Nu kommer apologeterna

Det är viktigt att ta sin anti-stigmatiserande
medicin varje morgon.

Efter varje muslimskt terrordåd träder de fram, de som alltid är måna om att understryka att vanliga människor som anammar ideologin islam är helt annorlunda än alla de som "missförstår" religionen, "missbrukar" den, eller agerar "i dess namn". I Frankrike säger politikerna gärna att man inte ska "blanda ihop" ("pas d'amalgame") de båda, ett uttryck som har blivit så frekvent att patrioter skämtar om medicinen "padamalgam" som ska tas mot fördomar.

Att de fina människorna också i Sverige skulle skynda sig att rycka ut till islams försvar visste vi. Först ut är den gode liberalen Olle Wästberg som skriver under den givna rubriken "Muslimer får inte skuldbeläggas nu". Det är närmast psykologiskt intressant att det är den första tanken som uppstår efter den sjätte islamiska attacken i Frankrike bara i år.

Olle Wästberg

Budskapet kan sammanfattas i en mening:

"Vid dåd som det i Paris är det lätt att generalisera, skuldbelägga en grupp, men just i denna situation är det nödvändigt att se att det är en totalitär och fanatisk ideologi som är fienden."

Man skulle kunna tänka sig att den ideologin är islam, men Wästberg tänker sig förstås att det handlar om en helt separat ideologi, som han kanske kallar "militant islamism" eller något liknande, som inte har någonting med islam att göra, trots att grupperna består av muslimer som hänvisar till islam. Avslutningen lyder:

"Det är nu vi i Europa prövas som öppna och demokratiska samhällen."

Vi har prövats om och om igen, från Stockholm till Madrid, och vår tolerans förefaller vara oändlig. Vår förste självmordsbombare var en flykting från Irak, som trots att han vuxit upp i islam och sedan umgåtts med muslimer i Storbritannien, ändå kommit att missförstå religionen. Vi har de senaste åren haft en okontrollerad invandring från Syrien, en ström i vilken vi kan anta att även islamister och rena terrorister har ingått.

Apologet nummer två heter Robert Egnell och är chefredaktör för nätmagasinet "Mänsklig rättighet". Rubriken till hans alster lyder "Slå ut IS är inte nog". Nej, det är långt ifrån nog, eftersom även Europa nu omfattar en stor mängd människor som kan ha missuppfattat religionen. Självklart är detta inte vad Egnell menar:

"Det största hotet mot våra samhällen är därför inte terrorattackerna i sig utan den rädsla, misstänksamhet och hat som dessa attacker kan orsaka. Den dag rädslan och hatet får fäste är också dagen då våra samhällen är hotade."

Robert Egnell

Det finns en poäng i ovanstående rader och vi européer ska försöka fortsätta leva fullt ut, eftersom risken för att drabbas av en terrorattack fortfarande är mikroskopisk för den enskilde människan. Vi ska dock vara på vår vakt mot de aktivister och apologeter som vill flytta fram positionerna för just den ideologi som vill dominera Europa och resten av världen. Efter andra världskriget fanns det i tidigare ockuperade länder "misstänksamhet och hat" mot nazismen och nazister. Egnell ser dock inte ens personer som har missuppfattat religionen som den största faran, utan givetvis:

"Vi ser redan en politisk polarisering, främlingsfientlighet och rädsla i Sverige och Europa som skapar sprickor i våra samhällen. Attacker som dessa riskerar att ge ytterligare bränsle till dessa mörka krafter."

Invandrings- och religionskritik är alltså en mörk kraft, men inte islam. På samma sätt kan han inte tänka sig att en omfattande muslimsk invandring i sig skulle skapa några sprickor, trots att ideologin gör stor skillnad mellan muslimer och icke-muslimer, mellan rättrogna och dhimmis.

En sammanfattning av de tillskyndande apologeterna skulle kunna göras hur lång som helst, men låt oss här avsluta med den gamle reportern Staffan Heimerson. Redan ingressen bjuder på ett självmål:

"I alla tider (frånsett de skamliga nazi-samarbetsåren på 40-talet) har Frankrike stått som garant för tolerans, en hemvist för solidaritet."

Här skulle man direkt kunna raljera och varna Heimerson för att på detta sätt stigmatisera alla fredliga nazister och kollaboratörer som inte hade någonting med krigsförbrytelser att göra, men allvarligt talat: Varför ska vi idag böja oss för islam, om det var fel att göra det inför tidigare ockupanter? Skälet är naturligtvis att de som idag predikar sin vurm för islam, för 75 år sedan skulle ha gjort detsamma för de tyska ockupanterna. De skulle från höga hästar ha uttryckt sitt förakt för de motståndsmän som inte förstod att nu gällde det att samarbeta och visa förståelse. Heimerson vill också ge lite inblickar i själva Frankrike och ibland blir det fel, som när han ska säga något om samförstånd mellan religiösa grupper:

"Detta är i princip bekymmersfritt, ty den franska staten är enligt sin grundlag helt konfessionslös och ”den vanlige” fransmannen är mera sekulariserad än svensken."

En dag i Frankrike

Inte alls. Konfessionslösheten fungerade under ett par århundraden, fram till dess att en särskild religion växte sig stark i landet. Då blev det av någon anledning problem med att inte visa religiösa attribut (slöjor) i offentliga lokaler som skolor.

Dessa apologeter är också hycklare. Om muslimer inte på något sätt kan hållas ansvariga för vad som sker i deras ideologis namn, varför skuldbelägger samma liberaler och socialister glatt vanliga sverigedemokrater för varje rasistisk attack och mordbrand som varken utförs i SD:s namn eller av partiets anhängare?