Förljugen analys av "sverigedemokratiskan"

I Sydsvenskan skrev igår en Peter Fällmar Andersson en liten artikel om hur språket påverkar oss, ett ämne som mycket väl kan vara intressant. Hans analys hamnar däremot något fel och han verkar inte riktigt förstå hur vissa uttryck har uppstått. Texten har som avstamp seriemördaren Peter Mangs och den bok som vänsterextremisten Mattias Gardell har skrivit om honom:

"En av de värsta terroristerna i svensk historia hade sannolikt haft en aning lättare att göra sig språkligt förstådd – givetvis inte moraliskt förstådd för sina handlingar – om han hade förhörts hösten 2015. För nu smittade det apokalyptiska tänkandet. Tanken att flyktingkatastrofen var en katastrof för Sverige och inte en katastrof för flyktingarna."

Genom att kalla ett antal uttryck för "sverigedemokratiska" skapas en ohederlig koppling mellan partiet och Peter Mangs. Tanken att flyktingkrisen inte kan vara ett problem för Sverige, eftersom flyktingarna har det värre, förblir en imbecill jämförelse. Peter Fällmar Andersson presenterar ett antal uttryck, som exempel på en "sverigedemokratiska" som har tagit över debatten, men han inser inte att det i själva verket är etablissemanget som från början har förvridit språket, vilket sedan gör att han ser motreaktionen, de mer realistiska beskrivningarna, som någonting nytt och oerhört. Det första exemplet kommer tidigt:

"Svenska Dagbladets ledarsida twittrade om nationens undergång (Per Gudmundson, 8 november) och omtolkade betydelsen av ordet främlingsfientlig till 'nån som varnade för migrationspolitiken' (Ivar Arpi, 14 december)."

Just "främlingsfientlig" är ett utmärkt exempel på dessa påhittade ord som etablissemanget har använt för att förvrida debatten och tysta debattörerna. Ivar Arpi har förstås alldeles rätt, då vi vet att personer som har velat diskutera invandringspolitiken och varna för dess konsekvenser har stämplats som "främlingsfientliga", trots att de sannolikt inte har varit det minsta fientliga mot främlingar. Ordets betydelse har alltså redan blivit grovt förvanskat och det som här kallas för "sverigedemokratiska" är snarare språkliga försök att närma sig verkligheten. Vi får fler exempel:

"Det är på det här språket ordet ansvarsfull kan få betydelsen att INTE hjälpa folk i nöd. Det är på det här språket flyktingar inte är människor i yttersta nöd med musiksmak och favoriträtter utan flodvågor av lyxflyktingar, skäggbarn och IS-krigare som likt naturkatastrofer sveper över nationer."

Den som vill minska eller stoppa den omfattande asylinvandringen till Sverige är just ansvarsfull. Även här är det den andra sidan som från början har förstört ordet, genom att tala om att kommuner och andra EU-länder måste "ta sitt ansvar", utan att någon kan förklara på vilket sätt den europeiske medborgaren har detta ansvar. Jag använder aldrig orden "lyxflyktingar" eller "skäggbarn", men även dessa begrepp är ett svar på etablissemangets lögnaktiga beskrivningar. Medierna talar konsekvent om asylinvandrare som människor som flyr för sitt liv, trots att de har passerat en mängd säkra länder, vilket gör det svårt för medborgaren att förstå varför så många av dem klagar på maten de serveras eller avsaknaden av internetuppkoppling. Irritationen skapar ett ord som "lyxflykting".

Detsamma gäller ordet "skäggbarn", som är en reaktion på mediernas och politikernas missvisande begrepp "ensamkommande flyktingbarn". Gruppen utgörs i verkligheten huvudsakligen av yngre afghanska män, vilket är beteckningen jag själv använder. Att den gruppen växer från år till år, antyder också att dessa personer söker sig till Sverige allteftersom ryktet om det generösa landet i norr sprider sig i Afghanistan, snarare än att den skulle vara kopplad till situationen i landet.

Peter Fällmar Andersson drar sig inte ens för att referera till George Orwells klassiker "1984", trots att dess nyspråk framför allt påminner om de speciella uttryck som används av vårt etablissemang:

"Orwells nyspråk från '1984' syftade till att begränsa individens tankeutrymme genom att sudda ut språkets nyanser och försköna ordens verkliga innebörder. Sverigedemokratiskan jobbar liksom Orwellskan med tvärtomspråk. I '1984' heter det att frihet är slaveri. I sverigedemokratiskan är det splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans."

Förstår Andersson verkligen inte bättre än så här? Det handlar inte om något "tvärtomspråk". Vi hävdar att den omfattande asylinvandringen leder till splittring genom att landet fylls av ett antal grupper med olika kulturer och beteendemönster, där inte minst islam har visat sig ytterst svårt att integrera i ett västerländskt samhälle. Att vårt etablissemang vill att dessa grupper lever tillsammans räcker inte.

Ett av textens exempel är intressant:

"När Dagens Nyheter i ett reportage skriver om det man kallar en ny nationell höger med 30-talslängtan berömmer William Hahne, SDU:are, sig själv för förmågan att 'genomskåda känsloargument'. Bilden på den döde Alan Kurdi, tre år, publiceras i ett politiskt syfte, säger Hahne. Medkänsla är för Hahne ingen realistisk mänsklig känsla. Den som talar för alla människors lika värde är per definition en hycklande godhetsapostel."

Ibland försöker massinvandringsvurmare använda ekonomi, där det lögnaktigt påstås att asylinvandringen är lönsam på sikt, eller historia, där det lika lögnaktigt hävdas att Sverige alltid har varit ett "mångkulturellt" land, men det är just känsloargumenten som dominerar. Följaktligen är hela debatten full av meningslösa uttryck som "människosyn". Man får lov att bli illa berörd av en bild på en död pojke, men det är illa om man så till den grad påverkas att en enda bild formar ens hela analys. Det är festligt att Andersson i samma sammanhang verkligen också plockar fram "alla människors lika värde", ett av de vanligaste nonsensuttrycken, då någon form av filosofiskt värde inte betyder att alla världens människor kan bosätta sig i Sverige eller ta del av landets välfärdssystem, vilket för övrigt gäller också världens övriga länder. Det i dessa kretsar alltid demoniserade Danmark dyker också upp:

"Det handlade om att 'de anständiga' hade blivit en förolämpning, att 'landsförrädare' hade blivit ett utbrett tillmäle. Ord förknippade med humanismen kom nu med sarkastiska citationstecken; de hängde som hånleenden kring ord som humanistisk stormakt. Samma hånleenden syns nu kring ett ord som nysvenskar. Som för att dra en tydlig gräns: du kan aldrig bli svensk."

Återigen, käre herr Andersson, är det er sida som har fört in begrepp som "de anständiga" och "anständighet" för att förstöra en saklig debatt. Det är naturligtvis inte heller särskilt svårt att ironisera kring ett idiotiskt uttryck som "humanitär stormakt". Det gäller också hur medier konsekvent kallar jihadresenärer för "svenskar" och rentav talar om "jihadister med svensk bakgrund", trots att just dessa jihadisters bakgrund fanns i Mellanöstern och Afrikas horn. Om man inte vill se den kopplingen, blir det förstås också svårt att förstå varför de överhuvudtaget lockas till en organisation som IS. Det kanske mest fantastiska begreppet, som dyker upp här och var i medierna, torde vara "nyanlända svenskar". Låt oss titta på ett sista stycke ur alstret:

"Så stark var den sverigedemokratiska prägeln på flyktingdebatten hösten 2015 att dess kostnader kom att bli alltings måttstock. Saknades det ett bäcken på äldreboendet var det inte skatteflyktingarnas fel utan krigsflyktingarnas. En gammal svensk biståndsgren som att hjälpa på plats framställdes som SD-radikal . Ordet naiv lyftes – när Stefan Löfven tog det i sin mun – självklart från terror- till flyktingfrågan. Sverigedemokratiskans definition av ordet naiv avser ju människor som envisas med att förfäkta asylrätten och mänskliga rättigheter."

Det är snarare absurt att kostnader tidigare aldrig har kunnat diskuteras. På andra politiska områden är kostnader en självklar del av analysen och avvägningar görs ständigt, men när någon ville diskutera asylinvandringens kostnader kallades det för att "ställa grupp mot grupp". Att hjälp i närområdet förknippas med SD beror naturligtvis på att det är det enda partiet som har försökt förklara att en sådan hjälp är många gånger mer effektiv. Naiviteten handlar inte om att någon förfäktar asylrätten, utan om att de vill blunda för och skönmåla massinvandringens konsekvenser.

Det som ni kallar för "sverigedemokratiska" är i själva verket försök till att tala om vad saker egentligen är och hur de fungerar. Efter decennier av språklig indoktrinering för att förstöra, försvåra och tysta all debatt i invandringsfrågan, är det sannerligen hög tid att istället tala om verkligheten.