Gustav Fridolin slingrar sig vidare i asylfrågan

I dagens Aftonbladet ger Gustav Fridolin en intervju om sin syn på invandring och prognoser, där jag naturligtvis är kritisk till många kommentarer. Angående Migrationsverkets något svepande prognos om 70 000 - 140 000 asylsökande i år, säger Fridolin:

"Jag upplever inte prognosen som uppseendeväckande. Så länge kriget i Syrien pågår och alldeles för många länder i Europa vill bolla ansvaret till någon annan, får Sverige en prognos att vi kommer att få ett stort flyktingmottagande. Det är något vi ska vara stolta över."

Det är som vanligt märkligt att själva godheten, här uttryckt som källa till stolthet, alltid handlar om att få in så stora volymer som möjligt. Han har dessvärre rätt i att prognosen på sätt och vis inte är uppseendeväckande, särskilt med tanke på att antalet asylsökande förra året uppgick till 163 000. Jag provoceras också av att Sverige med en sådan självklarhet förväntas kompensera för att andra länder kontrollerar sin invandring, när det kanske i verkligheten borde stämma till eftertanke. Rekordnivåerna i höstas fick vi just därför att vi har haft mycket generösa regler kring beviljande av permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening, en svaghet som inte förblev okänd i världen. I vanlig ordning får Sveriges självbild och självgodhet katastrofala följder. På frågan om han står bakom "S-ministrars", vilket vi får anta främst syftar på Anders Ygeman och Morgan Johansson, uttalande om att fler åtgärder kan komma att sättas in, slingrar sig Fridolin:

"I betydelsen att fler länder i EU ska ta ansvar, ja. Men i det läge som vi är i nu kan inte hela den politiska debatten handla om så få människor som möjligt ska komma hit."

Det där mantrat om att andra länder ska "ta sitt ansvar" förblir ett fegt och meningslöst sätt att slippa diskutera den faktiska problematiken. Att "hela debatten" skulle handla om att få hit "så få människor som möjligt" är en rejäl överdrift, även om ovan nämnda socialdemokrater har uttalat sig om att vi i år helst bör komma under de 70 000 som Migrationsverket som minst förväntar sig. Om denna lägstanivå säger sedan Fridolin:

"Det kan man inte bestämma i förväg. När vi fattade beslut om de åtgärder som presenterades i november hade vi ett mottagande på 10 000 i veckan. Det har vi inga system för att klara. De här scenarierna, framför allt huvudscenariot på cirka 100 000 asylsökande, är inom ramen för det som migrationsministern tidigare konstaterat att vi kan klara av långsiktigt med rätt politik."

Nej, vi kan inte på förhand bestämma hur många som knackar på dörren, men vi kan välja hur attraktiv som destination Sverige ska vara. Jag irriteras också ännu en gång av att vårt land ska sträva efter att ta emot så många som mottagningssystemet rent praktiskt mäktar med, eftersom en asylinvandring på 100 000 personer årligen är enorm och får konsekvenser som landet kommer att lida av i decennier framöver. Fridolin använder ordet "långsiktigt", vilket är helt absurt, eftersom det snarare är kortsiktigt det kommer att fungera. På lång sikt är naturligtvis all omfattande asylinvandring destruktiv. Nästa fråga handlar om de eventuella "ytterligare åtgärderna" och även här väljer Fridolin att slingra sig genom att tala om någonting annat:

"Vi måste vidta väldigt kraftiga åtgärder för att öppna vår arbetsmarknad, bygga nya bostäder och förstärka skolan. Men det vi presenterade i slutet av november innebar att vi inför ett regelverk som lägger sig på lägstanivån av det som de internationella avtal som Sverige gått in i och det som den internationella rätten kräver."

Just formuleringen "öppna vår arbetsmarknad" är lite intressant, eftersom det är liberalernas eviga mantra när de vill använda massinvandringen för att slå sönder lönebildning och arbetsmarknad. För att absorbera 100 000 nyanlända, från avlägsna kulturer och ofta med mycket låg utbildningsnivå, krävs just liberalernas dröm om en enorm underklass av städare, hushållerskor och trädgårdsmästare, men jag är skeptisk till att Miljöpartiet vill se en sådan politik. Som det vänsterparti de är, väljer de helt enkelt att blunda för konflikten mellan omfattande asylinvandring och välfärdsstat. Fridolin hänvisar givetvis också till de berömda internationella konventionerna och kan egentligen inte tänka sig ytterligare restriktioner:

"Har man lagt sig på lägstanivån så ligger man på lägstanivån."

Nej, om man istället för att gömma sig bakom påstått orubbliga konventioner visar lite politisk vilja, är lägstanivån förstås noll. Det är alltid patetiskt när asylvurmare hävdar att restriktioner inte kan göras av rent praktiska skäl, eftersom deras invändning egentligen är principiell. Deras projekt är helt enkelt att vi ska ha en stor invandring från tredje världen. Om man motsätter sig asylinvandring av principiella skäl, går alla praktiska hinder att lösa. Låt oss titta på en sista kommentar som är värd att bemöta:

"Men då blir det också mer viktigt än kanske någonsin tidigare att varna för vad som händer om rädslan tar över det politiska samtalet. Det är det jag är orolig för nu, att vi får ett starkt polariserat samtal som bara handlar om rädslan för att människor kommer hit."

Det är just personer som Gustav Fridolin som har sett till att det politiska samtalet kring invandringsfrågan har blivit polariserad, genom en total vägran att lyssna på kritiska röster och istället brännmärka dessa. När nu pendeln så smått har börjat svänga åt andra hållet, och vår rörelse växer i styrka, finns det ingen anledning för oss att nu vara mer tillmötesgående.