tisdag 26 januari 2016

Visst bör vi utvisa kriminella




Några borgerliga debattörer har berört frågan om utvisning vid grova brott, till exempel våldtäkter, och för figurer på vänsterkanten blir det ännu ett exempel på hur personer som Ivar Arpi eller Alice Teodorescu fiskar i lite grumligare vatten än de själva. Idag skriver Oisin Cantwell på temat i Aftonbladet och det levereras och tas som vanligt emot som den förnuftiga sanningen, efter att de mindre vetande har fått komma till tals. Inledningen lyder:

"Att stater inte utvisar eller avvisar människor om deras liv eller frihet är i fara eller om risk för tortyr föreligger är en internationell princip som de flesta länder håller högt.
Principen heter 'non-refoulement', är rättsligt reglerad i EU:s så kallade skyddsgrundsdirektiv och omfattar alla flyktingar som riskerar omänsklig behandling på grund av till exempel politisk övertygelse, trosuppfattning eller sexuell läggning."

Det blir sedan dags att håna de vanliga motståndarna:

"Att denna princip ogillas i miljöer och på sajter som drömmer sig tillbaka till ett pursvenskt Sverige där fosterlandsförrädare, förespråkare av massinvandring och rabiata feminister ännu inte lyckats med tokigheter som att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet är inte förvånande."

Det där var så dumt att argumentationen nästan överskrider kriterierna för att utgöra en "halmgubbe". Eftersom jag själv sannolikt tillhör den "miljö och sajter" som avses, vågar jag påstå att det knappast är någon på vår sida som vill legalisera våldtäkter inom äktenskapet. Rimliga krav som förbud mot våldtäkter, kvinnlig rösträtt och olika former av jämlikhet, har de som idag kallar sig feminister lämnat långt bakom sig, och fokuserar istället på könsöverskridande identiteter, användandet av nyspråk i form av "hen" och "en", och ofta ett faktiskt uttalat hat mot män, särskilt vita sådana. Cantwell räknar sedan upp några borgerliga skribenter, som han kräver lite mer av än personer ur ovan nämnda "miljöer", och nämner bland annat Ivar Arpi:

"Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi ville inte vara sämre. I en ledare i går skrev han att 'Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet'.
Efter att ha fått klart för sig att kravet bröt mot internationella konventioner ändrade han i texten. Sverige 'bör se över vilket manöverutrymme som finns utifrån internationell lag' för att upphäva människors asyl."

Omformuleringen innebär en skillnad som är så pass stor att den senare versionen närmast blir tandlös. Jag har, till skillnad från Arpi, ingen upphöjd position att försvara, så jag deklarerar gärna att även dessa internationella konventioner är till för att brytas, liksom den berömda asylrätten. Också Aftonbladets Karin Pettersson tyckte att Arpis omformulering var värd att uppmärksammas, även om hon nöjde sig med att göra det på Twitter. Hon var dock noggrann med att använda vänsterns vanliga nedsättande uttryck för människor på vår sida:


Efter ytterligare en uppräkning av borgerliga skribenter, som till skillnad från den alltid lugne och insiktsfulle Oisin Cantwell, är "uppjagade", påpekas:

"Jag kan glädja de uppjagade debattörerna med att kriminella utlänningar redan i dag utvisas. Endast svenska medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige.
Om en person med annat medborgarskap begått ett brott som kan leda till fängelse och som förväntas ge ett strängare straff än böter ska åklagare ta ställning om hen ska begäras utvisad."

Det finns dock mängder av exempel på när utvisningar ändå inte skett, nu senast de marockanska "gatubarnen" som verkar ha någon sorts fri lejd att göra vad de vill i Sverige. I det fallet förefaller det bero på, och här får någon gärna korrigera mig om jag har fel, att deras nationalitet inte kan styrkas. Det skulle dock kunna åtgärdas genom ett språktest, då den marockanska varianten av arabiska inte är svår att identifiera. En ännu bättre väg är att stärka relationerna med Marocko och undvika meningslöst poserande genom att erkänna "Västsahara". I andra länder diskuterar man nu huruvida man kan frånta nationaliteten för dem med dubbel sådan, och då också utvisa "bi-nationella" till ursprungsländerna. Avslutningen utvecklar det som anges i rubriken:

"Det är inte orimligt att kräva skötsamhet av människor vi ger skydd. Och det måste vara tillåtet att diskutera hur grov kriminaliteten ska vara för att rätten att vistas i Sverige ska upphöra. Jag har all förståelse för att det uppfattas som stötande att mördare och våldtäktsmän inte sätts på första bästa plan efter avtjänat straff. Men ibland har vi inget val. Förbudet mot att utvisa människor som riskerar döden eller tortyr är generellt och undantagslöst. Att rucka på den principen vore barbariskt."

Låt oss då vara barbariska, även om jag underkänner användandet av ordet av samma skäl som det inte är ett särskilt gott argument att hävda att någonting är "anständigt". Man kan nämligen också se det som något oanständigt eller barbariskt att ge afghanska eller marockanska män full frihet att här attackera kvinnor sexuellt eller begå andra brott. De afghanska lycksökarna och de marockanska kriminella borde naturligtvis inte vara här från första början, men att låta dem stanna även vid grov brottslighet är groteskt. Nu riskerar ju få av dessa tortyr i hemlandet, då de knappast är politiska flyktingar, men den aspekten är i min mening irrelevant för Sveriges vidkommande.

Även jag förstår problematiken kring att skicka tillbaka en person som kan straffas med döden när Sverige inte har dödsstraff, men jag ser det som fullt acceptabelt att en person som missköter sig här drabbas av vilken konsekvens det än må vara i hemlandet, eftersom denne individ uppenbarligen inte har här att göra. Dessutom är det, återigen, få av de som kommer till Sverige som är förföljda i hemlandet av politiska skäl, för vilka asylrätten egentligen är avsedd, vilket gör att inga repressalier drabbar dem från hemlandets stat, bortsett från olägenheten att behöva återvända till fattigdom eller en krigszon. Personer som har begått ett grovt brott i hemlandet, men inte kan utvisas då landet ifråga till exempel har dödsstraff, är en annan fråga som vi inte behöver gå in på här.

Om denna uppfattning gör oss till barbarer, är vi i gott sällskap. Låt mig påminna om hur Marine Le Pen besvarade en fråga om denna aspekt när det gällde terrorister:




(Hela inslaget kan ses här.)




7 kommentarer:

  1. Intressant Tobbe! Jag har länge undrat över rättsläget, men har inte kunskap och tid nog att tränga in i ämnet. Det är svårt att förstå vad som menas med att de riskerar dödsstraff. Kan de om de skickas tillbaka alltså straffas för i Sverige begångna brott, enligt deras lands juridiska synsätt och då blir de avrättade? Det är en enda snårig djungel i detta och jag har aldrig sett någon förr som velat reda i det, utom i just detta inlägg. Med reservation att jag glömt något alster i denna vägen. Det måste ju vara som du skriver, politiska flyktingar riskerar dödsstraff. En gammal kvarleva från 1970- talets politiska flyktingar känns det som. Då var det många sådana flyktingar, men idag ser det annorlunda ut, men idén lever kvar i journalisters värld. /V

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är egentligen två olika typer av situationer. I den ena har du en person som till exempel dömts för mord i Japan, som formellt har dödsstraff, och då tagit sin tillflykt i Sverige.

      I den andra typen av fall, som nu diskuteras, handlar det om personer som här begår brott, men har fått uppehållstillstånd och om de skulle utvisas då riskerar att utsättas för exempelvis en krigssituation som gjorde att de fick uppehållstillstånd från första början. Man kan förstås tänka sig en kombination, där någon kommer som politisk flykting från en diktatur, här begår en våldtäkt, och alltså skulle straffas för sin politiska aktivitet i hemlandet.

      Jag tycker alltså att vi helt ska bortse från konsekvenser vid utvisning och utvisa var och en som här har begått ett tillräckligt allvarligt brott.

      Radera
    2. Håller helt med. Det personliga ansvaret verkar ha glömts bort helt och hållet i dagens Sverige.

      Radera
    3. Tack för svar!/V

      Radera
  2. Det är säkert extemt ovanligt att en utlänning som begår ett grovt brott har flytt pga politisk förföljelse. Hur sannolikt är det t. ex. att en flyende iranier som är kritisk mot mullornas kvinnoförtryck och avrättandet av homosexuella skulle komma till Sverige och våldta, misshandla grovt eller råna? De som flyr pga politisk förföljelse har ett starkt demokratiskt patos vilket inte alls rimmar med grov brottslig verksamhet. Många utländska brottslingar utnyttjar givetvis den antidemokratiska situationen i hemlandet och påstår att de är politiskt förföljda men då får de ju också bevisa det.
    I de troligtvis mycket få fall där brottslingen hotas av dödsstraff i sitt hemland kan jag bara instämma till 100 % i Marine Le Pens svar i videoklippet "det skulle de ha tänkt på innan".

    Stig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag hade flytt från ett dysfunktionellt land som Iran till exempel på grund av förföljelse så hade jag passat mig noga att begå kriminella handlingar eller att reta upp värdlandet och dess befolkning. När det gäller iranier så verkar det gå tretton dissidenter på dussinet och de verkar vara emot allt och alla, inte minst värdlandet, och de verkar vara en sport bland dem att reta upp så många som möjligt.

      Radera
  3. Vad är egentligen alternativet? Är det rimligt att man som vissa, kommer inte riktigt ihåg vilken av åsiktsmaskinerna, som inte tycker att man kan utsätta hemlandets kvinnor för risken som våldtäktsmannen utgör? Svenska kvinnor tycks få tåla risken där kriminella i mer än ett fall återfallit i kriminalitet.

    Ska man internera dem till dess att de frivilligt återvänder eller ska man muta ett annat land med färre moralister att ta emot dem? Att ha importerade återfallsförbrytare på fri fot är ingen acceptabel risk.

    SvaraRadera