Samma mångkultur, samma problem

Aquacenter i Den Helder, Nederländerna

Jag suckar varje gång jag hör hur ett mångkulturellt problem skildras som att det endast finns i Sverige och då naturligtvis beror på vår egen undermåliga integrationspolitik och bristande insatser. I verkligheten förekommer exakt samma problem i hela Västeuropa, oavsett hur landet ifråga försöker, eller inte försöker, hantera integrationsproblematiken.

Mängden problem verkar endast korrelera med mängden mångkultur, och handlar överallt om krav på mat och slöjor, problem i skolan, kriminalitet och terrorhot. Till och med den nya problematiken på badhus har uppstått i andra länder med stor invandring från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn, vilket vi kan se i ett reportage idag från nederländska Den Helder, där ett asylboende ligger bara ett par hundra meter från ett badhus.

Observera dock hur öppet och obekymrat nederländsk media, i detta fall Telegraaf, beskriver situationens orsaker:

SVT:s senaste mångkulturella markering

I kvällens upplaga av Melodifestivalen kommer alltså den svenska nationalsången att vävas samman med arabiska och hebreiska folksånger. Vi är vana vid att SVT gör sådana här små angrepp på svenskheten och vi minns alla hur luciafirandet för ett par år sedan berikades med bland annat ett par Rinkeby-rappare. Expressen bjuder på rubriken "Gina ändrar i nationalsången", en formulering som sannolikt ska provocera läsarna och locka till klick. I verkligheten är det dock knappast Gina Dirawi själv som ligger bakom påhittet, då hon bara är en bimbo som är glad att få vara i TV tack vare sitt ursprung, utan som vanligt SVT:s politiserade ledning.

Går SVT nu för långt och kommer det att ske någon folkstorm? Nej, jag tror inte det. Svensken är hunsad sedan länge och att till exempel nationaldagen numera främst används för att hylla andra kulturer och det som kallas "mångfald" möts nog av de flesta svenskar med en trött suck.

Självklart kommer också "Norden" i nationalsångens text att bytas ut mot "jorden", vilket Gina Dirawi kommenterar med:

"Det är ett statement att vi alla kommer från olika saker. Vi bär med oss olika rötter, ursprung och erfarenheter. När man tar samman alla komponenterna blir det väldigt vackert. Synen på svenskhet... man borde ändra fokuset på vad som är svenskt eller inte. Vi är alla människor som lever på samma planet. Jag tror inte folk förstår vilket statement det är för oss som känt oss utanför. Det är väldigt mäktigt."

Vi är också ganska många som har våra rötter just i Norden och kanske tycker att även vårt land ska få ha en nationaldag och en nationalsång. Om vi alla helt enkelt tillhör jorden, förstår jag inte riktigt varför exempelvis Palestina ska vara ett självständigt land, men vi vet att det för dessa människor bara är Sverige som tillhör hela jorden. Detta fenomen påminner oss ännu en gång om hur enormt tolerant svensken är, där denne inte ens vågar ifrågasätta sitt eget utplånande. Vi kan ju också försöka föreställa oss en omvänd situation, där en person föds av svenska föräldrar i Jordanien och där ständigt lyfts fram av sina arabiska chefer för att hunsa befolkningen och se till att landets nationalsång fick lite fler nordiska inslag. Var och en förstår att scenariot är otänkbart.

Denna historia påminner mig också om hur de kurder som lyfts fram av det svenska etablissemanget fungerar. Özz Nûjen, Kurdo Baksi och många fler, hånar ständigt svensken och alla former av svensk patriotism, medan det låter helt annorlunda när det handlar om "Kurdistan". Samtidigt som de predikar att ingen svensk har rätt till sitt land eller ska få lov att motsätta sig en massinvandring, hyllar de dagligen kurdisk nationalism och sprider hat mot Turkiet och turkar.

Till och med Sakine Madon, som till skillnad från Kurdo Baksi är en relativt förnuftig person, är mycket medveten om den kurdiska identiteten. Igår fick vi från henne följande historia, visserligen något skämtsam, men som ändå säger något:

Men i Sverige bör förstås nationalsången kompletteras med arabiska och nationaldagen handla om alla andra kulturer. Jag är inte särskilt upprörd över SVT:s senaste tilltag. Det är bra att de så pass oblygt visar upp sin agenda, och det skulle vara värre om de på ytan hyllade svenskheten och samtidigt propagerade för massinvandring.

Vi behöver inte mer "tolerans"

Högermänniskan och Timbros VD Markus Uvell skriver idag på DN Debatt om svenskens tolerans, som han förstås anser måste bli större. Tolerans handlar här som vanligt om "mångfald". Alstret är i sig inte ologiskt, men det kräver att man accepterar ett antal premisser som jag förkastar. Han inleder med att ifrågasätta huruvida vi överhuvudtaget är toleranta:

"Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss."

Visst är det relevant, inte minst som motargument mot alla de som vill se rasism i det mesta. Vi är många som menar att den höga graden av "tolerans" är vad som har försvagat oss och stora delar av Europa. Med vår relativism och ständiga strävan att förstå den andre står vi försvarslösa inför nya aggressiva kulturer med en bergfast övertygelse om den egna överlägsenheten och sanningen. Det är inte hans poäng, men Uvell berör sedan en viktig aspekt:

"Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar."

Det intressanta här är ju att den elit som dagligen predikar det mångkulturella samhällets förträfflighet själva ser till att leva så homogent som möjligt. Jag brukar något skämtsamt säga att jag själv är en omvänd Jan Helin, då jag inte har några större problem med olika former av mångfald i vardagen, men samtidigt inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för ett europeiskt land. Att vår elit agerar på detta sätt och ser till att bo och arbeta med människor som liknar dem själva visar förstås på ett hyckleri, men är också djupt mänskligt. Så beter sig människor över hela jorden. Markus Uvell identifierar sedan två huvudsakliga hinder, som han ser det, mot att svenskarna till fullo ska omfamna det mångkulturella samhället:

"För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens."

Det är ju också en styrka. I andra änden av spektret finner vi länder som härjas av etniska och religiösa konflikter, där även partipolitik handlar om att främja den egna gruppen. Självklart måste denna enighet slås sönder för att åstadkomma detta underbara "mångkulturella" samhälle. Det andra exemplet är intressant, även om inte heller det tas upp av de skäl som jag skulle göra:

"Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land."

Just denna aspekt menar jag är själva grunden till varför vårt land har valt en så destruktiv väg. Svenska politiker har i decennier varit övertygade om att vi vet bäst, vilket föraktfullt brukar kallas för att vara ett "världssamvete" och som Fredrik Reinfeldt formulerade som målsättningen att vara en "humanitär stormakt". Även om inte etniskt och religiöst splittrade samhällen verkar fungera någon annanstans, borde nog vår moraliska överlägsenhet göra att det fungerar i Sverige. På samma sätt antas alla bli, och vilja bli, svenskar så snart de korsar gränsen. Denna förmodade överlägsenhet gör också att etablissemanget ser varje invandrare som ett barn, utan egen agenda, som det är vårt ansvar att ta hand om. Typiskt nog kommer Uvell sedan in på slöjor, där han menar att vi utan vidare borde acceptera slöjor som inte täcker ansiktet:

"Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för."

Svenska folket har inte svårt för religiös mångfald och få bryr sig om huruvida någon är katolik eller buddhist. Det handlar om islam, detta växande gissel i hela Europa, en ideologi som också skapar problem i muslimska länder. Det finns sannolikt få hinder för integration som är större än islam och just slöjan är ett övertydligt attribut för att visa att man aldrig tänker acceptera det omgivande samhället. Att det inte finns några praktiska invändningar är helt irrelevant, eftersom det inte är vad frågan handlar om. Jag tänker nu dra fram min vanliga jämförelse, som läsarna möjligen har hört till leda, men som tydligen måste poängteras om och om igen, eftersom personer som Uvell vägrar att förstå: Det finns inte heller några praktiska skäl att neka någon att bära hakkorsarmbindel på arbetsplatsen eller det offentliga rummet, men ändå skulle det ställa till en mängd problem på exempelvis en anställningsintervju. Det är i det ljuset man måste förstå vårt motstånd mot islamisk klädsel. Uvell tar sedan upp könsseparation på badhus, något som vi också måste acceptera och som även det har med islam att göra:

"Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt 'vi' som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta 'vi' måste bekämpa avvikelser."

Ett praktexempel på den relativisering jag nämnde ovan. Att vilja dela upp samhället i män och kvinnor ska bara ses som någonting annat, som varken är bättre eller sämre än ursprungskulturen. De som vill se hijab och skilda badtider tvekar å sin sida aldrig om vilken kultur som är överlägsen. Vi behöver inte diskutera huruvida det ena är mer primitivt än det andra, eftersom islamiska värderingar är fullständigt främmande för majoriteten svenskar. Det här är vår lilla landyta på jorden, en nation skapad av våra förfäder, och vi måste inte alls lämna över den till islam. Textens kärna sammanfattas i ett senare stycke:

"Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida."

Vi har inte bett om att få ett "mångkulturellt" samhälle, särskilt inte ett som bygger på islam. I samtliga västeuropeiska länder visar det sig att den muslimska gruppen har mycket svårt att leva "sida vid sida" med majoritetskulturen, utan ständigt tilltagande krav på särlösningar och majoritetssamhällets anpassning, här kallat "tolerans".

"Tolerans" betyder i ett europeiskt sammanhang kapitulation. Vi behöver inte mer av denna undfallenhet, utan en återfunnen stolthet och tro på den egna identiteten.

Det handlar inte om IS

För en vecka sedan skrev en beslöjad kvinna i Gävle ett inlägg på Facebook som givetvis slogs upp stort i våra medier. En annan kvinna ska vid ett tillfälle ha skrikit "Jävla muslim. Mördare" åt henne. Händelsen kan mycket väl ha inträffat och det finns ingen större anledning att försvara utfallet. Idag kände dock Expressens Sakine Madon att det var dags att lyfta saken i en krönika med rubriken "IS mördande ursäktar inte hat mot muslimer". Hennes text är relativt nyanserad och hon har sannolikt inte satt rubriken själv, men låt oss ändå börja med att bemöta den formuleringen.

Det är ju inte med Islamiska statens uppkomst som skepsis mot islam har skapats och just den rörelsen är inte på något sätt den enda företeelsen som gör att vi bör bjuda motstånd mot islams expansion i Europa. De senaste attackerna i Paris verkade ha en koppling till IS, men många fler islamiska attacker har utförts i väst innan dess. Det största problemet med islam i Europa är dock inte att några av dess följare begår terrordåd, utan den syn på majoritetssamhället och det hinder mot integration som verkar följa i ideologins spår. Bara en sådan sak som att den utskällda kvinnan i denna historia, en Hala Qatanani, insisterar på att i Sverige bära ett plagg som skriker ut hennes religionstillhörighet till alla hon möter. Det är inte bara ett tygstycke utan en mycket tydlig symbol för en ideologi som för många av oss är grotesk och som signalerar ett avståndstagande från det omgivande samhället. Det är ingen slump att Qatanani på samma Facebook-sida också skriver:

"Det glädjer mig att representera mitt älskade Palestina, men det glädjer mig mer att representera islam."

Nej, hennes främsta lojalitet ligger inte hos Sverige, ett faktum som redan klädvalet understryker. Innan Sakine Madon bjuder på några nyanserande bilder ur verkligheten, får vi först ett mycket vanligt resonemang som alltid och endast används om muslimer:

"Men inlägget påminner även om att det finns de som har svårt att skilja på fanatiker som använder religionen i syfte att förtrycka, trakassera och döda, och på det stora flertalet muslimer som vill leva sina liv i fred och frihet."

Den där skiljelinjen är i verkligheten inte så skarp och vi vet att stora delar av den muslimska gruppen omfamnar värderingar som är helt främmande i det västeuropeiska samhället. Är man anhängare till en religion eller ideologi, måste man också kunna reflektera kring att den påfallande ofta verkar "utnyttjas" eller "missförstås" för att främja till exempel terror. Samtidigt vet vi att denna åtskillnad aldrig görs för andra ideologier, där vi som vanligt kan ta den historiska och den moderna nationalsocialismen som ett exempel och där inga ansatser görs för att ursäkta fredliga nationalsocialister eller skilja dessa från personer som har begått våldshandlingar i ideologins namn. Bär man ett hakkors får man stå till svars för nationalsocialismens hela innehåll och historia, vilket rimligen borde gälla även muslimer och islam. Sakine Madon ska ha en eloge för att hon trots allt lyfter fram andra problem som inte bara har med IS att göra:

"Dagligen kan vi läsa nyheter om övertygade jihadister som åker ner till Irak och Syrien för att hugga halsen av människor och göra kvinnor till sexslavar. I svenska förorter har kvinnor larmat om hur islamister tagit över mer och mer, och kräver att kvinnor ska klä sig ”anständigt”. Hederskultur, barnäktenskap och könsstympning existerar och måste motverkas. De islamistiska hoten mot konstnären Lars Vilks är reella. Och nu på senare tid har bland annat kristna och ateister vittnat om trakasserier på stökiga asylboenden."

Just IS har även förgreningar till Gävle:

"Gefle Dagblad granskade i höstas de lokala våldsförespråkande islamisterna i läkaren Hala Qatananis hemstad. De visade sig finnas i moskéns högsta ledning. Imamen Abo Raad hade hyllat Islamiska statens terror och ansvarat för en hemsida med budskap om att homosexualitet ska straffas med döden. Enligt vittnen hade det i moskén till och med samlats in pengar till terrorsekten. Den ansvarige för moskéns missionsarbete, Ali Al-Ganas, som jobbade på en muslimsk förskola i kommunen, visade sig också hylla Islamiska staten."

Är det konstigt att vi inte vill ha denna ideologi eller dess anhängare i Sverige?

IS-flickan tillbaka till silkesvantarnas Sverige

Vid det här laget har väl de flesta hört talas om 17-åringen som var på väg till Syrien, men arresterades i Wien. Hon hade mobilen full av material om hur man tar sig till IS och lever som jihadist i väst, samt förstås en mängd bilder på avrättningar och kapade huvuden. På nätforum hade hon deltagit i diskussioner om islam och västerlandets förkastlighet. I de svenska medierna blev det hela i vanlig ordning förvandlat till en snyfthistoria. I Aftonbladet skriver Peter Kadhammar bland annat:

"Mamman grät också. Så stod de länge och kramade varandra, och en bit bort väntade hennes bröder, 12 och 13 år gamla, och hennes 20-åriga kusin och pappa. Det föll ett stilla och ganska varmt duggregn. Flickan som kunde ha blivit en terrorist släppte sin mamma. Hennes läppar darrade och ögonen var tårfyllda och hon såg yngre ut än sina 17 år."

Rubriken är satt efter hennes eget uttalande:

"Jag vill åka hem, sa hon. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Jag vill åka hem till min familj."

Ja, självklart åker man hellre hem än sitter i häkte. Hon får en fråga om bilderna i mobilen och svarar:

"Det var fel. Jag tänker aldrig spara sådana bilder mer eller tala med sådana människor igen."

Det uttalandet tar jag med en stor skopa salt, eftersom det inte är sannolikt att man spenderar månader på jihadistiska fora utan att ha något intresse för saken. Blir man upphetsad av blodiga bilder, vilket verkar vara vanligt i muslimska kretsar, sitter nog även det intresset kvar.

Hon blev i Österrike faktiskt dömd till ett års fängelse för att ha försökt ansluta sig till en terrororganisation, men 11 månader var villkorliga och den sista ansågs avtjänad genom häktningstiden, vilket gör att hon nu direkt kan återvända till silkesvantarna i Sverige. Här blir det hela ett ärende för socialtjänsten och de svenska skattebetalarna. För vårt lands del hade det naturligtvis varit mycket bättre om hon hade fått åka och fått leva eller dö i kalifatet. Jag kommer då att tänka på Samra Kesinovic, från just Wien i Österrike, som i medierna kallades för en "affischflicka för IS". Hon tog sig till Syrien, ska där ha använts som sexslav och slogs ihjäl efter ett flyktförsök.

Samra Kesinovic på plats i kalifatet.

Aftonbladets reportage avslöjar en intressant detalj, nämligen att den somaliska modern inte kunde vittna eftersom hon inte talar tillräcklig svenska. Vi ska då komma ihåg att dottern föddes i Sverige och att denna moder alltså har varit i landet i minst 17 år. Ingen av föräldrarna borde förstås någonsin ha släppts in i Sverige.

Hederskultur och religion

Klankultur eller religion?
Spelar det någon roll?

På Aftonbladet skriver idag Eli Göndör ett inlägg, vars rubrik "Hederskultur styrs av klanen - inte av islam" sammanfattar budskapet. Han har tidigare i olika sammanhang trätt fram som en islamapologet av rang, men i detta fall har jag inte mycket att invända mot hans resonemang. Vi vet att det i Sverige främst är kurder som ägnar sig åt den mest extrema formen av hederskultur, mord på döttrar och systrar, medan marockanerna i Nederländerna är en muslimsk grupp som förvisso ägnar sig åt all möjlig djävulskap, men inte i någon högre grad åt just hedersmord.

Dagens inlägg från Göndör verkar helt enkelt vilja reda ut begreppen, inte försvara islam, men han missar ett antal aspekter genom sin skarpa gränsdragning mellan religion och hederskultur. Han skriver bland annat:

"Men djupt troende människor tafsar vanligtvis inte på det motsatta könet under musikfestivaler och ännu mindre är de intresserade av att frottera sig mot andra halvnakna kroppar i en bubbelpool på ett kommunalt badhus. Det kan däremot de som vuxit upp i klanbaserade samhällen, präglade av föråldrad kvinnosyn, se som uppbygglig förströelse."

Visst kan det som han sorterar in under klankultur spela en roll för ett sådant beteende, men jag skulle tro att även den islamiska bakgrunden är en förklaring, då ett antal rent religiösa restriktioner plötsligt försvinner i Sverige och offren dessutom är "otrogna", vilket naturligtvis gör dem till ett mer lovligt byte. Textens huvudskapliga syfte kan sammanfattas av ett senare stycke:

"I en tid då Sverige blir allt mer pluralistiskt, den religiösa mångfalden allt mer iögonfallande och integrationen möter rader av utmaningar är det helt avgörande att förenklingar uteblir så långt det är möjligt."

Som vanligt skapar användningen av nyspråk en förljugen bild. Massinvandringen leder inte till mer religiös "mångfald", särskilt inte en som är iögonfallande. Asylinvandringen består nästan uteslutande av muslimer, och även om vi har haft till exempel en viss asiatisk invandring, bland annat från Thailand, är den buddhistiska närvaron inte särskilt iögonfallande eller påträngande. "Utmaningen", det vill säga problemen, kommer från islam, liksom i resten av Västeuropa. I sitt avslutande stycke berör Göndör nästan det som gör att jag tycker att hans inlägg förvisso inte är alldeles felaktigt, utan snarare irrelevant:

"Hederskulturens förekomst i Sverige innebär föreställningar och beteenden som strider mot vad som kan anses vara svensk norm. Hur det ska hanteras är en svår fråga. Inget blir dock bättre av att religion i allmänhet och islam i synnerhet görs till avlopp för allt misshagligt i samhället."

Vår asylinvandring kommer i princip från Mellanöstern, Afrikas horn och Afghanistan, och resonemang om vad som grundas i islam och vad som kommer ur hederskultur, eller hur dessa samspelar, är distinktioner som är långt mindre viktiga än vad dess konkreta följder blir. Oavsett om ett visst beteende beror på religion eller kultur, så förblir dess yttringar främmande i den svenska kulturen och destruktiv för landets framtid.

Hederskulturen må ge oss hedersmord och sexuella trakasserier, men det betyder inte att islam på något sätt är ett välgörande inslag i vårt land. Jag motsätter mig faktiskt dess expansion, och importen av dess anhängare, inte främst på grund av till exempel risken för terrorhandlingar, utan därför att vi har sett att just denna ideologis grepp är särskilt starkt och uppenbarligen ett tydligt hinder för integration. Det mest problematiska med denna ideologi är inte dess kopplingar till terrorism, som trots allt en minoritet är engagerad i, utan den tydliga indelningen i muslimer och icke-muslimer, där den senare gruppen aldrig anses lika värdefull som förra, vilket i sin tur leder till separatism och långtgående krav i alla västerländska länder. Islams påverkan blir alltså också en fråga om, och nu vänder jag mig medvetet till de politiskt korrekta, alla människors lika värde och att motarbeta ett vi-och-dom-tänkande.

Machiel de Graaf (PVV): "Sverige ett våldtäktsparadis"

I det nederländska parlamentet höll Machiel de Graaf, ledamot för PVV, ett tal om asylsökande, terrorister och de massofredanden som har uppmärksammats på senare tid. Även Sverige kom med på ett hörn, givetvis som avskräckande exempel. Det är också lite festligt att han vid ett tillfälle använder ordet "asylkrävande". Mannen som begär replik är den i Turkiet födde Selçuk Öztürk, tidigare ledamot för socialdemokratiska PvdA, men nu del av tvåmannagruppen Denk.


AIVD är Nederländernas "Allmänna underrättelse- och säkerhetstjänst".

NCTV är Nederländernas "Nationella koordinator för terrorismbekämpning och säkerhet".

Theo van Gogh var en islamkritisk filmskapare som mördades av en marockansk muslim 2004.

CDA är ett kristdemokratiskt parti.

Våldet på boenden

Efter att den 22-åriga kvinnan dödades på ett hem för yngre asylsökande män börjar rapporter om stök och våld sippra fram. I dagens Aftonbladet får en man kallad "Anders", som tidigare arbetat på ett sådant boende, komma till tals. Han sade upp sig efter att nästan ha blivit knivhuggen och säger om den incidenten:

"Det var en kille som jag bedömde som psykotisk. Han blev allt mer verklighetsfrånvänd, tog en kniv och attackerade en annan ungdom. Per automatik gick jag och en annan personal emellan – det var precis att vi inte fick kniven i oss själva."

Anders berättar också att det under hans tid vid boendet förekommit ytterligare ett tjugotal incidenter med våld. En konflikt som hade religiösa förtecken nämns:

"Den ena killen blev väldigt, väldigt svårt misshandlad. Vi flaggade för det här problemet väldigt länge. Handlingsplanen var obefintlig."

Vi får också veta:

"Det var ständigt saker som slogs sönder på boendet, men det är ju normalt på ett HVB-hem. Men det blir ett annat element med när det handlar om trauman."

Att det skedde hela tiden gör det inte mindre oacceptabelt, framför allt då det handlar om personer som har sökt sig till Sverige och här får allting serverat. Anders vill se bättre utbildning för personalen:

"Man behöver lära sig om interkulturell psykiatri. Det är så mycket tabu inom många kulturer att erkänna att man har problem, att när man öppnar sig och säger att man mår dåligt då är risken att man blir utestängd från sin kamratgemenskap. Att förstå det och på något sätt öka kunskapen i hur man ska bemöta det – det behövs."

Nu kommer vi till min huvudsakliga poäng. Att personal på dessa boenden blir offer för våld är illa nog, men säkerheten kanske kan förbättras och i värsta fall kan dessa anställda säga upp sig. Problemet är att "klienterna" snart ska komma ut i samhället, där det definitivt inte finns någon säkerhet eller särskild utbildning, och där det för medborgarna är lite svårare att bara säga upp sig från sin vardag. Om religiösa motsättningar, och vi förstår vilken religion som har varit inblandad, leder till våldsamma konflikter på ett boende, kommer naturligtvis liknande konflikter också uppstå i samhället med medborgare som inte är särskilt skolade i "interkulturell psykologi".

Dessa afghanska och somaliska unga män saknar asylskäl, men även om de hade haft legitima sådana, varför är det nödvändigt att ta hit dem? Gruppen är inte heller liten, utan uppgick förra året till 35 000 personer, där kostnaden räknas i miljarder. Är denna invandring av unga muslimska män önskvärd för Sverige och landets framtid? Varför ställer sig svenska politiker aldrig den grundläggande frågan?

Visst bör vi utvisa kriminella

Några borgerliga debattörer har berört frågan om utvisning vid grova brott, till exempel våldtäkter, och för figurer på vänsterkanten blir det ännu ett exempel på hur personer som Ivar Arpi eller Alice Teodorescu fiskar i lite grumligare vatten än de själva. Idag skriver Oisin Cantwell på temat i Aftonbladet och det levereras och tas som vanligt emot som den förnuftiga sanningen, efter att de mindre vetande har fått komma till tals. Inledningen lyder:

"Att stater inte utvisar eller avvisar människor om deras liv eller frihet är i fara eller om risk för tortyr föreligger är en internationell princip som de flesta länder håller högt.
Principen heter 'non-refoulement', är rättsligt reglerad i EU:s så kallade skyddsgrundsdirektiv och omfattar alla flyktingar som riskerar omänsklig behandling på grund av till exempel politisk övertygelse, trosuppfattning eller sexuell läggning."

Det blir sedan dags att håna de vanliga motståndarna:

"Att denna princip ogillas i miljöer och på sajter som drömmer sig tillbaka till ett pursvenskt Sverige där fosterlandsförrädare, förespråkare av massinvandring och rabiata feminister ännu inte lyckats med tokigheter som att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet är inte förvånande."

Det där var så dumt att argumentationen nästan överskrider kriterierna för att utgöra en "halmgubbe". Eftersom jag själv sannolikt tillhör den "miljö och sajter" som avses, vågar jag påstå att det knappast är någon på vår sida som vill legalisera våldtäkter inom äktenskapet. Rimliga krav som förbud mot våldtäkter, kvinnlig rösträtt och olika former av jämlikhet, har de som idag kallar sig feminister lämnat långt bakom sig, och fokuserar istället på könsöverskridande identiteter, användandet av nyspråk i form av "hen" och "en", och ofta ett faktiskt uttalat hat mot män, särskilt vita sådana. Cantwell räknar sedan upp några borgerliga skribenter, som han kräver lite mer av än personer ur ovan nämnda "miljöer", och nämner bland annat Ivar Arpi:

"Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi ville inte vara sämre. I en ledare i går skrev han att 'Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet'.
Efter att ha fått klart för sig att kravet bröt mot internationella konventioner ändrade han i texten. Sverige 'bör se över vilket manöverutrymme som finns utifrån internationell lag' för att upphäva människors asyl."

Omformuleringen innebär en skillnad som är så pass stor att den senare versionen närmast blir tandlös. Jag har, till skillnad från Arpi, ingen upphöjd position att försvara, så jag deklarerar gärna att även dessa internationella konventioner är till för att brytas, liksom den berömda asylrätten. Också Aftonbladets Karin Pettersson tyckte att Arpis omformulering var värd att uppmärksammas, även om hon nöjde sig med att göra det på Twitter. Hon var dock noggrann med att använda vänsterns vanliga nedsättande uttryck för människor på vår sida:

Efter ytterligare en uppräkning av borgerliga skribenter, som till skillnad från den alltid lugne och insiktsfulle Oisin Cantwell, är "uppjagade", påpekas:

"Jag kan glädja de uppjagade debattörerna med att kriminella utlänningar redan i dag utvisas. Endast svenska medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige.
Om en person med annat medborgarskap begått ett brott som kan leda till fängelse och som förväntas ge ett strängare straff än böter ska åklagare ta ställning om hen ska begäras utvisad."

Det finns dock mängder av exempel på när utvisningar ändå inte skett, nu senast de marockanska "gatubarnen" som verkar ha någon sorts fri lejd att göra vad de vill i Sverige. I det fallet förefaller det bero på, och här får någon gärna korrigera mig om jag har fel, att deras nationalitet inte kan styrkas. Det skulle dock kunna åtgärdas genom ett språktest, då den marockanska varianten av arabiska inte är svår att identifiera. En ännu bättre väg är att stärka relationerna med Marocko och undvika meningslöst poserande genom att erkänna "Västsahara". I andra länder diskuterar man nu huruvida man kan frånta nationaliteten för dem med dubbel sådan, och då också utvisa "bi-nationella" till ursprungsländerna. Avslutningen utvecklar det som anges i rubriken:

"Det är inte orimligt att kräva skötsamhet av människor vi ger skydd. Och det måste vara tillåtet att diskutera hur grov kriminaliteten ska vara för att rätten att vistas i Sverige ska upphöra. Jag har all förståelse för att det uppfattas som stötande att mördare och våldtäktsmän inte sätts på första bästa plan efter avtjänat straff. Men ibland har vi inget val. Förbudet mot att utvisa människor som riskerar döden eller tortyr är generellt och undantagslöst. Att rucka på den principen vore barbariskt."

Låt oss då vara barbariska, även om jag underkänner användandet av ordet av samma skäl som det inte är ett särskilt gott argument att hävda att någonting är "anständigt". Man kan nämligen också se det som något oanständigt eller barbariskt att ge afghanska eller marockanska män full frihet att här attackera kvinnor sexuellt eller begå andra brott. De afghanska lycksökarna och de marockanska kriminella borde naturligtvis inte vara här från första början, men att låta dem stanna även vid grov brottslighet är groteskt. Nu riskerar ju få av dessa tortyr i hemlandet, då de knappast är politiska flyktingar, men den aspekten är i min mening irrelevant för Sveriges vidkommande.

Även jag förstår problematiken kring att skicka tillbaka en person som kan straffas med döden när Sverige inte har dödsstraff, men jag ser det som fullt acceptabelt att en person som missköter sig här drabbas av vilken konsekvens det än må vara i hemlandet, eftersom denne individ uppenbarligen inte har här att göra. Dessutom är det, återigen, få av de som kommer till Sverige som är förföljda i hemlandet av politiska skäl, för vilka asylrätten egentligen är avsedd, vilket gör att inga repressalier drabbar dem från hemlandets stat, bortsett från olägenheten att behöva återvända till fattigdom eller en krigszon. Personer som har begått ett grovt brott i hemlandet, men inte kan utvisas då landet ifråga till exempel har dödsstraff, är en annan fråga som vi inte behöver gå in på här.

Om denna uppfattning gör oss till barbarer, är vi i gott sällskap. Låt mig påminna om hur Marine Le Pen besvarade en fråga om denna aspekt när det gällde terrorister:




(Hela inslaget kan ses här.)

När vi ska imponeras av statistik

Av en tillfällighet råkade jag läsa ett inlägg av Dick Sundevall, som med anledning av den pågående debatten efter Köln och Stockholm vill säga någonting om den eviga frågan om "invandrare" och brottslighet. Han kallar sig journalist, författare och samhällsdebattör, men minst lika intressant är att denne 40-talist också har varit medlem i det maoistiska Sveriges kommunistiska parti. Från ovan vill han nu undervisa de rasistiska bonnläpparna genom att använda statistik, men det finns anledning att tvivla på hans slutledningsförmåga. Under den inte alldeles intellektuella och resonerande rubriken "Rasisterna kröp fram ur sina hålor" kan vi på den juridiska sidan Para§raf inledningsvis läsa en längre utläggning som går ut på att de allra flesta med invandrarbakgrund inte sitter i fängelse. Det är det ju å andra sidan ingen som tror, så den passagen hade vi kunnat vara utan. Vi får då bland annat veta att han med invandrarbakgrund menar, vilket är en vanlig definition, de där åtminstone den ena föräldern är utrikesfödd:

"Ta antalet första och andra generationens invandrare, alltså de där minst en av föräldrarna har invandrat till Sverige (som till exempel kungabarnen)." 

Han tycker förstås att det är festligt att få med kungafamiljen, men han gör därmed också ett självmål. Precis som när till exempel sysselsättningsgrad ska beräknas, blir det alldeles missvisande att tala om alla med invandrarbakgrund eftersom det är en tämligen heterogen grupp. Sysselsättningsgraden är helt enkelt inte densamma för norrmän som för somalier. Dessa skillnader gäller förstås också brottslighet. Av någon anledning kände Dick Sundevall sig nödgad att kontakta, givetvis, Jerzy Sarnecki för att få bekräftat att endast en liten del av de med invandrarbakgrund sitter i förvar. Så småningom kommer då något av ett logiskt haveri:

"Det här visar sig bland annat när man går igenom vilka som suttit felaktigt häktade och därför fått ut skadestånd för det. Jag har undersökt det här, och Dagens Eko gjorde samma sak några år senare. Det visade sig då att drygt 50 procent av de som fått ut skadestånd för att de varit felaktigt frihetsberövade var första eller andra generationens invandrare. Vilket ska ställas mot att de vid det här tillfället bara utgjorde 27 procent av befolkningen. Invandrare åker alltså fast för sina brott i större utsträckning än infödda svenskar."

Mina läsare förstår sannolikt hur fullständigt bisarr denna slutsats är, men om Dick Sundevall mot förmodan skulle läsa här, vill jag förklara att de 50 procent med invandrarbakgrund som anses ha varit felaktigt frihetsberövade inte rakt av kan jämföras med hur stor andel som har invandrarbakgrund totalt i befolkningen. Man måste förstås ta hänsyn till hur stor andel av gruppen som överhuvudtaget har häktats eller dömts till fängelse. Om det nu är så att "invandrare" i högre grad häktas eller döms trots att de är oskyldiga är inte det samma sak som att begångna brott i högre grad leder till att "man åker fast" för den ena gruppen. Det är också långt ifrån alla brott som kräver häktning.

Den diskussionen är dock egentligen ointressant, eftersom den stora frågan är om vissa grupper är överrepresenterade och vars inflyttning till Sverige leder till högre brottslighet. Efter att ha lagt fram ett antal bisarra skendebatter, från anmälningsbenägenhet till bättre ambulanssjukvård, kommer Dick Sundevall äntligen till en relevant frågeställning:

"Men, tänker nu kanske någon, som så gärna vill att invandrare ska visa sig vara mer brottsliga än infödda svenskar, när det gäller sexbrott så är invandrarna, eller i varje fall utlandsfödda, överrepresenterade. Ja, så är det." 

Förhållandet förklaras som väntat av de berömda socio-ekonomiska faktorerna. Därefter lämnar Dick Sundevall helt statistiken och ger sig istället in på lite mer filosofiska funderingar:

"Eller det kan vara något så enkelt som att en stockholmare flyttar ut till en mindre ort i en annan del av landet och blir betraktad som ”den där stockholmarn”. Det mesta han säger och gör blir sedan betraktat med misstroende. För han är ju annorlunda, eller ska i varje fall förväntas vara det.
 Andra behöver något att skylla sina egna tillkortakommanden på. Och vad passar då bättre än att skylla allt på invandrare? Det är ju så mycket enklare än att ta itu med sitt eget liv."

Återigen, det stora problemet med denna typ av statistiska resonemang är att man ofta, som Dick Sundevall, använder en heterogen grupp, "invandrare", och jämför den med en annan komplex företeelse, "brott". Vi tror inte att de flesta personer med invandrarbakgrund begår brott och än mindre sitter i fängelse. Självklart har varken de flesta med minst en utlandsfödd förälder eller pursvenskar suttit i fängelse. Vi tror dock att viss kulturell bakgrund ger en ökad benägenhet att begå vissa brott, som till exempel gruppvåldtäkt, personrån eller den typ av ofredanden som skedde i Köln och Stockholm. Denna kärnfråga är Dick Sundevall emellertid inte intresserad av att diskutera. Jag lämnade också en kommentar under artikeln, som snabbt raderades.

Ännu ett litet exempel på bristande logik

SVT:s "Debatt" har ersatts av "Opinion live" och jag tycker att det första avsnittet var lovande. Olle Palmlöf ledde i min mening diskussionerna på ett tillfredsställande sätt och vid debatten kring händelserna vid "We are Sthlm" vågade man beröra den kulturella aspekten. Detta första avsnitt bjöd också på ännu ett litet exempel på när påståendet att kulturell bakgrund är irrelevant blir inkonsekvent. Syftet med nedanstående klipp är inte att på något sätt svartmåla kvinnan som talar, eftersom hon endast är en av många i detta sammanhang som inte riktigt har rett ut sina egna hållningar.




Hon säger alltså först att förövarnas bakgrund är oviktig, för att sedan hävda att problemet bör lösas genom att fokusera på uppfostran. I verkligheten är naturligtvis kultur och uppfostran tätt sammankopplade, där kulturen kan sägas vara det som uppfostrar oss alla. Individerna i den grupp som beskrivs i inslaget har alltså uppfostrats av afghanska föräldrar eller andra figurer i det afghanska samhället, och det är försent att göra någonting åt dessa unga mäns uppfostran. Vad personer som inslagets kvinna antagligen vill säga är att alla svenska föräldrar bör tänka på hur deras söner uppfostras, men det åtgärdar ju inte på något sätt problem med unga män som varje år tar sig till landet i vuxen ålder och dessutom utan föräldrar.

Vad inslaget framför allt visar är att de som reflexmässigt förkastar den kulturella aspekten helt enkelt gör det utifrån ideologi, en hållning som sedan blir svår att få ihop med andra resonemang och ren logik.

Om att "utnyttja kvinnor för en rasistisk agenda"

I samband med händelserna i Köln, och på många andra platser, har vi här tittat en hel del på vänsterns reaktioner och framför allt på den helt dominerande grenen som går ut på att hävda att den enda faktorn är män, följt av den än mer ologiska och inkonsekventa slutsatsen att alla män därför måste arbeta på sin värdegrund. Låt oss nu därför titta på den våg som därefter har följt och handlar om att svartmåla alla de som menar att kulturell bakgrund också är en faktor. Det finns en uppsjö av inlägg på det temat, men de går som sagt ut på samma sak, så jag tror att vi kan nöja oss med ett.

I Aftonbladet får idag tre kvinnliga vänsterpartister ett inlägg publicerat, under rubriken "Använd inte oss för er rasistiska agenda". Trion består av den för mig hittills okända Maj Karlsson, den ständigt osympatiska Rossana Dinamarca, samt Linda Snecker, mest känd för att ha pausat sin officiella föräldraledighet under riksdagsårets uppehåll, eftersom hon då kunde lyfta full lön under sommaren och spara den resterande föräldraledigheten till ett annat tillfälle. Alstrets inledning lyder:

"Kvinnor har skrikit rakt ut i tystnad sedan tidernas begynnelse. Och nu används vår utsatthet för rasistiska ändamål och därmed reduceras ansvaret från män till muslimer. Det är ett grovt hån mot hela den feministiska kampen där vi varje dag har kämpat, påtalat, motionerat och demonstrerat för att visa på det förtryck som kvinnor varje dag lever i."

Med "rasistiska ändamål" avses förstås som vanligt kritik mot massinvandringen, men det är inte ens bara invandringskritiker som har påtalat de aktuella händelsernas kulturella prägel. Det har även till exempel den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell, författaren Ann Heberlein och den ursprungligen kurdiska liberala politikern Gulan Avci gjort. Konflikten står alltså inte mellan "rasister" och alla kvinnor, utan mellan nyktra realister och ideologiskt låsta vänsterfeminister. När det gäller grovt hån mot hela den feministiska kampen, så har många kvinnor utanför identitetsvänstern påpekat att likställandet av patriarkala kulturer i exempelvis Mellanöstern med situationen i Sverige, just är ett hån mot allt det som kvinnor här har uppnått. Den vänster som företräds av till exempel Gudrun Schyman vill förstås lägga beslag på begreppet "feminist", men så kallar sig även en hel del företrädare för liberala värderingar och säkert även en del sverigedemokrater. Den ohederliga, eller kanske rentav ointelligenta, argumentationen löper som en röd tråd:

"Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor. Den enda gemensamma nämnaren är att förövaren är en man."

Det är det å andra sidan inte heller någon som har hävdat. Vad människor som talar om kulturella faktorer säger, är att kulturer varierar stort i graden och utbredningen av olika former av förtryck och våld. Redan det faktum att dessa tre kvinnor kan klä sig som de vill, säga vad de vill, och inneha högavlönade positioner, visar att de faktiskt inte lever i Afghanistan.

Att de har svårt för det här med grader och skillnader visas också när de vill föra fram Vänsterpartiets feministiska politik:

"För att uppnå ett jämställt samhälle så krävs det otroligt många olika åtgärder. Vänsterpartiet har varit starkt drivande i frågor om ekonomisk jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi vill också att regeringen tar fram en handlingsplan mot våldtäkter och sexuellt våld. Vi vill ha ett feministiskt rättsväsende och för det krävs att hela rättsväsendet får kompetensutveckling i genusvetenskap och det ska finnas med i polisutbildningen och juristutbildningen."

Det är möjligt att det finns saker att förbättra när det gäller till exempel löner inom kvinnodominerade yrken, eller i rättsväsendet, men undertecknarnas poäng om förtryck överallt blir löjeväckande om man betänker hur rättskipningen och den allmänna situationen för kvinnor ser ut i många andra länder. För en sammanfattning av textens budskap kan vi titta på ingressen:

"Män som aldrig varit i närheten av att bekymra sig om kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp vill plötsligt vara feminister, när det går att peka ut andra män, med 'nordafrikanskt' eller 'arabiskt ursprung', som förövare och hot mot jämställdheten i Sverige."

Man skulle kunna vända samma formuleringar mot dem själva och hävda att de gärna vill vara feminister, förutom när det handlar om "män med nordafrikanskt eller arabiskt utseende". Deras feminism är inte mycket värd, om det plötsligt blir viktigt att relativisera förtryck när det krockar med den ännu viktigare "antirasismen" och den alltid lika märkliga acceptansen av islam. Det är ingen slump att Linda Snecker var en av de som glatt drog på sig en hijab under det där uppropet:

Jag vet att hennes försvar skulle gå ut på någonting om att hon "står upp för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill", men bortsett från att många kvinnor i världen bär hijaben av tvång, så förblir den en symbol för en ideologi som faktiskt inte alls går ihop med den jämställdhet som dessa vänsterpartister annars förespråkar. Det blir som vanligt aningslöst, hycklande och "pk syntax error", och för att återkomma till det här med hån, så innebär Linda Sneckers snabba poserande med hijab ett hån mot de kvinnor som genom lag eller släktingar är tvingade att bära den, eller på värre sätt drabbas av den islamiska ideologins följder.

När det gäller detta temas huvudpoäng, att män som aldrig tidigare varit feminister nu låtsas vara det för andra syften, så tror jag att dessa debattörer lite missar målet. Om jag ser till mig själv, så är jag öppen med att jag tar upp övergreppen i Köln som en del av kritiken mot massinvandring och den påbjudna mångkulturen. Det är helt enkelt vad jag här skriver om, och inte jämställdhet, försvarspolitik eller fritidsbåtar. Det betyder inte att jämställdhet och kvinnors säkerhet inte skulle vara en del av varför man bör motsätta sig en omfattande muslimsk invandring till Europa, och även jag vill att kvinnor ska ha alla möjligheter i vårt samhälle och kunna röra sig överallt utan att riskera att bli överfallna. Självklart ska vi arbeta mot sexuellt våld i Sverige, oavsett bakgrund hos förövaren. Det är inte heller så att vår sida "utnyttjar" händelser som de i Köln, eftersom vi på allvar är övertygade om att de har kulturella kopplingar och att en fortsättning av den nuvarande invandringen till Europa kommer att göra att vi ser fler och fler liknande inslag.

Ivar Arpi: "Politisk korrekthet håller Sverige i ett strypgrepp"

Nyheten om de sexuella attackerna vid festivalen "We are Sthlm", och framför allt den svenska polisens och DN:s beslut att inte rapportera om händelserna, har spridits över Europa. I regel har förvåningen varit större och fördömandena kraftigare utanför Sverige. Till exempel har norska Journalisten skrivit en läsvärd artikel om händelserna och mediernas hantering av dessa. De utländska artiklarna blir också intressantare genom att de tillåter läsarkommentarer, ytterligare ett område där svenska medier sticker ut.

Nederländska Trouw skrev igår, med avstamp i händelserna i Stockholm, om svensk migrationsdebatt under rubriken "Migrationen håller Sverige i ett strypgrepp". Ingressen lyder:

" 'I den svenska staden Malmö drog på nyårsafton 'några hundra unga män, antagligen afghaner, runt i staden och omringade berusade flickor', enligt polischef Håkan Johansson i tidningen Sydsvenskan. Ett nytt fenomen, rapporterade polisen där. Precis som kollegor i tyska Köln konstaterade. Det var för mycket liv och rörelse för att anhålla någon och varje gång som polisen närmade sig upplöstes grupperna, enligt Johansson. Några formella åtal har (ännu) inte väckts."

Till skillnad från svenska medier, som på olika sätt vill ifrågasätta uppgifterna om förövarnas kulturella tillhörighet, skriver Trouw i brödtexten helt enkelt om "afghansk bakgrund". I artikeln intervjuas SvD:s Ivar Arpi, som bjuder på relativt frispråkiga kommentarer:

"Hos oss har den politiska korrektheten sedan tio år haft ett strypgrepp runt varje ämne som berör invandring, integration och flyktingar."

Arpi berättar vidare att svenska politiker och journalister sedan SD:s framväxt alltid ställer frågan huruvida någonting gynnar partiet:

"Om svaret är 'ja', då tiger man. I det här yrket ska man sparka uppåt, inte nedåt. Om unga flyktingar är kriminella, uppstår en moralisk konflikt. Att inte skriva om det är inte på förhand planerat, utan sitter i de journalistiska generna."

Trouw förklarar att i Sverige skickar medier, politiker och polis bollen mellan sig. Arpi menar att politiker är indirekt skyldiga till att missförhållanden mörkas:

"De har varit fega, såväl på vänster- som högerkanten. Tillsammans har vi skapat ett klimat där inte mycket kan sägas."

Ivar Arpi

Arpi berättar vidare att många svenskar känner sig förrådda och lurade och påpekar att Sverige tar emot fler asylsökande per capita än Tyskland. Han är också kritisk mot svenska feministers agerande:

"De är inte rasande efter Köln, utan säger att svenska män också utför sexuellt våld. I nyvänsterns maktpyramid måste vita kvinnors intressen vika för flyktingars."

Många av de nederländska läsarkommentarerna är intressanta:

"Det är för mig fullständigt oklart varför unga människor från Afghanistan har fått asyl i Sverige. Enligt en nederländsk general och många personer i politiken har en hel del uppnåtts i Afghanistan. Tack vare USA, Nederländerna och andra NATO-länder är landet tillräckligt säkert för att skicka hem männen. Men det går väl inte, för det tycker andra människor är ledsamt."

"Tiga, tysta ned sanningen, förvrida, ljuga och bedra. Politiskt korrekt. Men man förråder sin egen befolkning, eftersom de faktiskt ser sanningen efter årtionden av multikulti-problematik. Fortsätt så, så kommer det en tidpunkt när folket inte accepterar det längre."

"Politisk korrekthet driven till det extrema. Sverige och Tyskland leder, men Nederländerna kommer inte långt efter. Politiker och medier är de skyldiga. Och folket? De ska bara svälja allting som spys ut från det politiskt korrekta hörnet."

"Politisk korrekthet innebär slutet på det fria samhället. Det visar erfarenheterna i Sverige och Tyskland."

"Sverige är redan förlorat. En svensk minister som står och lipar när hon ska meddela att landet inte kan ta emot ännu fler migranter. Hur patetiskt är inte det? Sverige har sått och kommer att få skörda. Det kommer inte att bli vackert det som där kommer att ske."

Är det någon som fortfarande tror att vi är ett föregångsland?

Feministisk man möter klokare kvinna

Med normkritik ska Svante Tidholm
rädda kvinnorna.

Ännu en dag och tydligen fortsätter debatten om hur händelserna i Köln ska ses. Debatt kanske man inte ska kalla det för förresten, då utrymmet i den här fasen helt har övertagits av vänstermänniskorna som vill utplåna den kulturella aspekten genom att istället tala om män, som om det ena utesluter det andra. Mitt vänsterflöde på Twitter består idag enbart av dessa inlägg, men jag tänkte bespara er dessa då den flitige läsaren redan har fått sin beskärda del av dem och mer än nog av mina reflektioner kring vänstermänniskornas syften och frånvaro av logik.

Jag tänkte istället att vi skulle titta på ett litet inslag från SVT:s "Gomorron Sverige", där den fine feministen Svante Tidholm möter Gulan Avci (L). Självklart är den förstnämnde också en ivrig förespråkare av stor invandring och har skrivit för Arbetaren och Feministiskt Initiativ. På Facebook har han givetvis lagt upp "refugees welcome"-skylten. Mötet mellan dem båda är festlig på några olika sätt, men framför allt för att en genompolitiserad svensk man ska övertyga en kurdisk kvinna om att det inte finns några kulturella skillnader avseende kvinnosyn och sexuella övergrepp.





Det blir omgående lite svårt för Tidholm, inte främst för att han inte är särskilt vältalig, utan framför allt därför att han sitter fast i en ideologisk ram som inte tål för mycket logik eller verklighet. Till skillnad från Gulan Avci, tror jag inte att det hjälper att vi i Sverige "är tydliga" om vilka värderingar som gäller här, men hennes utläggning är ett under av klarhet och verklighetsförankring jämfört med vad som komma skall. Som svar på frågan om vilken kultur som Svante Tidholm istället vill lyfta fram, får vi från honom:

"Ja, men asså...det är en svår fråga, men man måste ju konstatera att problemen finns ju överallt. De finns ju i alla länder. Jag kan inte riktigt se varför vi skulle fokusera på andra mäns speciella kultur. Vi kan ju se att det inte är en avgörande riskfaktor för att ägna sig åt sexuellt våld. Vi måste ju se att det här är ett problem som gäller alla män."

Som vanligt bjuds vi alltså på den där speciella inkonsekvensen som debattörer av detta snitt hänger sig åt. Sexuellt våld gäller alltså alla män, medan han aldrig skulle generalisera på det sättet om någon annan grupp. Tanken är som vanligt naturligtvis att även om inte alla män våldtar, så ingår vi alla i en struktur och därför måste alla mäns beteenden bearbetas, eftersom de på något sätt leder våldtäktsmän till att begå sina brott. Om vi nu ska ta till oss Tidholms resonemang om riskfaktorer, kan vi också konstatera att det inte är en särskilt hög riskfaktor att vara man heller.

Ja, sexuellt våld förekommer i alla länder, men inte i samma omfattning eller på samma sätt. Vi måste förstås bemöta även pursvenska mäns våld mot kvinnor, inte minst med hjälp av rättsväsendet, men jag tror inte att man förhindrar en enda våldtäkt genom att samla svenska skolpojkar för att tala om normer och manlighet. Svante Tidholm skulle förstås heller aldrig få för sig att samla alla muslimer för att tala om terrorism. Han säger "speciella kultur" lite sarkastiskt, men precis som Gulan Avci påpekar finns det verkligen en stor kulturell skillnad i kvinnosyn mellan Nordeuropa och vissa andra regioner.

En man vars utmärkta värdegrund har fått honom att
både ifrågasätta könsnormer och stå upp för omfattande
invandring från muslimska länder.

Svante fortsätter på det ingångna spåret:

"Om det är någonting vi ska göra, så tycker jag att vi ska tänka på vi män som nu är här i Sverige  Vad kan vi göra? Vad ska vi lära oss, liksom?" 

Låt oss då titta på en svensk våldtäktsman, för säkerhets skull en av de mest aktiva och brutala; Niklas Lindgren. Vad skulle alla män som inte våldtar kunnat göra och lära sig för att förhindra hans gärningar? Hans handlingar är inte på något sätt accepterade i någon sorts svensk mansnorm, som nu måste bearbetas. Alla vi män som inte våldtar tycker att han skulle få ett betydande straff. Jag tror inte heller att samtal om mansnormen under hans skolgång skulle ha förhindrat vad som sedan skedde. Det enda som skulle ha hjälpt i det fallet är om han hade stoppats av polis tidigare.

Om nu det enda som hjälper är insatser från polis och rättsväsende, varför då lyfta fram den kulturella bakgrunden hos förövarna i till exempel Köln och Stockholm? Därför att mängden av förövare, som dessutom verkar ha organiserat sig på något sätt, gör att vi kan misstänka att deras kulturella bakgrund faktiskt omfattar såväl en större acceptans för sexuella övergrepp, som en annan kvinnosyn. Om dessa vänstermänniskor och "feminister" verkligen hade velat bekämpa sexuella övergrepp, skulle de inte insistera på att blunda för faktorer som gör vissa grupper ordentligt överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och ger dem närmast ett monopol på gruppvåldtäkter. Om vi återgår till Niklas Lindgren, så skulle han ha haft mycket svårt att hitta andra svenska män som ville hjälpa till.

Det är bra att Gulan Avci sedan tar upp hederskulturen, för där har vi ett exempel som har debatterats på exakt samma sätt. Det är ingen vågad gissning att Svante Tidholm då skulle ha påpekat att det händer att även svenska män mördar sin fru, helt utan att förstå skillnaden mot när ett brott planeras av en hel släkt under en längre tid. Som Gulan Avci nämner, är den kulturella skillnaden viktig eftersom vi tar emot enormt många människor från de mest kvinnofientliga kulturerna. Hennes lösning är någon sorts värdegrundsutbildning, medan min är att inte ha någon asylinvandring alls från dessa kulturer. Denna tanke brukar vänstermänniskor, med sin sedvanliga oförmåga att analysera och diskutera, möta med att "jaha, så ni tycker att det är bättre att de våldtar i andra länder?".

Det är också trevligt att Gulan Avci nämner Afghanistan som ett av de värre länderna, samt korrekt konstaterar att det är absurt att jämföra med brist på jämställdhet i Sverige, vilket blir särskilt roligt eftersom Gudrun Schyman har gjort just det.

Därefter blir det dags för Svante Tidholms totala genomklappning, då han kommenterar Gulan Avcis tankar på någon form av undervisning i svenska normer med:

"Vadå, ska de lära sig att våldta som svenska män, eller?"

Han följer upp uttalandet med ännu en pärla:

"Vi uppfostras till att bli våldtäktsmän, till exempel"

Självklart vill han därför börja i skolan. Jag skulle hellre vilja se att alla ideologer höll sig helt utanför skolans värld och lämnade barnen ifred, särskilt i denna tid då vissa element fullständigt har spårat ur.

Filip Dewinter (VB) talar klarspråk om Köln

Med anledning av händelserna i Köln höll Filip Dewinter från Vlaams Belang ett anförande i Belgiens federala parlament. Klippet nedan visar i själva verket två inlägg, där man har klippt bort de som talade däremellan.

Theo Francken (N-VA) är statssekreterare för asyl och migration.

Meyrem Almaci är parlamentsledamot för De Gröna.

Det desperata tramset intensifieras

Jag hade inte tänkt skriva något mer om diskussionen kring kön och kulturell bakgrund i samband med de uppmärksammade fallen av "taharrush gamea", men inlägg fortsätter att skrivas i debatten och min frustration kring idiotierna och förljugenheten skapar ett behov av att ändå bemöta vissa av dem. De handlar som ni förstår i vanlig ordning om att detta fenomen bottnar i manlighet och att det därför är svenska män som behöver uppfostras kring patriarkala strukturer och sin egen roll i förtrycket.

I kulturmarxistiska Metro får idag Inti Chavez Perez skriva under den självklara rubriken "Killarnas uppfattning om sexuellt våld måste skärpas". Jag brukar inte göra någon större poäng av debattörers sexuella läggning, men i detta fall är det relevant att känna till att skribenten är homosexuell, eftersom det påverkar hela hans syn i denna fråga. Det spårar ur tämligen omgående:

"Mönstret är tydligt: När killar samlas för att ha roligt, då sker sexbrott."

Känner ni igen er? Eftersom jag själv har deltagit vid en mängd tillfällen då "killar samlas för att ha roligt", varav inget ledde till sexbrott, har jag svårt att hålla med om att det finns ett tydligt mönster. Sedan blir skribentens läggning och dess inverkan på den märkliga analysen än tydligare:

"Kanske viktigast av såna idéer, är den om hur en kille ska vara. Många killar tycker att sexualitet är något manligt. Att utföra sexuella handlingar blir då bevis på att killen är maskulin, och det gäller även för våldsamma handlingar. Killarna utför alltså inte det sexuella våldet för att de är kåta, utan det finns andra drivkrafter bakom, bland annat viljan att få status. Killgängets roll är därför central."

Dessa enormt fåniga teorier kan Inti Chavez Perez endast formulera därför att han själv aldrig har varit en del av ett "killgäng" eller någon heterosexuell gemenskap. En europeisk man får ingen status av andra europeiska män genom att utöva sexuellt våld. Det visar sig att tanken om "killgänget" är den bärande idén bakom hela texten:

"Övergreppen underlättas av att killarna uppfattar sexuellt våld som något obetydligt. De har lärt sig att killar beter sig så där, och att det inte finns något att göra åt saken. Betänk att de här killarna inte utför andra brott, till exempel rånar de inte en bank. Såna brott väljs bort eftersom de ses som allvarliga. Sexuellt våld däremot ses inte som allvarligt utan mer som ett skämt, och därför kan det användas som underhållning."

Nej, normala västerländska män har inte lärt sig att man ska utöva sexuellt våld, lika lite som de ser en våldtäkt som "ett skämt" som "kan användas som underhållning".

Strax innan "killar som samlats för att ha roligt"
sliter av reportern Lara Logans kläder och släpar
henne över torget.

Eftersom hela texten antagligen vill uppmana till någon form av "normkritik" fortsätter de bisarra och rent felaktiga resonemangen:

"Könsstereotypa idéer om tjejer är också centrala för övergreppen. Killarna tycker att tjejer inte ska ta så mycket plats. Genom att befinna sig i en folksamling, kanske med lite kläder dessutom, så uppfattar killarna det som att tjejen 'ber om det'."

Alltså, den förhatlige "vite mannen", i all sin heteronormativitet, vill på något sätt straffa kvinnor för att de syns i offentligheten, vilket han då gör genom att begå sexuella övergrepp. De flesta av oss, män som kvinnor, har vad dessa figurer skulle kalla för "könsstereotypa idéer" om våra respektive kön. I det ingår inte att på något sätt acceptera sexuella övergrepp. Jag misstänker faktiskt att Inti Chavez Perez ser alla relationer mellan man och kvinna som ett våld i sig, där en diffus "struktur" gör att kvinnan är underordnad mannen och att allt som sker dem emellan därför innebär att kvinnan är ett offer för mannens begär.

Inti Chavez Perez har tragiskt, men mycket tidstypiskt, varit expert i en utredning om män och jämställdhet under den förra regeringen. Man utsåg alltså en homosexuell man, som dessutom är inpyrd av den moderna tidens vulgärfeminism och genusteorier, för att lära svenska män hur de ska umgås med kvinnor. Som om det inte hade varit nog, har han också skrivit böcker för skolbarn. Inti, sprid gärna ditt trams på Twitter och i Metro, men låt barnen vara ifred! Festligt nog är han utbildad i andrologi, som är läran om mannen som biologisk varelse, trots att han lär se kön som en social konstruktion. Det vittnar åtminstone denna tweet om:

Han har även hunnit med att ge våldsvänstern en komplimang:

Det behöver väl knappast tilläggas, men han har förstås införskaffat identitetsvänsterns hela uppsättning. Den som orkar kan läsa hans "Varför gråter vita?" om "vitt privilegium" och, förstås, "vita tårar".

Det andra alstret som kvalar in under denna rubrik kommer från Göran Greider. Jag blir nästan lite besviken på honom då han inte lyckas få sexövergreppen till en konflikt mellan arbete och kapital, som man är van vid. Istället får vi det som nu gäller, under den något fantasilösa rubriken "Utgå från de flickor som utsätts".

Den enda marxistiska analysen som texten erbjuder är:

"Underklassen har i alla samhällen alltid tillskrivits en mer aggressiv sexualitet."

Det visar sig nämligen att de som hävdar att det finns kulturella orsaker bakom fenomenet "taharrush gamea" har en tankefigur som går tillbaka till, naturligtvis, Nazityskland:

"Att koppla sexualitet till etnicitet är en av de äldsta rasistiska tankefigurerna." 

Det är något ohederligt av dessa mediemänniskor att ständigt säga att vi kopplar händelserna till etnicitet, när de flesta av oss faktiskt talar om kulturer. Jag tror att en etnisk nordeuropé som uppfostrades av egyptiska adoptivföräldrar i Egypten mycket väl skulle kunna delta i massvåldtäkterna på Tahrir-torget. En patriarkal kultur i Mellanöstern är för dessa vänstermänniskor inget problem, utan de verkliga kvinnofienderna finns förstås på annat håll i Sverige:

"I grunden handlar det om att det i själva hjärtat av rasismen alltid finns en patriarkal komponent. Det är för övrigt därför som rasistpartier – exempelvis SD – alltid domineras av män."

Göran Greider erkänner dock att det kan uppstå problem när kulturer möts, en uppriktighet som han direkt förstör genom en lite märklig tanke:

"Den stora majoriteten upplever det naturligtvis som en befrielse att slippa traditionalismens ok (ofta är det ju just det de flytt från!)."

Jaha, flyr de inte från krig längre? Det är ju fint att Greider inte upprätthåller lögnen att alla flyr för sina liv, men i själva verket är nog ekonomiska skäl en viktigare faktor än "traditionalismens ok". Sedan börjar Greider närma sig Inti Chavez Perez bärande tes:

"I miljöer där män, särskilt unga män, umgås med varandra i mer eller mindre enkönade sammanhang ökar risken för att saker och ting spårar ut – det vi vet vi från såväl fotbollsläktarnas värld eller många bolagsstyrelsers enkönade världar."

Men kvinnor våldtas väl varken på fotbollsläktaren eller i styrelserummen? Jag misstänker att Greider med urspårning här talar om till exempel höga bonusar, men det har överhuvudtaget inte med detta ämne att göra. Låt oss ta ett sista förljuget stycke ur texten:

"Det som skedde i somras i Kungsträdgården blixtbelyser ett stort samhällsproblem som existerat hela tiden och som har sin grund i kvardröjande patriarkala mönster."

I detta inlägg hade jag ursprungligen tänkt att ta upp ett tredje alster, men jag tror att vi kan nöja oss här. Många menar att man helt ska ignorera dessa lögnare och ideologiskt blinda varelser, men jag har en gång tagit på mig uppgiften att belysa deras lögner och idiotier och fortsätter på den vägen, inte minst eftersom det har en terapeutisk funktion för mig själv. Man kan irriteras av mängden texter som nu produceras för att bortförklara vad som hände i Köln, men ju längre debatten pågår och ju fler som säger att det inte handlar om etnicitet, desto tydligare blir det för varje svensk att ursprung nog har en roll iallafall.

RT tar upp "Taharrush gamea"

Tyska myndigheter har uppmärksammat att den typ av attacker som genomfördes i Köln ingår i ett fenomen som på arabiska kallas "taharrush gamea" och alltså är en "lek", som går ut på att flera män omringar en kvinna för att på olika sätt våldföra sig på henne sexuellt. Idag tog den ryska kanalen RT upp fenomenet och intervjuar ingen mindre än vår egen Ingrid Carlqvist:

Norska polischefer talar klarspråk

Benedicte Bjørnland

Medan svensk polis förtiger händelser som kan gynna invandringskritisk debatt och har en rikspolischef som öppet uttrycker hat mot Sverigedemokraterna, talar Benedicte Bjørnland, chef för den norska säkerhetstjänsten PST, klarspråk om de problem som dagens asylinvandring medför. Hon talade idag på den svenska Folk- och försvarskonferensen, där hon bland annat sade:

"En kraftigt ökande invandring, särskilt från muslimska länder, kan också medföra andra utmaningar på sikt. När det kommer ett stort antal asylsökande till lokalsamhällen kan det få olyckliga konsekvenser."

Bjørnlands kommentarer publiceras idag i norska Aftenposten, men har så vitt jag kan se inte tagits upp av någon svenska media. Hon lyfter också fram en annan självklar aspekt:

"Man kan inte ta för givet att nya befolkningsgrupper automatiskt anpassar sig till normer och regler i det norska samhället. Nya befolkningsgrupper är inte heller homogena och kan ta med sig etniska eller religiösa motsättningar från sina hemländer."

En annan polischef, uttalar sig idag för norska Verdens Gang. Eivind Borge är chef för kriminalpolisens taktiska utredningsavdelning och säger:

"Många av de asylsökande som har kommit till Norge de senaste månaderna, kommer från länder med kulturella skillnader mot vårt eget land. Många har levt i kulturer med en större acceptans för olika former av sexuella trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet."

Eivind Borge

I Norge uttrycks förfäran inför det som sker i Tyskland och Sverige, och Borge konstaterar:

"De händelser som vi har sett här i Norge kan inte jämföras med det som den senaste tiden har rapporterats från andra länder."

Trygve Ravndal, som arbetar vid avdelningen för samhällssäkerhet och beredskap i Sør-Vests polisdistrikt, berättar att de driver ett särskilt projekt riktat mot asylsökande för att förebygga brott. Han förklarar varför:

"Det är just för att de kommer från en annan kultur och ett regelverk som närmast går tvärtemot vårt. Många har kanske med sig lite av striden de har flytt från. Det handlar också om den kvinnosyn som vissa kan ha och vi måste vara tydliga på det området."