Förvirrat inlägg från Staffan Heimerson

I en krönika i dagens Aftonbladet glider Staffan Heimersson in på både det ena och det andra, med varierande träffsäkerhet, men huvudpoängen verkar vara att västvärlden inte bryr sig tillräckligt mycket om det som händer i Syrien. Han ser Ryssland som en särskilt illasinnad aktör:

"I stället backar Vladimir Putin upp Syriens regim genom att bomba ihjäl de mera anständiga motståndsgrupper som i västra Syrien både bekämpar Assad och IS."

Ryssland har länge sett Assad-regimen som en allierad och sannolikt skulle dess bevarande även ligga i västvärldens intresse. Från Irak och Libyen vet vi hur det går när en sekulär diktator försvinner och ersätts av kaos och islamism, vilket nu också har skett i stora delar av Syrien. Vi skulle kunna arbeta på olika sätt för att få regimen att reformeras, men att låta den falla inför en mängd beväpnade grupper är troligen ingen bra idé. I vilken mån övriga motståndsgrupper kan sägas vara "anständiga" kan diskuteras, men det är svårt att se hur deras framgångar på något sätt skulle leda till en västerländsk demokrati. Vi får också veta:

"Lättnad känner vi inte förrän den dag vi ser Putin ställas inför krigsförbrytar­tribunalen i Haag."

Det kommer ju inte att hända, lika lite som det skulle drabba några amerikanska presidenter som har orsakat långt större död i Mellanöstern. Efter några geopolitiska utläggningar, blir det då dags för de rena dumheterna:

"Värst är att allt detta öppet äger rum inför våra ögon. Vi suckar. Men inte särskilt tungt. Vi säger: 'Vi vet hurdana dom är… Och vi har det värre. Vi har ju flyktingkrisen'."

Nej, ingen säger att det är värre i Europa än i Syrien, men det betyder fortfarande inte att vår kontinent inte kan uppleva en flyktingkris. I själva verket får konflikten i Syrien mycket stor uppmärksamhet i västerländsk media, vilket naturligtvis inte är märkligt, men kan jämföras med de enorma dödstalen i Kongo-Kinshasa som nästan passerade under tystnad. Ett annat vanligt, men fånigt, argument dyker också upp:

"Betänk detta: Europa har 500 miljoner invånare och har tagit emot cirka en miljon flyktingar. Libanon har fem miljoner invånare och har tagit emot 1,2 miljoner flyktingar."

Libanon är ett grannland som i praktiken har varit något av en syrisk provins, och som destination för syriska flyktingar är landet en oändligt mer rimlig destination än Europa. En miljon huvudsakligen muslimska migranter är mycket i ett Europa som under en längre tid har upplevt parallellsamhällen, islamism och terrorattacker. Ytterligare en något märklig jämförelse levereras:

"Vår likgiltighet är ny. På 1970- talet förmådde vi att med demonstrationer vända oss mot bombningar i Vietnam och kolonialism i i Afrika."

Nja, de där demonstrationerna hade ett mycket riktat fokus, som berodde på en vänstervåg och vår vanliga amerikanisering. Vietnam blev ett populärt fokus därför att kommunister stod mot USA och antikrigsrörelsen var i sig hämtad från just USA. Ett engagemang mot kolonialism i Afrika var det vanliga utslaget av vit skuld, och samma människor brydde sig föga om de enorma övergrepp som sedan kom att utföras av svarta regimer. Under samma 1970-tal dödades några hundratusen människor i Idi Amins Uganda, liksom i Macias Nguemas Ekvatorialguinea. Det var också för att vita var inblandade som situationen i Sydafrika fick så mycket uppmärksamhet, medan Robert Mugabes mord på 20 000 ndebele i Zimbabwe 1982 tydligen var ointressant. Staffan Heimerson menar att vi är alldeles för självcentrerade för att bry oss om vad som händer i Syrien, ett resonemang som inleds med en bisarr formulering:

"Östeuropas forna kommunistländer begrundar hur de omärkligt men frivilligt glider in i en prenazistisk fas."

Från liberaler i Västeuropa har kritik framförts mot mediereformer i Ungern och Polen, men på vilket sätt har det med någon "prenazistisk fas" att göra? Fasen är möjligen postkommunistisk och äger kanske i viss mån rum som en reaktion på Västeuropas kulturmarxistiska utveckling. Det är dock Västeuropa som i Heimersons ögon är allra värst:

"I Västeuropa däremot sker inget omärkligt. Britterna ska ta ställning till om de ska stanna i EU (sannolikt blir det folkomröstning den 23 juni). Tyskarna diskuterar inte om utan när Angela Merkel kommer att sparkas som deras ledare. Fransmännen är djupt upptagna av en diskussion om att slopa den fina cirkumflexen, det lagårdstak som läggs över vissa bokstäver för att markera ett annat uttal, i sitt språk. Och vi mello-svenskar är upptagna med att ta ställning i frågan om Charlotte Perrellis programledarroll och val av scenklänning."

Att det som så ofta är krig i Mellanöstern betyder inte att Storbritanniens medlemskap i EU på något sätt är oviktigt. På samma sätt spelar det för tyskar naturligtvis roll vem deras förbundskansler är. Ska vi helt sluta bry oss om vår egen kontinent för att istället helt ägna oss åt omvärldens problematik? I så fall är det tragiskt att Staffan Heimerson inte säger ett ord om alla de offer som har skördats i narkotikakrigens Mexiko. Att han tror att Charlotte Perelli upptar svenskars tankar visar nog framför allt att han bör söka sig från den egna tidningen och ta del av alternativa medier, där jag kan lova att andra ämnen dominerar. Slutligen används cirkumflex i franskan inte bara för att markera ett annat uttal, utan är främst en språkhistorisk rest. Där tecknet föreslås tas bort är just där det inte har någon påverkan på uttalet, vilket brukar vara syftet med stavningsreformer i olika språk.

Mot slutet kommer ett intressant stycke, även om Heimerson själv inte förstår varför:

"Det är inte första gången i historien som slapphet och frivolitet leder till undergång. Det romerska riket under Romulus Augustulus gick under år 476 därför att det under lång tid misskött sitt försvar."

Just där står även dagens Europa, eftersom försvaret av våra samhällen och vår kultur är fullständigt nedmonterat.