag stolt över', några kommer att klamra sig fast vid försköningar av rasismen ännu en tid. Men ju tydligare ett alternativ framträder, des­to svårare blir det att i efterhand hävda att man ingenting visste och ingenting förstod."

Vi inser att Elisabeth Hjorth ingenting förstår, men hur kommer hon att försvara sig när verkligheten blir alltför påtaglig även för våra eliter?