Vi behöver inte mer "tolerans"

Högermänniskan och Timbros VD Markus Uvell skriver idag på DN Debatt om svenskens tolerans, som han förstås anser måste bli större. Tolerans handlar här som vanligt om "mångfald". Alstret är i sig inte ologiskt, men det kräver att man accepterar ett antal premisser som jag förkastar. Han inleder med att ifrågasätta huruvida vi överhuvudtaget är toleranta:

"Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss."

Visst är det relevant, inte minst som motargument mot alla de som vill se rasism i det mesta. Vi är många som menar att den höga graden av "tolerans" är vad som har försvagat oss och stora delar av Europa. Med vår relativism och ständiga strävan att förstå den andre står vi försvarslösa inför nya aggressiva kulturer med en bergfast övertygelse om den egna överlägsenheten och sanningen. Det är inte hans poäng, men Uvell berör sedan en viktig aspekt:

"Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar."

Det intressanta här är ju att den elit som dagligen predikar det mångkulturella samhällets förträfflighet själva ser till att leva så homogent som möjligt. Jag brukar något skämtsamt säga att jag själv är en omvänd Jan Helin, då jag inte har några större problem med olika former av mångfald i vardagen, men samtidigt inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för ett europeiskt land. Att vår elit agerar på detta sätt och ser till att bo och arbeta med människor som liknar dem själva visar förstås på ett hyckleri, men är också djupt mänskligt. Så beter sig människor över hela jorden. Markus Uvell identifierar sedan två huvudsakliga hinder, som han ser det, mot att svenskarna till fullo ska omfamna det mångkulturella samhället:

"För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens."

Det är ju också en styrka. I andra änden av spektret finner vi länder som härjas av etniska och religiösa konflikter, där även partipolitik handlar om att främja den egna gruppen. Självklart måste denna enighet slås sönder för att åstadkomma detta underbara "mångkulturella" samhälle. Det andra exemplet är intressant, även om inte heller det tas upp av de skäl som jag skulle göra:

"Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land."

Just denna aspekt menar jag är själva grunden till varför vårt land har valt en så destruktiv väg. Svenska politiker har i decennier varit övertygade om att vi vet bäst, vilket föraktfullt brukar kallas för att vara ett "världssamvete" och som Fredrik Reinfeldt formulerade som målsättningen att vara en "humanitär stormakt". Även om inte etniskt och religiöst splittrade samhällen verkar fungera någon annanstans, borde nog vår moraliska överlägsenhet göra att det fungerar i Sverige. På samma sätt antas alla bli, och vilja bli, svenskar så snart de korsar gränsen. Denna förmodade överlägsenhet gör också att etablissemanget ser varje invandrare som ett barn, utan egen agenda, som det är vårt ansvar att ta hand om. Typiskt nog kommer Uvell sedan in på slöjor, där han menar att vi utan vidare borde acceptera slöjor som inte täcker ansiktet:

"Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för."

Svenska folket har inte svårt för religiös mångfald och få bryr sig om huruvida någon är katolik eller buddhist. Det handlar om islam, detta växande gissel i hela Europa, en ideologi som också skapar problem i muslimska länder. Det finns sannolikt få hinder för integration som är större än islam och just slöjan är ett övertydligt attribut för att visa att man aldrig tänker acceptera det omgivande samhället. Att det inte finns några praktiska invändningar är helt irrelevant, eftersom det inte är vad frågan handlar om. Jag tänker nu dra fram min vanliga jämförelse, som läsarna möjligen har hört till leda, men som tydligen måste poängteras om och om igen, eftersom personer som Uvell vägrar att förstå: Det finns inte heller några praktiska skäl att neka någon att bära hakkorsarmbindel på arbetsplatsen eller det offentliga rummet, men ändå skulle det ställa till en mängd problem på exempelvis en anställningsintervju. Det är i det ljuset man måste förstå vårt motstånd mot islamisk klädsel. Uvell tar sedan upp könsseparation på badhus, något som vi också måste acceptera och som även det har med islam att göra:

"Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt 'vi' som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta 'vi' måste bekämpa avvikelser."

Ett praktexempel på den relativisering jag nämnde ovan. Att vilja dela upp samhället i män och kvinnor ska bara ses som någonting annat, som varken är bättre eller sämre än ursprungskulturen. De som vill se hijab och skilda badtider tvekar å sin sida aldrig om vilken kultur som är överlägsen. Vi behöver inte diskutera huruvida det ena är mer primitivt än det andra, eftersom islamiska värderingar är fullständigt främmande för majoriteten svenskar. Det här är vår lilla landyta på jorden, en nation skapad av våra förfäder, och vi måste inte alls lämna över den till islam. Textens kärna sammanfattas i ett senare stycke:

"Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida."

Vi har inte bett om att få ett "mångkulturellt" samhälle, särskilt inte ett som bygger på islam. I samtliga västeuropeiska länder visar det sig att den muslimska gruppen har mycket svårt att leva "sida vid sida" med majoritetskulturen, utan ständigt tilltagande krav på särlösningar och majoritetssamhällets anpassning, här kallat "tolerans".

"Tolerans" betyder i ett europeiskt sammanhang kapitulation. Vi behöver inte mer av denna undfallenhet, utan en återfunnen stolthet och tro på den egna identiteten.