Twittervänstern

Jag använder Twitter för att dels sprida mina egna inlägg, dels ta del av vad andra säger. Sällan har jag gått in i debatt eller kommenterat, främst för att formatet med 140 tecken omöjliggör en verklig debatt, vilket också är skälet till att vänstern älskar samma forum. Utrymmet är fullt tillräckligt för att säga något om sin fina människosyn, dela Fredrik Virtanens senaste alster, eller rada upp ett par svordomar om sverigedemokrater.

Att jag någon gång har kommenterat vänsterinlägg har gjort att jag direkt har blivit blockerad av personerna ifråga, vilket i sin tur har gjort att mitt flöde nästan uteslutande består av oppositionella, sverigedemokrater och patrioter. Det är förvisso en behaglig värld, men jag vill kunna följa olika åsiktsinriktningar. För att överhuvudtaget kunna ta del av vad personer som Henrik Arnstad, Malena Ernman eller Rashid Musa säger, har jag naturligtvis skapat ett alternativt konto, där flödet istället helt utgörs av nämnda twittervänster. Det är en deprimerande värld, där ingenting är för dumt för att sägas, delas eller hyllas. Eftersom jag vill undvika att behöva skapa ännu ett konto, kommenterar jag där inte ett enda inlägg, vilket är precis som dessa människor vill ha det.

I vänsterflödet är idag Danmarks linje att asylsökande ska betala sina egna kostnader från de medel de har med sig den stora nyheten, och de vanliga misstänkta träder fram, följda av den vanliga kören:

Twitters blockeringsmöjlighet har alltså gjort att människor har kunnat leva i sin helt egen åsiktsbubbla, något som vänstern glatt bejakar. Jag tror att detta beteende främst är skadligt för dem själva, då de aldrig får några mothugg eller alternativa synpunkter. I mediekåren konstateras ibland förfärat att många människor väljer bort etablerad media för att istället få sina nyheter från fria medier som Avpixlat, men för den som följer alternativ media är det närmast omöjligt att inte också få ta del av exempelvis SVT:s eller kvällstidningarnas vinklingar. Det gör att vår sida är van vid motståndarnas argument och därför har utvecklat våra egna motargument. Hos vänstern däremot, som aldrig skulle få för sig att läsa Avpixlat eller ens ha oppositionella följare på Twitter, utvecklas en inbilskhet, arrogans och ren idioti.

Att twittervänsterns självvalda isolering leder till arrogans och idioti fick jag senast bevisat igår, då jag från mitt ordinarie konto bemötte ett inlägg från LO. Som bekant kampanjar organisationen nu mot Sverigedemokraterna, där man har valt den sannolikt värdelösa taktiken att rikta in sig på "partiets historia" och fäster en enorm vikt vid en man som varit död i 20 år:

Jag påpekade i ett svar att de tydligen inte har särskilt mycket politisk kritik att komma med, samtidigt som det är uppenbart att de enbart bedriver kampanjen för att allt fler medlemmar går över till just SD. Jag blev då indragen i en märklig "diskussion" med två individer som på oklara grunder direkt förklarade att de var intellektuellt överlägsna. En av dessa var vänsterpartist:

Det är till att börja med roligt att han, samtidigt som han vill framhålla sin egen intellektualitet, skriver "ett". Han tycker också att det är mycket viktigt att en av SD:s grundare 1988 sägs ha varit "nazist", som om Vänsterpartiets historia skulle vara något att skryta med. Det partiet grundades enbart av kommunister, dessutom vid den tid då Lenins härjningar pågick som mest i Ryssland. En lite ilsknare vänstermänniska rycker också ut, som även han inleder sin argumentation med funderingar kring intelligens:

Jag släpper sedan denne twitterkämpe, som dock fortsätter sin intellektuella debatt på egen hand:

Liknande individer finns det gott om i vänsterträsket och det finns naturligtvis ingen anledning att fästa särskilt mycket vikt vid detta anonyma konto. Det finns dock en intressant aspekt: Kontot följs av bland andra GT:s Frida Boisen, Expressens Karin Olsson, DN:s Niklas Orrenius och Somar Al Naher. Vad känner de att de kan lära sig av denne individ? Vilka insikter får de? Nu följer i och för sig dessa personer av någon anledning tusentals konton, men vid något tillfälle måste de ha känt att ovanstående kvittrare hade något viktigt att säga.

Låt mig avslutningsvis upprepa att jag tror att vänstermänniskornas svaghet för inbördes beundran och skräck inför varje avvikande åsikt främst skadar dem själva. Det är också en förklaring till varför de ständigt framstår som uppriktigt förvånade inför det nationalistiska uppvaknandet.