Hederskultur och religion

Klankultur eller religion?
Spelar det någon roll?

På Aftonbladet skriver idag Eli Göndör ett inlägg, vars rubrik "Hederskultur styrs av klanen - inte av islam" sammanfattar budskapet. Han har tidigare i olika sammanhang trätt fram som en islamapologet av rang, men i detta fall har jag inte mycket att invända mot hans resonemang. Vi vet att det i Sverige främst är kurder som ägnar sig åt den mest extrema formen av hederskultur, mord på döttrar och systrar, medan marockanerna i Nederländerna är en muslimsk grupp som förvisso ägnar sig åt all möjlig djävulskap, men inte i någon högre grad åt just hedersmord.

Dagens inlägg från Göndör verkar helt enkelt vilja reda ut begreppen, inte försvara islam, men han missar ett antal aspekter genom sin skarpa gränsdragning mellan religion och hederskultur. Han skriver bland annat:

"Men djupt troende människor tafsar vanligtvis inte på det motsatta könet under musikfestivaler och ännu mindre är de intresserade av att frottera sig mot andra halvnakna kroppar i en bubbelpool på ett kommunalt badhus. Det kan däremot de som vuxit upp i klanbaserade samhällen, präglade av föråldrad kvinnosyn, se som uppbygglig förströelse."

Visst kan det som han sorterar in under klankultur spela en roll för ett sådant beteende, men jag skulle tro att även den islamiska bakgrunden är en förklaring, då ett antal rent religiösa restriktioner plötsligt försvinner i Sverige och offren dessutom är "otrogna", vilket naturligtvis gör dem till ett mer lovligt byte. Textens huvudskapliga syfte kan sammanfattas av ett senare stycke:

"I en tid då Sverige blir allt mer pluralistiskt, den religiösa mångfalden allt mer iögonfallande och integrationen möter rader av utmaningar är det helt avgörande att förenklingar uteblir så långt det är möjligt."

Som vanligt skapar användningen av nyspråk en förljugen bild. Massinvandringen leder inte till mer religiös "mångfald", särskilt inte en som är iögonfallande. Asylinvandringen består nästan uteslutande av muslimer, och även om vi har haft till exempel en viss asiatisk invandring, bland annat från Thailand, är den buddhistiska närvaron inte särskilt iögonfallande eller påträngande. "Utmaningen", det vill säga problemen, kommer från islam, liksom i resten av Västeuropa. I sitt avslutande stycke berör Göndör nästan det som gör att jag tycker att hans inlägg förvisso inte är alldeles felaktigt, utan snarare irrelevant:

"Hederskulturens förekomst i Sverige innebär föreställningar och beteenden som strider mot vad som kan anses vara svensk norm. Hur det ska hanteras är en svår fråga. Inget blir dock bättre av att religion i allmänhet och islam i synnerhet görs till avlopp för allt misshagligt i samhället."

Vår asylinvandring kommer i princip från Mellanöstern, Afrikas horn och Afghanistan, och resonemang om vad som grundas i islam och vad som kommer ur hederskultur, eller hur dessa samspelar, är distinktioner som är långt mindre viktiga än vad dess konkreta följder blir. Oavsett om ett visst beteende beror på religion eller kultur, så förblir dess yttringar främmande i den svenska kulturen och destruktiv för landets framtid.

Hederskulturen må ge oss hedersmord och sexuella trakasserier, men det betyder inte att islam på något sätt är ett välgörande inslag i vårt land. Jag motsätter mig faktiskt dess expansion, och importen av dess anhängare, inte främst på grund av till exempel risken för terrorhandlingar, utan därför att vi har sett att just denna ideologis grepp är särskilt starkt och uppenbarligen ett tydligt hinder för integration. Det mest problematiska med denna ideologi är inte dess kopplingar till terrorism, som trots allt en minoritet är engagerad i, utan den tydliga indelningen i muslimer och icke-muslimer, där den senare gruppen aldrig anses lika värdefull som förra, vilket i sin tur leder till separatism och långtgående krav i alla västerländska länder. Islams påverkan blir alltså också en fråga om, och nu vänder jag mig medvetet till de politiskt korrekta, alla människors lika värde och att motarbeta ett vi-och-dom-tänkande.