En "anti-rasist" försöker och misslyckas

En av de så kallade "anti-rasisterna" försöker i dagens Expressen, under den bedrägligt insiktsfulla rubriken "Antirasismen kommer aldrig att besegra SD", efterlysa en ny väg för motståndet mot Sverigedemokraterna, sannolikt främst för att marknadsföra sin egen bok. Det stora problemet med hennes ansats är att hon inte alls förstår sverigedemokrater, vilket i sin tur kan bero på att hon likt andra i samma kretsar endast umgås med likasinnade och noggrant undviker alternativa medier.

En viss självkritik kan skönjas:

"Niklas Strömstedt sjöng en sång och media exploderade.
Åsikterna går upp och ner och fram och tillbaka. Arga människor skriver arga saker på internet. Det är samma tvådimensionella slagfält som vanligt. Idag är det informationskriget som utkämpas, och det är slaget om Facebook som måste vinnas. Detta är den underförstådda premiss vi alla har accepterat. Det är därför vi lägger regnbågsfilter över våra profilbilder och anlägger dekaler som stolt proklamerar ”87 % är inte rasister!”."

Den har dock sina gränser:

"Det kostar dem ingenting att låta oss känna oss lite smartare, lite mer pålästa, lite mer politiskt korrekta."

Camilla fortsätter:

"Det går att bryta ner och analysera SD:s ogenomtänkta siffror hur långt som helst, men så länge vi inte tillhandahåller några egna spelar det ingen roll hur mycket Stefan Löfven skanderar att det inte finns några murar i hans Europa." 

Där kom det då, lite svepande, just utan någonting eget: "ogenomtänkta siffror". Snart blir det dock dags att ännu en gång bjuda på den sedan länge utnötta bilden av den sverigedemokratiske väljaren. Vi har hört den, i olika tappningar, förut:

"De som röstar på SD gör det inte för att folk hotas med järnrör. De röstar på SD därför att SD tillhandahåller lösningar på deras problem. SD berättar en historia de känner igen. Om att bo i ett litet samhälle som sakta men säkert urfolkas. Om ortens apotek som stänger igen och om Systembolaget som flyttar. Om att inte ha något jobb och eller ens några förhoppningar om sådant."

Redan där har Camilla genom bristande kunskap och analysförmåga förlorat kampen. I verkligheten bor inte alla sverigedemokrater på små bruksorter, där antingen "mobiltäckningen är dålig" eller väljaren "blev kvar när tåget gick". Camilla famlar vidare bland sina egna fördomar:

"Det är få som hatar invandrare för hatets egen skull. De flesta som hatar invandrare hatar dem därför att det är enklare att lägga skulden på någon annan än att erkänna att det inte finns någon enkel lösning. Det är lättare att hata något nytt och skrämmande än att maktlöst se allting runt omkring vittra sönder utan att kunna förhindra det. På det sättet är vi lika, antirasisterna och SD:s väljare."

Det är framför allt få sverigedemokrater som "hatar invandrare". Sverigedemokraten finns i alla samhällsklasser och på både mindre och större orter. Vad de möjligen har gemensamt är att de ser den nuvarande invandringspolitiken som destruktiv för landet och dess framtid. Alldeles utan att hata den enskilde invandraren och kanske inte ens de journalister och politiker som driver utvecklingen.

Mot slutet får vi då ta del av själva lösningen, som föga förvånande är banal och intetsägande:

"Kanske är det dags att uttala den sanning som bor mellan deras historia och våra motargument; Att invandring kostar pengar, men att vissa saker är värda kostnaden. Att äldrevården inte fungerar, att vi inte vet hur vi ska lösa lärarbristen, att privatiseringarna har medfört lidande, att köerna inom vården är för långa, att integrationspolitiken inte är perfekt, men att inget av det är flyktingarnas fel."

Nej, vi vet mycket väl vilka som bär den största skulden. Nu väntar vi andäktigt på hur "anti-rasisterna" vill kombinera en enorm asylinvandring med fungerande välfärd, då Camillas alster ju inte ger svar på en enda fråga. Det var nog viktigare att sälja den där boken ändå.