Lorentz Tovatt (MP) och julhandeln

Den svårt politiskt korrekta publikationen Metro ville för ett tag sedan ge lite perspektiv på kostnaderna för flyktingmottagningen, genom att använda en underdriven siffra, jämföra den med en grovt överdriven siffra, och samtidigt ge svensken lite dåligt samvete. I själva verket är 75 miljarder den totala konsumtionen under december månad. Framför allt är naturligtvis hushållens konsumtion någonting helt annat en statens utgifter. Denna jämförelse diskuterades i gårdagens Debatt på SVT, där kanske problembeskrivningen är den mest intressanta aspekten:

"Bör vi skippa julklapparna i år och lägga alla pengar på flyktingmottagandet, eller är konsumtion och tillväxt tvärtom en förutsättning för att vi ska ha råd med flyktingmottagandet?"

Dessa alternativ har vi alltså att välja på, vänner. Föga förvånande är det Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt som bjuder på det mest verklighetsfrånvända resonemanget, och för honom är jämförelsen mellan den samlade konsumtionen en månad och statens direkta kostnader för asylmottagningen ytterst relevant.





Ja, unge herr Tovatt, "det här med kostnader" kan vara mer komplicerat, men inte mycket mer komplicerat när det handlar om statens utgifter. Staten samlar in pengar från befolkningen för att spendera enligt en budget. Om staten spenderar 60 miljarder på den direkta flyktingmottagningen finns det en budgetpost för detta och beloppet måste på något sätt tas från svenskarna, om man nu inte lånar utomlands för projektets finansiering. När det gäller hushållens konsumtion, så stimulerar den handeln, vilket leder till att en stor mängd människor får inkomster och löner. Lorentz Tovatt vill dock tillämpa samma princip när det gäller flyktingmottagandet, där tanken antagligen är att de nyanlända konsumerar, samtidigt som de som arbetar i asylindustrin får inkomster. Jag ska erkänna att jag inte har tagit del av de uttalanden som tydligen ska ha gjorts av Nordea och Riksbanken, men jag tillåter mig att betvivla att asylinvandringen på något sätt skulle vara lönsam. Tino Sanandaji har naturligtvis redan krossat resonemanget:

"60 eller 70 miljarder är bara kostnaderna för de två första årens initiala mottagning. Det inkluderar inte kostnader som uppkommer framöver i och med att flyktingar betalar in mindre i skatt än deras välfärdsutgifter. I Sverige har nettokostnaden uppskattats till 70.000 kronor per flykting per år framöver."

 "Många verkar inte förstå att det rör sig om kumulativa kostnader som läggs på varandra år efter år, inte en engångskostnad på 70 miljarder. I Norge har livstidskostnaden per flykting uppskattats till 4,3 miljoner kr. Troligen är kostnaderna i Sverige lägre än Norge, men jämförbara. 100.000 flyktingar motsvarar i så fall ett åtagande på ca 400 miljarder kr. Om Sverige fortsätter i nuvarande takt på halv miljon per år motsvarar det två tusen miljarder kronor, nära dubbla statsskulden, vilket inom kort permanent knäcker ryggen på välfärdsstaten."

Lika förvirrat blir det när Tovatt menar att decembers månads totala konsumtion "visar vad vi som samhälle klarar av". Jag skulle då vilja ställa den enkla frågan: Hur då? Om alla svenskar lät bli att äta, köpa kläder och så vidare i en månad, kan de pengarna istället betala flyktingmottagningen, blir kontentan av tankegången. "Vi har pengar", menar Lorentz Tovatt. Nej, det är fortfarande så att staten har en viss budget som ska täcka ett antal utgifter. Om 60 miljarder inte går till posten "flyktingmottagningens kostnader de första två åren", skulle samma belopp kunna satsas på vård, skola eller omsorg.

Tovatt anger rentav den där decemberkonsumtionen som argument för att det inte råder "systemkollaps", vilket är en ännu märkligare slutsats. Systemkollapsen består i att Migrationsverket inte klarar av att förse ankommande asylanter med exempelvis bostäder, och har absolut ingenting med hushållens konsumtion att göra. Liberalen Alexandra Ivanov förklarar i programmet en del av detta för Tovatt, exempelvis att ett ökat skatteuttag slår mot företagsamhet och tillväxt. Även högerskribenten Ivar Arpi levererar lite verklighet i studion.

Det populära argumentet om att det faktiskt är värre i Syrien dyker också upp. Visst kan det bli värre i Sverige och absolut kan vi se till att skaffa oss ett riktigt kaos i solidaritet med det syriska folket. Detta argument blir dock alltid något av ett självmål, då vi invandringskritiker menar att vi blir lite mer Mellanöstern ju större andel av människor från denna region som bebor vårt land. I det stora sammanhanget blir de där 60 miljarderna en marginell kostnad för Sverige, jämfört med den årliga asyl- och anhöriginvandringens totala destruktiva kraft.