lördag 6 juni 2015

Ännu en provokation


Somar Al Naher

Igår, dagen före nationaldagen, upplät Aftonbladet utrymme åt Somar Al Naher, som deklarerade att "Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni". Anledningen till att hon tycker att hon förtjänar en ursäkt verkar handla om en alltför lång handläggningstid för hennes familjs asylärende:

"Året var 1989 och vi hade just anlänt till Sverige som politiska flyktingar för att söka asyl. Vi var i mål. Trodde vi. Men nej, i det nya landet var vi inte alls välkomna. Ett utvisningsbeslut satte i gång ett nytt helvete. 18 månader av våra liv gick åt väntan på en flyktingförläggning och långa förhör."

Då skulle hennes familj förstås också ha utvisats, men i Sverige går det som bekant att överklaga och bita sig fast iallafall. Om detta säger Al Naher:

"Till slut fick vi uppehållstillståndet som kändes som ett okej ni kan väl få stanna. Och efter fem års väntetid fick vi ett svenskt medborgarskap. Så en dag damp det märkligaste brevet ner i vår brevlåda. Det var en inbjudan till en välkomstceremoni. Den 6 juni kallades alla nyblivna svenskar till kommunhuset för att få ett diplom och höra ett välkomsttal. Jag förstod ingenting. Först gjorde staten allt i dess makt för att bli av med oss. Och nu skulle vi delta på en välkomstceremoni?"

Uppenbarligen gjorde inte staten "allt i sin makt", eftersom vi då sedan länge skulle ha sluppit Somar Al Naher. Då manövrarna för att få det där uppehållstillståndet tog lång tid, ser hon inte heller välkomstceremonin som någonting positivt:

"Vilket hån, ärligt talat. Grattis du fick ett svenskt medborgarskap. Du klarade eldprovet och helvetesprocessen och förnedringen som asylprocessen många gånger innebär, som den gången när du tvingades röntga tänderna för att bli åldersbedömd. Grattis du blev inte tillbakaskickad till den plats du flytt ifrån. Grattis för att du inte blev en av de tusentals flyktingar som Sverige tvångsutvisar till farliga länder varje år."

Ett tack från Al Naher, för att hon fick bli en av alla de tiotusentals individer som varje år får uppehållstillstånd, lär vi tydligen inte få. I hennes värld är ett svenskt medborgarskap något självklart som alla i världen har rätt till utan några byråkratiska dröjsmål. Allt annat är ett hån och förtjänar en ursäkt.

Svaren många vill ge Somar Al Naher är självklara. När Sverige har tagit emot hela hennes familj och dessutom gett henne möjlighet att försörja sig som krönikör för att smutskasta det nya landet, kanske ett visst mått av tacksamhet är på plats. Familjen behövde inte välja Sverige och Somar behöver inte stanna här. En fråga är dock varför hon överhuvudtaget skriver ett sådant inlägg. Hon får förvisso det förväntade ryggdunkandet från oförbätterliga sverigefiender och vänstermänniskor som Anders Lindberg, men känner hon inte själv att inlägget är tämligen patetiskt?


Foujan Rouzbeh under "hijabuppropets"
storhetstid


En fingervisning om varför invandrade debattörer som Somar Al Naher tycker om att producera liknande alster kan anas i ett debattinlägg i dagens Metro, kallat "Nationalstaten är ingenting att fira". Skribenten är denna gång ökända Foujan Rouzbeh, som kort och gott kallar sig för "aktivist" och var en av de drivande bakom "hijabuppropet". Hon berättar om hur ett tidigare inlägg på temat gjorde att hon fick önskvärd uppmärksamhet och nu kan skriva om "näthat":

"Det har gått ett år sedan jag inför nationaldagen skrev att nationalstaten ska falla. Det resulterade i en storm av hat och hot som riktades mot mig från personer som befinner sig till höger på den politiska skalan. Jag fick veta att jag på olika sätt skulle straffas på grund av mina kritiska åsikter gentemot nationalstaten och att jag av samma skäl inte heller har rätt att vara här."

I verkligheten handlade det nog inte om människor "till höger på den politiska skalan", utan helt enkelt patrioter. Många högermänniskor, liberaler, skulle säkerligen välkomna att nationalstaterna föll, så att hela världen kan förenas i ett svävande liberalt lyckorike. Foujan Rouzbeh saknar inte bara tacksamhet gentemot Sverige, utan vill helt avveckla det nya landet. När hon ska kritisera nationalstaten som koncept, staplas de märkliga tankarna på varandra:

"Vår relation till nationalstaten kan liknas vid ett destruktivt förhållande där vi står i en inbillad beroendeställning. Nationalstaten är fadern som fostrar och stöper människor efter patriarkala former. Den har tagit oss i gisslan och kommer aldrig att släppa taget så länge som vi håller kvar. Hela nationalstatens existens bygger på vår tilltro till den."

Är man född i Iran kanske den svenska nationalstaten känns konstlad och onödig, men för det svenska folket utgör den faktiskt ett hem, en yta där vi talar vårt eget språk och bygger vårt samhälle efter egna principer. Vad sedan patriarkatet har med det hela att göra vet nog bara den lilla kravallvänsterkrets Foujan själv tillhör. Det blir än märkligare:

"I nationalstaten behövs det att vi går på knäna, hungriga och trötta så att vi inte har orken till att tänka själva eller ifrågasätta strukturerna. Här finns en en falsk känsla av gemenskap – vi ska hitta syndabockar att skylla saker på och vi måste skyddas från "de andra". I nationalstaten ska vi skylla på flyktingarna, tiggarna och de som av olika skäl har hamnat utanför dess ickefungerande system."

På vilket sätt kräver nationalstatens princip att människor går hungriga och trötta? Gör verkligen Foujan Rouzbeh själv det? Hon är dock "förtryckt" av nationalstaten och, självklart, "ett offer":

"Därför är det som hände i samband med mitt antinationalistiska uttalande en direkt konsekvens av nationalstatligt förtryck. Därför lever och frodas rasism, nazism och fascism inom ramen för nationalstaten. Därför är nationaldagen, flaggan och andra symboler som representerar det nationalstatliga förtrycket inte värt att fira. I slutändan är jag lika mycket ett offer för nationalstaten och nationalismen som de som har lurats till att tro att det är jag som är fienden. Fadern bedrar oss alla."

På någon nivå är det kanske begripligt att personer som Al Naher och Rouzbeh känner ett behov av att skapa dessa alster, för att få ryggdunkar och medieutrymme kring näthat, men varför måste vi svenskar ständigt matas med detta förakt, inte minst på nationaldagen?




3 kommentarer:

  1. Rouzbeh försöker på alla sätt övertyga mig om att hon verkligen ÄR fienden. Till det behöver jag ingen "Fader" som lurar mig.

    SvaraRadera
  2. Men hur tänker denna intellektuella gigant - en av många - på Aftonbladet?

    Hon äger ett svenskt pass och detta pass har kommit i hennes händer genom att det har utfärdats av en nationalstat. Utan nationalstat inget pass.

    Eller tror hon verkligen på allvar att det är Kellogs som distribuerar dem i Corn Flakes-paketen? Jag förstår fullt ut att man kan få det intrycket men det är faktiskt inte sant.

    SvaraRadera
  3. Artiklar som dessa tjänar två syften

    1. Att kunna säga, titta vad många svenskar som blev upprörda och yttrade sig kritiskt över artiklarna. Kritiken grundar sig i att svenskar är ett rasistiskt folk och deras upprördhet är ett bevis på AB:s tes, att rasismen breder ut sig.
    2. Att förskjuta gränser. Genom att slänga ur sig de värsta stolligheterna krattar man manegen för att få igenom lite mindre stolligheter. På detta sätt har vänstern jobbat i åratal och med ganska lyckat resultat måste jag medge. Därför ser Sverige ut som det gör i dag, som ett av de stolligaste länderna i världen.

    Vad Foujan och andra antinationalister aldrig svarar på är frågan:

    -Vem ska organisera och stå för lag och rätt i det samhälle hon vill ha? Eller är det klanvälde hon vill ha, där den starkaste klanen bestämmer reglerna?

    -Hur blir det med solidariteten och den generella välfärden i ett klansamhälle? Vem ska organisera detta?

    Etc.

    V

    SvaraRadera